Min förlossning 3 - Helvetet på jorden
Den där lustgasen och edan, det var min bästa vän, det gav sån pass bra effekt på mig att jag inte kände ett dyft. Jag var öppen 10 cm men några värkar kände jag inte, ÄN. Dock skulle de vända ganska poff och jag skulle möta djävulen själv. Aj aj, aj nu började mina bästa vänner att svika mig och djävulsvärkarna tog fart. Lustgasen försökte jag använda flitigt, andades högt och stort i den, ylade genom värkarna och suckade djupt i vilopauserna. Här börjar det bli lite mer luckor, jag var så inne i att stå ut med smärtan (fast en smärta som jag trodde skulle ha varit värre) för det som var värst det var ju krystningsfasen. Den fas som många säger ska vara befriande, att få jobba och trycka på. Jag däremot tyckte det var bland det värsta jag upplevt, fyfan vad jobbigt det var. Jag krysta och krysta så jag blev sprängröd i ansiktet, och vad jag förstod det som händet det inte så mycket. Jag tröck på för kung och fosterland, skrek att jag inte kommer klara det här och att jag inte orkade något mer. Usch det var inte roligt alltså och inte tyckte jag att det kändes som någon förändring. Det var lite luddigt mellan värkarna också, jag tror jag krystade på lite onödigt mycket ibland? Jag vet inte, jag kan bara berätta om min upplevelse. Snart fick jag stå på knä och luta mig över ryggstödet, men det var inget jag gillade alls, så ner igen på rygg och krysta på. Lustgasen den blev helt plötsligt min fiende, den gav mig bara illamående, så min egna andning fick bli min bättre vän.
Barnmorskorna började bli lite stressade, jag såg på dom hur de diskuterade med varandra, hur de skulle gå vidare med denna tröga förlossning, för nu började jag bli riktigt trött. De lade någon handske fylld med varm vatten nere vid puppan, var kanske för att det skulle bli mer avslappnat? Jag vet inte, jag körde bara på och gjorde som barnmorskorna sa. Något som var riktigt jobbigt var att hålla emot, när jag INTE fick krysta, helvete vad jobbig känsla. Jag kan ju inte här nu minnas helt hur allt kändes, men jag vet hur jag upplevde det hela och det var verkligen svinjobbigt. Barnmorskorna "skrek" och hejade på mig att jag skulle krysta och ta i, haha kändes lite som en match där alla stod på sidan hejade och puschade. Och vad de töjde mig med sina egna fingrar, hela barnmorskan skakade ju förfan i armarna, låter brutalt men alltså de var ju tvungen att verkligen ta i och hjälpa till för att det skulle gå framåt. Snart var huvudet längre ner och jag kände en rejäl spänning. Det här var som upploppet där alla hejade och jag tröck allt vad jag kunde, sedan såg jag hur de började ändra arbetssätt nedanför mig och då förstod jag att vi var nära, så en extra växel på det och plupp så kom hon ut <3 7/4 kl. 00.55. Snacka om att allt släppte, allt de jobbiga, mitt fokus blev direkt på vår lilla Linnèa som kommit till världen. Barnmorskorna torkade och donade med henne ovanför min mage, jag och Martin kikade nyfiket om det var en flicka eller pojke, och där såg vi lillpuppan, åååh <3 I en hel timme hade jag krystat, men det var det värt!
Jag bara njöt av att se min lilla flicka, men Martin han såg förstörd ut, han såg inte alls lycklig ut. Jag blev orolih och tänkte "Nehe han blev inte glad över att få barn" det sved rätt hårt i hjärtat att se hans blick. Jag blev jätterädd och visste inte riktigt hur jag skulle reagera eller vad jag skulle säga. "Hon skriker ju inte" säger han sedan. Han var rädd att det var något fel på Linnèa, då han lärt sig att varenda unge som föds skall gallskrika på en gång, dock gnydde hon och flaxade med kroppen, harklade lite och gav ändå ut läten, så jag var inte ett dugg orolig, men Martin, min lilla Martin såg förstörd ut, helt likblek. Snart började lill jänta att skrika, precis som de ska och jag hoppades på att se en lättnad och glädje hos min sambo, men det gjorde jag inte, för nu satt han nästan och grinade och jag blev återigen rädd att han inte var lycklig, att han hade ångrat allt. Det är väl nu hans helvete började. Jag hade spruckit rejält långt inne i slidan. Martin hade råkat gå förbi och sett hur blodet forsade ner från mig, ner över barnmorskans händer som höll för och ner i någon bytta. Här hade inte jag någon aning om vad som skedde, jag var så lycklig och fokuserad på Linnèa samtidigt som jag låg och oroade mig över Martin. Jag fattade nog inte allvaret då riktigt men Martin har efteråt förklarat hur det var, och så många barnmorskor som yrade omkring stressat och försökte stoppa blödningen. Man kom fram till att här måste jag åka ner på operation på en gång. Martins tårar börjar rinna, han sitter i stolen bredvid, helt förstörd, han vill inte hålla Linnèa så en barnmorska får ta hand om henne. Nu är han väldigt ledsen (han tror nämligen att det är kört och att jag ska förblöda, dö, stackarn!) och jag helt lugn säger att det kommer bli så bra så bra, men det klart hur kunde han kunna tröstas av det då jag själv inte visste hur läget var. " Snälla ta hand om min Martin, han är så känslig och ledsen nu, ni får inte lämna honom ensam, hjälp honom " sa jag innan jag rullades ner mot operation.
Här var jag väldigt trött, frös och mådde illa. En läkare mötte oss och såg förjävla bra ut "Ja det är väl typiskt att det är en snygg läkare" skojade jag, men dessa människor hade inte humor för fem öre. Nere på operationssalen försökte jag också lätta stämningen, de var ju ändå kring 7 personer och där låg jag med benen rätt upp i vädret " Det här är väl alla tjejers dröm, att bli sydd i puppan " skämtade jag. Inte ett ord. Så jävla tråkiga. Och läkaren som sydde var en jävla surpuppa, fyfan. Eftersom jag hade slangen kvar i ryggen sedan edan så använde det som smärtlindring och återigen kände jag ingenting. Här hade de bäddat om mig ordentligt med filtar och hade någon värme som blåste under dom. Mot mitt illamående fick jag syrgas och jag var så extremt trött, jag nästan sov där emellanåt och var så svag, aldrig har jag varit så trött i hela mitt liv. Det tog omkring 45 min för dom att sy ihop mig, det var tydligen inte så lätt att få till då det var så långt in, och nästan en liter blod hade jag förlorat. Ja de lyckades sy ihop mig tillslut och jag rullades sedan tillbaka till förlossningsrummet där Martin låg i en säng med Linnèa, orolig och helt slut som han var kunde han äntligen andas ut, älskade vännen <3 Och nu, nu kunde jag äntligen få träffa min dotter på riktigt! Min finaste lilla tjej, resten av tiden den natten sov hon på mitt bröst, varm och go där jag kände hennes lilla kropp som andades i takt med min, jag var så otroligt trött men så lycklig, äntligen var det över och nu kunde det bara bli bättre... trodde jag ja.
Finaste Linnèa och en något slutkörd morsa ^^
Min förlossning 2 - Igångsättning
Eftersom min förlossningsresa stannat upp och inte gått framåt på timmar så bestämde man sig för att göra en igångsättning, det där som jag var så rädd för. Varje gång de skulle undersöka mig eller in med något i puppan på mig blev jag orolig och hejdade dom innan något hände, vid det här laget hade jag blivit undersökt ett par gånger och barnmorskorna visste hur spänd och nervös jag var inför varje ny sak de skulle göra. Nu skulle de nämligen ta hål på fosterhinnorna och jag spände ju ihop benen på en gång. Dock hade jag så bra barnmorskor så de lyckades (självklart) övertala mig ;)
Vattnet kom inte på en gång, det sipprade lite men det var inte splasch. Utan för varje värk jag sedan fick framöver kom det lite fostervatten varje gång. Eftersom de tog hål på hinnorna ville man sedan sätta en ett annat instrument på barnets huvud som visade hjärtljuden. Det är som en lite spiralkrok man kilar fast på barnets hjässa. Sjääälvklart ville inte denna fastna på huvudet, så in och ut och in och ut, och där låg jag, och tyckte livet just då var så hemskt då det var fruktansvärt obehagligt. När man väl fick fast denna manick så funkade den inte, suck, de bytte dosor, kolla sladden och bökade på, men utan resultat, så den fick hänga där utan mening. Trots att de tagit hål på fosterhinnorna så hände det inte så mycket. Och in i puppan med de förbannade fingrarna, både studenter och veteranerna. Jag minns att jag många gånger irriterat frågade "måste ni in och gräva hela tiden!" haha.
Snart fick jag ett värkstimulerande dropp för att sätta fart på det hela och i samma veva ringde man narkosläkaren som skulle fixa eda (ryggmärgsbedövning) som jag också var extremt nervös över, en spruta rätt in i ryggraden liksom vem vill det??? Ja sagt och gjort så började man jävlas i ryggen på mig och visst det var inte SÅ farligt men helvete vad det ilade när han satte min slangen, oooh, tänk en riktig ilande tand fast i ryggraden. Nu började värkarna göra riktigt ont och jag var otroligt glad över edan som jag fått, meeeen det jävlades även här, för den tog bara på höger sida. Så jag höll på att dö på min vänstra sida, medan jag på höger inte kände ett dyft. Jag fick då lägga mig på vänster sida och med ett upphöjt ben för att försöka få smärtlindringen att sprida sig mer jämnt, men det funkade inte alls.
Här fick jag prova på lustgasen innan narkosläkaren kom tillbaka för att titta på problemet. Från början gillade jag inte alls lustgasen, jag blev så förbannat yr (som i en fylla) och mådde illa, men barnmorskan insisterade på att jag skulle använda den aktivt så den faktiskt hann ge någon effekt. Och effekt, det gav den. Helvete vad skönt det var. Nu började man känna en sån där riktigt härlig lullig fyllekänsla och det rusade i hela kroppen. Och när väl narkosläkaren fixat till edan så den spred sig över hela området ja då svävade jag på moln, jag kände INGENTING, och var jag var heeelt borta. Jag minns att jag kände en värk och började jämra, men plötsligt övergick detta till ett gapskratt. Jag skrattade och skrattade så hysteriskt och hade så hemskt roligt. Nu var det många barnmorskor i rummet och jag tror de hade minst lika roligt åt mig. Jag skrattade, skämtade och pratade massor med skit "Fyfan vad lättsamt att föda" skrattade jag och bara njöt av tillvaron. Här vet jag inte riktigt vad de gjorde runt omkring mig för jag var så inne i min höga värld och lustgasen den använde jag mer än vad jag behövde, jag höll den som my precious!! Nu var livet härligt!!
Min förlossning 1 - lugnet före stormen
Söndagen den 5/4 hade jag haft lite gaskänningar i magen som kom och gick. Eftersom jag var så hård i magen antog jag att det var det som orsakade det onda. Dagen fortsatte och jag pysslade på som vanligt. På kvällen tog jag, Martin och Elmo en sväng med cykeln, eller ja, Martin cyklade och jag gick så gott jag kunde. Här började jag känna av "gaserna" ännu mer och de började ändra karaktär, det liksom kom och gick. Och så blev det resten av kvällen där det onda förändrades till en mensliknande kramp som blev mer och mer regelbunden. Jag förstod att det var något på G här.
Vi gick och lade oss för natten trots att värkarna blev allt mer intensiv. Jag klockade och de låg på 1 minut lång och med 3-4 min mellan varje värk. Jag kunde dock inte sova utan var uppe och gick, packade ner lite mat i bb väskan o.s.v. Tillslut börjar det kännas som att en färd till förlossningen vore smart, så jag ringer ner och förvarnar, väcker Martin som sover som en stock och sedan ilar vi ner (8 mils färd) Jag var ganska lugn men värkarna gjorde allt ondare så jag ylade igenom dom (det kändes på ett sätt skönt att låta och grymta genom värkarna) Haha Martin gasade på som fan när jag fick en riktig jobbig värk, även om det gjorde ont så kunde vi skratta emellanåt.
Fyra-halv fem var vi framme vid sjukhuset. Oturen började med att en hemlös alkis som satt och vaktade porten skulle hänga och klänga, jag var hans fru och vi skulle föda barn och hela kittet. Jag som stod där med värkar trodde fan det inte var sant och inte öppnade dom porten åt oss, så vi stod där ute i minst tio minuter, med en jobbig främling hängandes över axeln.
Inne på förlossningen kom vi in till ett litet rum där en barnmorska (som jag inte gillade) tog en ctg kurva. Bebis mådde bra och jag hade hyfsat regelbundna värkar. Värkarna upplevde jag inte som något hemskt eller som en stor smärta, men det var inte skönt så ett varmt bad med citodon gjorde susen, då kände jag ingenting! Här har en annan barnmorska undersökt mig redan där man konstaterade att jag var öppen 2 cm men inte helt utplånad. Efter badet undersökte man mig igen och då var jag öppen 4 cm. Eftersom mina värkar inte var så starka och något som skulle kunna sätta igång en förlossning än fick vi gå till patienthotellet och sova där över natten.
Nästa dag hade värkarna nästan avtagit, de kom med väldigt långa mellanrum och det kändes som allt hade pausat upp. Besviken var bara förnamnet, där låg jag i sängen och hoppades på att få mer värkar och mer smärta, jag ville ju föda! Eftermiddagen kom och jag tyckte värkarna blev lite mer regelbundna igen. In för undersökning igen, men jag var fortfarande bara öppen 4 cm. Här började man fundera på hur vi skulle gå till väga, skicka hem mig eller göra en igångsättning.
Ligger i badet och glassar med kexchocklad ;)
BF Vecka 41 (40+0)
Var är du bebis? Du skulle ju komma idag hade vi ju sagt? Det stod inplanerat på vårat schema! Din rackaronge! Ja nu har vi nått "målet", idag är det beräknade datumet för födsel. Det är detta datum man har gått och väntat på så enormt länge. Ett datum man siktat in sig på och tänk dit men inte längre, fast det klart, jag har varit inställd på redan från början att vi skulle gå över tiden, så jag är inte alls förvånad att bebis inte kommit än. Hur många föds på den beräknade dagen liksom? Ja det kan jag till och med svara på, bara 5 % av den svenska befolkningen kommer på dagen bf.
Jag har så blandade känslor, jag vill att det ska starta så fort det bara kan, samtidigt som en rädsla sitter i bröstet på mig. För den smärta jag ska möta, den kommer vara den värsta jag upplevt, och det ska man gå och vänta på? Jag vet såklart att all den intensiva smärtupplevelsen kommer det vara värt, för vi får ju något så otroligt vackert till världen, vårat barn.
Hur tänker jag inför denna kommande förlossning? Ja det har jag ju inte undvikit att tala om precis här i bloggen. Däremot så har jag inte skrivit så mycket om hur jag tänker kring förvärkar och starten kring en förlossning, det skedet som händer här hemma. Jag vill tro att jag ska veta, att jag ska känna när det är på g. Vi har ju först latensfasen och det är ju den som ska vara lite förvirrande för förstföderskor. Det är oregelbundna värkar, och värkar som är lite luddiga, och som dessutom bara pang bom kan försvinna. En del har jätteont medans andra knappt känner av latensfasen vad jag har förstått. Här är det ju "viktigt" att man inte far ner på förlossningen för tidigt, det ända dom kommer göra om man inte är i ett förlossningsskede är att skicka hem en. Och med tanke på att vi har ca 10 mil till närmsta sjukhus så vill man ju försöka stanna hemma så länge man bara kan, men det är ju där skon klämmer, hur ska man veta? Hur ska man veta hur nära man är och när man egentligen bör fara in? Här KAN vi ju ringa våran barnmorska när vi vill så hon kan undersöka hur öppen jag är (usch, gruvar mig för det) Samtidigt vill man inte ringa henne i onödan heller, och är det på natten vet jag att fröken Linda Lundin inte kommer vilja ringa och störa.
När vi sedan är inlagd på förlossningen så kan jag ju inte annat än att bara följa med. Barnmorskorna vet vad de ska göra och jag kommer väl inte behöva fundera på något annat än att försöka stå ut med smärtorna och fram till krysstningsfasen. Jag hoppas ändå på en "lätt" och smidig förlossning som går rätt snabbt ändå. Och jag hoppas så innerligt att jag inte kommer störas av panik och rädsla, jag vet hur jag är och jag är ganska lättskrämd och lättstressad. Det är något jag kanske kommer få jobba mest på, vem vet, jag vet ingenting ännu, jag vet inte vilken dag bebis har tänkt komma även om det genom ödet är bestämt redan, och här sitter vi ovetandes, men snart så, snart får vi träffa våran guldklimp <3
Inget nytt ännu. Bebbe rör sig för fullt. Det ilar till och från neråt. Mycket sammandragningar, speciellt vid "aktiva" rörelser (som att sitta i en bil). Har ännu inte fått bristningar och har inte ont i ryggen (vilket är för mig helt otroligt) Kissar lika mycket, sover lika dåligt. Ja.. det har inte förändrats så mycket den senaste veckan.
Vecka 40 (39+0)
Kliver in i vecka 40. Och jag trodde faktiskt inte jag skulle vara så less på graviditeten så som så många andra känner i sluttampen. Jag har ju ändå haft en bra graviditet och det är inga problem nu heller, jag har kommit undan lindrigt. Fast det verkar inte spela någon roll om jag inte har ryggont, foglossningssmärtor, illamående o.s.v. jag är less ändå. För jag känner mig helt slut, tung och varm. Bebisen kan ibland ligga och trycka rätt obekvämt och själv vet jag inte hur jag ska sitta eller ligga riktigt skönt, något är liksom i vägen. Jag är inte överdrivet stor heller men det verkar inte ha någon betydelse alls hur stor kulan är, det blir obekvämt och tröttsamt ändå. Man är trött bara man sitter ner.
Den sista tiden har jag inte kunnat göra så himla mycket då jag blir ganska hindrad av min egna kropp. Jag blir fort trött och känner av fogarna. Jag kan inte röra mig obehindrat i vardagen helt enkelt och måste vila väldigt mycket, vilket är fruktansvärt långtråkigt. Därför brukar jag följa med Martin i lastbilen om dagarna eller så är vi ute och far en del med personbilen. Bara för att jag ska få komma ut ur huset. Så att bara få åka på vägarna har blivit väldigt underhållande för mig (vad man uppskattar en liten sak så mycket nu mer) Fast, nu är det till och med jobbigt att åka bil då jag får så mycket sammandragningar. Det är inga sammandragningar som gör ont men det blir väldigt tungt och obekvämt och magen blir stenhård och trycker på. Varje gupp på vägen är... uuuuh.. jag håller mig om magen allså, för det är inte skönt. Så nu ska det vara tungt och besvärligt att åka bil också. Förstå vad hindrad man blir i vardagen. Och med tanke på hur man känner sig under vardagen så blir jag ganska osocial också. Jag känner inte alls för att träffa eller prata med folk, det finns ingen ork till det. Så ja, nu är jag less på graviditeten och vill att förlossningen ska starta.
Igårkväll hade jag ganska mycket ihållande sammandragningar. Magen var stenhård och jag ville inte röra mig alls, bara ligga i soffan och peka på det Martin skulle skicka mig. Det är konstigt för sammandragningarna brukar släppa till och från, här kunde jag ligga i en timme med tung och jobbig mage utan att det försvann. Något jag faktiskt inte nämnt tidigare är att jag får som ett tryck upp mot huvudet när jag får dessa sammandragningar och trycket har liksom blivit mer med tiden, jag vet inte vad det beror på, har försökt googla och där hittar jag bara nå få skrivet om att bebisen kan ligga nära aortan. Inatt var det nästan som att någon tog stryptag om min hals. Det är inget som skrämmer mig men detta tryck är ju inte som en lyxmassage direkt. Ibland hade jag dessutom som stickningar runt kulan, men jag hade liksom aldrig ont.Jag hade hoppats på att det var en start till något men icke. Här sitter jag nu och känner ingenting, typiskt.
Bebisen beräknas nu vara ca 51 cm lång och väger 3,6 kg. Vilket är väldigt individuellt under den här tiden såklart. '
Vecka 39 (38+0)
Vecka 39 hälsade just på, wow. Jag minns när jag gick in i vecka 10 och tyckte DET var så otroligt, och nu har jag klivit in i vecka 39, helt sjukt, snart är jag mamma åt ett barn som jag kommer älska mest av allt på jorden. En ny person som ska leva i denna värld, som ska älska och älskas, som ska göra avtryck i andra människors liv och ha en påverkan av den värld vi lever i. Det kommer vara en person som är en blandning mellan mig och Martin, någon som aldrig skulle ha funnits utan oss, bara vi har kunnat skapa denna lilla varelse. Det är helt otroligt när man tänker så. Det är så mycket funderingar som snurrar i huvudet nu, vem är det som rör sig där inne i min mage? Är det en flicka eller pojke? Vem kommer denne vara lik? Hur kommer vår bebis att vara? Hur kommer den första tiden att vara? Hur kommer livet med denna lilla krabat se ut? Man är så nyfiken och nu är vi så nära.
Martin är otålig. Varje dag säger han "Kan du inte föda nu så bebisen kan komma någon gång" han brukar ha ett väldigt bra tålamod men nu säger han själv att han inte är så tålmodig längre. "Det kommer bli förjävla roligt när bebisen kommer" Sånt är så fint att höra, ja menar i början av graviditeten så var han mer som en karl brukar vara, inte lika upp i hejsan och sa "ja det kommer bli bra och roligt då" medans en annan har varit upp i hejsan hela tiden. Nu börjar det dock bli så verkligt och nära så även han spritter lite i tårna. Även mina fingrar kliar, jag tycker bebisen kan komma nu, jag har börjat känna efter i kroppen mer om det kan vara på G snart. Våra familjer är också otåliga, de vill att bebis ska komma nu på en gång, iaf min mamma, hon pratar bara om bebisen hela tiden, o andra sidan har hon gjort det ganska tidigt. Det ska bli underbart att efter förlossningen få komma hem och visa vår lilla älskling för våra familjer, jag längtar att få se deras blickar <3 Och undra vad Elmo kommer att säga, vår lilla luffs, världens snällaste hund, han kommer vakta den här bebisen på blodigt allvar han.
Det är väl inte så mycket nytt egentligen att skriva om magen. Bebis donar på för fullt som vanligt, ibland hör jag hur det knäpper till där inne, om det är bebbens leder som hörs?. Och ibland känns det nästan som att bebisen river mig med naglarna. Det är ganska fränt att man kan känna liten så långt ner också, ja menar om ja lägger handen på "puppdynan" så känner jag tydliga rörelser, det är väl huvudet/händer som rör sig där nere. Tänk förr var det så häftigt och pirrigt när man kände och såg bebisens rörelser, och nu är det liksom en vardag, En förändring med kroppen är väl just att det är tyngre, och jag känner av foglossningen allt mer, så pass att det kan vara jobbigt att vända sig i sängen eller kliva upp ur soffan nu. Jag kan verkligen inte göra vad jag vill längre, kroppen hindrar mig och jag måste tänka på att vila. Jag har mer sammandragningar (vilket jag tar för givet), dom kommer vid aktiva stunder men även under kvällarna då jag bara ligger och vilar/ska sova. Sammandragningarna är inget som stör mig men dom känns något kraftigare. Bristningar är något jag klarat mig utan än så länge.
Vecka 38 (37+0)
Nu kliver vi in i vecka 38 och två veckor kvar tills vi kliver in i slutspurtsvecka 40! Och endast tre veckor kvar tills beräknad födsel. Jag tror dock vår lille plutt kommer gå över tiden, så vi får väl kanske räkna med fyra veckor till i alla fall, men vem vet nu kan faktiskt bebis komma när som helst för nu är liten så gott som färdigbakad där inne och de alla flesta svenska barn föds mellan vecka 37+0 och 41+6. Vi är däremot så redo som det går att få en liten bebbe nu, allt är fixat och klart, det är väl bara den mentala biten som ligger i obalans haha, jag är skitnervös, samtidigt ganska rädd inför förlossningen, men jag hoppas man får en sån där adrenalinkick och bara vill köra på.
Jag får skapligt ont i fötterna efter en aktiv dag. Att gå på birsta är rena mordet, fossingarna skriker efter en säng/soffa. Jag är inte svullen i händer eller fötter, men just det där med att jag är uppe i farten lite mer än vanligt får mina fötter onda. Jag kissar mycket mer nu också, inte konstigt med tanke på att blåsan ska vara alldeles platt nu, haha och jag som klev upp 2-3 gånger varje natt för att kissa INNAN jag blev gravid. Jag kissar normalt ganska mycket med andra ord, så nu har ju det fördubblats, man är som en tant hah. Jag känner av i fogarna varje dag, inget som gör ont eller stör mig, men som får mig att vanka lite extra? Jag blir rätt fort trött också, men det tar jag för givet. Blodtrycket har varit en aningen bättre denna vecka, men ibland kommer de där låga vipparna. Något annat jag känner till och från är en surrande/vibbrerande känsla i underlivet, det är inget som gör ont alls men det känns lustigt, undra vad det kan bero på?
Ja, det var väl det jag känner av. Annars är det ju hur lugnt som helst, ingen som helst känning i ryggen eller någon annanstans. Jag ligger dock tokigt på nätterna tror jag, för varje morgon så känner jag mig väldigt stel i rygg och nacke, som om man har legat fel. Om det har med graviditeten att göra vet jag inte för så har jag haft det en del förut också, jag har liksom alltid haft lite små problem med sömnen och kroppen, men det skulle dock inte förvåna mig om det har med tjockmagen att göra för tillfället. På tal om magen har den sjunkit något nu :) Nu väger jag 70 kg, har alltså gått upp ca 9 kg under hela graviditeten.
Bebis beräknas nu vara kring 3 kg och 49 cm lång.
Vecka 37 (36+0)
Vi hoppar in i vecka 37 och jag fattar ingenting, hur kan vi har kommit så här långt redan? Jag vill få att jag är kvar på vecka 32 eller 33, men hallå vecka 37! Hur fort går det inte? Oj oj. Ja som sagt, vecka 37 är här och och du är så välkommen så!.
Veckan har varit utvecklande, det har varit mer ilningar neråt och lite kraftigare sådana, och i slutet av veckan ilade det längre ner än vanligt, mer mot kissen, Undra vad det betyder, om bebben trillat längre neråt eller om det inte har någon betydelse alls? Ja vem vet. Jag har även haft lågt blodtryck en hel del under dagarna, verkar som att jag får dras mer med det ju längre fram i graviditeten jag kommer =/ Sammandragningarna är väl desamma som alla de andra veckorna, inget mer eller mindre med andra ord. Bebis rör sig mycket och stort, förstår inte riktigt hur h*n får plats där inne, ja menar nu är h*n ganska stor, man beräknar att vikten ligger kring 3 kg och längden ca 48 cm i denna vecka. Helt otroligt!
Kondisen är inte den bästa just nu kan jag säga. Det behövs inte mycket till för att jag ska bli väldigt anfådd och trött. Dammsuga är ingen hit, usch jobbigt. Uppförsbackar - kill me. Hoppa in och ut ur bilen - uuuugh. Plocka upp saker från golvet - Skit it! Haha magen ÄR ivägen, det är till och med jobbigt att sträcka sig efter saker på bordet eller så, för magen tar i och stoppar mig. Haha ja men jag älskar lilla kulan och den som ligger i den :) Så att det är lite bökigt och krångligt det gör ingenting. Dock behöver jag sova/vila lunch minst en gång om dagen igen för att orka med, hoppas jag är piggare när bebben tittar ut :)
Vecka 36 (35+0)
Hej vecka 36! Det är lite skrämmande att du redan är här, jag tyckte jag nyss välkomnade vecka 35 sedan drog dagarna förbi och nu är du här. Undra vad du har att bjuda på under denna vecka? Det börjar ju kännas att man närmar sig slutet. Kommer du ge mig mer ilningar neråt? Kommer jag känna av foglossningen ännu mer? Kommer någon ny fysisk känsla upplevas? Ja du vecka 36, du bara kommer in här som en smäll och kanske har fullt med överraskningar, men du är mer än välkommen hit!
Mer obekväma ilningar vid blygdbenet/puppsen har jag känt av den senaste veckan, och ibland ilar det till något så fruktansvärt när bebis rör på sitt lilla huvud så tanken slår mig "Hur sjutton ska jag kunna föda om detta gör så obehagligt ont?" Man ska väl inte tänka så, men det är ju lite oundvikligt. Man vet vad man har framför sig och samtidigt inte, Bebisen har halvt fixerat sig enligt min barnmorska, så det är väl inte så konstigt att det har ilat en hel del. Foglossningen känner jag av nu faktiskt, det gör inte ont det kan jag inte påstå men det är ömt vid blygdbenet, det känns ju liksom att förlossningen inte är så långt bort, jag tar det som ett tecken på att graviditeten närmar sitt slut.
Jag drömmer mer om bebisen, den börjar fin och slutar sedan till en stressig dröm. Sista drömmen fick vi en liten prins och jag minns känslan i kroppen, all kärlek när jag smekte vårat barn över sitt lilla huvud och såg in i det stora klara ögonen. Tänk vad man ska känna när man faktiskt träffar sitt barn på riktigt. Vilken frän känsla det måste vara. Åh jag blir så avis på alla som har fött och har sin lilla skatt i famnen, vad jag längtar, vad vi längtar!
Bebisen rör och donar sig varje dag vid ungefär samma tider på dygnet. I skrivande stund ligger liten med hicka, och hickar gör h*n nästan varje dag nu faktiskt. Det tickar i magen, stackars liten <3 Man önskar man bara kunde få hålla om och klappa försiktigt över ryggen. Jag kan inte riktigt förstå att det ligger en bebis i min mage, vilket jag sagt ett par gånger, men det är för mig så.. overkligt på något vis, jag har mitt barn i min mage, mitt barn! Vårt barn! En liten person med händer och fötter, en liten len rumpa och ansikte med små goa kinder. I denna vecka räknar man att bebisen ska vara kring 2,6 kg och 46 cm lång.
Naveln ser nu mer ut som Kalle Ankas näbb ^^
Vecka 35 (34+0)
Om fem veckor går jag in i vecka 40!! Alltså förstå, bara fem veckor tills dess! Jag tycker det går väldigt fort mellan onsdagarna och det känns ju mer och mer både mentalt och fysiskt ju närmre vi kommer. Ja jag börjar känna en oro inför förlossningen. Ibland på kvällarna kan tanken bara slå mig att "tänk om det skulle ske nu" och så känner jag en liten panik känsla i bröstet. Jag är nog lite rädd för det mesta, rädd att tappa kontrollen över mig själv, att jag ska hamna i någon slags panik, rädd för att vi inte ska bli mottagen på bästa sätt på bb, rädd för hela situationen, smärtan, undersökningar, de olika värknings faserna o.s.v. och sedan känner man ju att SHIT vi ska få en bebis!! Även om man inte vill något hellre än att få ut bebben så känner jag ändå en slags nervositet över det. Ja mentalt känner jag mer och mer inför förlossningen, ju mer veckorna går framåt, men jag läser som sagt boken föda utan rädsla och jag tycker det är kanonbra, fast hur mycket kommer man tänka på den när det är dags liksom? Jag hoppas ändå att jag har en annan inställning och tanke till förlossningen som boken vill framföra när det väl är dags.
Fysiskt känns det absolut mer. Ibland tror jag ungen ska trycka sig ut genom magen på mig. Att en sån liten person kan vara så stark ändå? Magen känns trång och för liten, trycken från armar och ben blir kraftigare. Haha ibland har jag faktiskt tyckt att det varit lite otäckt, helt plötsligt kan jag känna ett hårt tryck på magen, jag tar då handen under tröjan och möts av en hård stor bula som står rätt ut. Det är verkligen en lustig känsla, för det blir så extremt tydligt med ett rejäl tryck utåt på det viset, så är det ju väldigt ofta nu mer ^^ Och detta med att man känner hårda bulor här och där har det ju varit i flera veckor såklart, men ju längre fram man går i graviditeten desto hårdare, tydligare, större och kraftigare blir det ju.
Ja är mer kissnödig. Jag tycker att så fort man suttit på toa och kliver upp så känner man sig kissnödig igen. Ibland är det verkligen hemskt när liten trycker mot blåsan, då får man knipa kan jag säga om man skulle sitta i bilen eller på ett annat "olämpligt" ställe. Annars känns allt som vanligt, har fortfarande inte ont i ryggen eller någon annanstans. Det är dock svårare att böja sig ner/fram, det är ju rena helvetet om man tappar något på golvet (vilket jag gör typ jämt känns det som) Ila till där nere kan det göra till och från, men det är ju inte heller något nytt :) Ja mår helt enkelt bra med andra ord. Mentalt med, mycket piggare och gladare.
Vecka 34 (33+0)
Vecka 34 välkomnar vi idag. Jaha, sex små veckor kvar då, mer eller mindre. Härligt. Haha och nu när jag ligger här i skrivande stund vid datorn så har jag en rund och go kula framför mig, det är så oundvikligt nu som det kan bli, jag har fått mage och den syns! Jag tycker det är mysigt med stor mage, haha kanske en av de få gångerna jag faktiskt kommer tycka det i mitt liv också. Faktum är att har jag ork, tid och motivation kommer jag börja träna efter förlossningen. Inte direkt efter såklart men mot sommaren så hoppas jag kunna vara lite hurtig och på tå.
Något mindre mysigt är väl många av bebbens rörelser, nej det är inte skönt längre, och jaf kan väl inte påstå att det gör ont heller men det är obehagligt när det trycks på vissa ställen. Om jag ligger ner så trycker det ofta uppåt mot bröstkorgen, och det gillar jag inte. Ibland blir det så jobbigt så jag måste sätta mig upp, så lättar trycket. Nu tycker jag det kan vara väldigt skönt när bebisen sover, jag får en viss lugn och ro jag också då, men oftast så tumlar ju liten runt när jag väl ska koppla av lite, haha typiskt ;) Trycket neråt blygdbenet blir allt tätare och kraftigare, inget som håller i sig hela tiden, men det kommer och går allt oftare. Sedan är jag nu mer öm där också, igår hade jag som en jobbig mensvärk, det var länge sedan jag kände något sånt. Allt tyder bara på att det börjar närma sitt slut som ska bli en början på något nytt!
Fiser något så fruktansvärt äckligt gör jag också. Martin håller på att svimma av varje gång, det luktar ju förjävligt det måste jag säga haha. Fast ja ser det som att han får tillbaka sin skit som jag har fått stått ut med i snart åtta år! Hah! Så lite fisar kan han allt ta.
För övrigt så har jag gått upp 7 kg under hela graviditeten, det är ju ingenting, tänk dom som går upp över 20 kg!! Men som sagt så har jag ju inte lagt på mig något överhull utan det är kulan som väger, och det är ju skönt. Fast nu får jag ofta höra "Men gud vad tjock du blivit!" förut var det liksom "Men vad liten mage du har" Haha svärfar fick sig en chock här igår när de var hos oss på middag, han hade verkligen inte hängt med och tyckte magen var enorm ^^ Fast den är ju alldeles lagom, det är väl att folk är så ovan att se mig så rund, jag själv tycker inte magen har växt särskilt mycket de sista veckorna här, det är mer att det känns större och tyngre.
XL på denna sporttröja ^^ Tagen igår.
Och på denna tröja är det Medium. Här var jag i kring vecka 18
Mentalt mår jag mycket bättre. Lite tungt emellanåt på kvällarna bara, samtidigt som jag har sån hög puls då också, jag vet inte, kanske är normalt att man kan känna så i slutet av dagen? Eller så kanske det är struma? Jaja jag lägger inte så stor vikt på det just nu faktiskt, med tanke på hur jag mådde när jag började halvera medicindosen min. För DÅ var det jobbigt, om sanningen ska fram så kände jag inte så mycket för bebisen då, jag var liksom likgiltig och kunde varken känna glädje eller sorg, och det skrämde mig. För jag visste ju innerst inne att det här är bland det största och finaste jag får, men att inte kunna känna något, det var jobbigt, men nu känner jag baaaara kärlek och längtan igen <3 Våran älskade bebis. Så ni som känner er nere, deprimerad eller likgiltig, prata med din barnmorska om det och se till att få hjälp, för faktum är att det KAN bli värre och risken blir större för förlossningsdepression. Ibland behöver kroppen lite hjälp på vägen.
Alltså ni får ursäkta fotografen, han är ganska värdelös på att ta bilder ^^ Och snabbt ska det tydligen gå haha, så det kan bli lite snett och vint ibland.
Vecka 33 (32+0)
Vi kliver nu in i vecka 33 vilket betyder ca 7 veckor kvar! Två månader innan BF. Och vi går ju mot ljusare och bättre tider så det kanske kan gå hyfsat snabbt ändå! Nu vill man ju bara träffa den här lilla personen som busar runt i magen. Samtidigt trivs jag att vara gravid, jag tycker det är vackert. Haha kanske inte att få finnar/dålig hy och allt annat som är mindre kul man kan få på köpet i en graviditet, men jag tycker självaste gravidmagen är vacker och som utstrålar en massa kärlek. Ja, jag trivs med att vara på tjocken helt enkelt, det är mysigt och fint. Kanske känner jag mycket så för att min graviditet har varit hyfsat lättsam också? Kanske har man inte levt in i det här fina och härliga om man bara gått och mått dåligt hela tiden med krämpor överallt. Ja jag kommer faktiskt sakna att vara gravid, det kommer bli lite tomt, men så kommer vi ju ha något annat vackert på sidan att titta på <3
Som sagt tycker jag att graviditeten är ganska enkel. Jag har inte ont i rygg eller så som många andra verkar ha. Under hela min tid som gravid har jag fått höra "vänta du" ja, jag väntar och väntar och känner inte ett dyft i ryggen. Och jag har heller inte svårt att sova eller ligga i olika positioner, jag tycker det går bra och känns som vanligt, kan ligga både på sidan och på rygg utan problem. Har inte haft något vidare svårt att andas heller. Klart att magen är lite ivägen emellanåt, som när jag ska böja mig ner, plocka ved osv. och lyfter saker gör jag ju inte heller, men det är ju ganska logiskt med tanke på den där kulan som finns.
Jag känner som sagt bebisens huvud mer och mer, hur det vrir och rör sig. Tryck mot blåsan har blivit mer vilket resulterar till fler toalettbesök. Nämnde jag också att det är svårare att frisera sig nu? Haha ja jag ser då ingenting, jag får gå på känsla, blir säkert supersnygg ;) Tuttsen har fortfarande inte läckt på ett tag vilket är skönt, trodde faktiskt det skulle läcka hela tiden när det väl började, men icke sa nicke.
Hur mår jag annars då? Ja jag tror faktiskt att jag börjar må mentalt bättre nu sedan jag fick öka min medicindos till det vanliga. Vissa dagar har ju varit lite tunga men jag har fler normala dagar nu. Så det var nog bra att vi bestämde för att fortsätta med medicineringen. Och tack ni som har stöttat här inne i bloggen <3 Något som har blivit lite annorlunda är mitt blodtryck, det ligger lite lågt ibland. Min svärmor har en egen blodtrycksmaskin som vi aktivt använder nu och då. Så i måndags när jag var extremt yr, trött och andfådd tog vi blodtrycket vilket visade lågt, samtidigt som min puls (som vanligt) var hög, låg på 118. Så jag har väl mindre krafter emellanåt, men det funkar ju, inget som ska vara farligt. Den höga pulsen känns däremot kanske mindre bra, får ta det med barnmorskan vid nästa rutinkoll.
Bebis ska nu väga kring 2 kg och vara 45 cm lång - mer eller mindre. Huden ska ha blivit mer rosa från den röda färgen. Vikten hos bebisen ökar nu ca 225- 250 g i veckan och kan nu svettas. Alla sinnena är nu utvecklade så bebisen kan känna när den tar tag i sin fot och smaken av fostervattnet mm.
Jag tycker inte magen blivit så mycket större, men den kanske har sjunkit en aning? Eller är det för tidigt?
Vecka 32 (31+0)
Ja då går vi in i en ny vecka då. Åtta veckor kvar, jisses. Jag minns så tydligt när jag var i vecka 11 och fick fara ner på akuten pga en hästolycka. Jag var så rädd att få missfall så jag ville verkligen kolla upp det för att kunna lugna kropp och själ. Det var första gången vi fick se vår lilla bebis på ultraljud, och jag minns så klart och tydligt hur jag låg där på britsen och storlog. Man kunde redan då se den lilla kroppen, huvudet och hjärtat som slog. Tänk, elva veckor! Och nu ligger man liksom här inne i vecka 32, helt sinnes sjukt.
Magen har väl inte blivit större tycker jag, och tuttarna har tagit en paus verkar det som från läckage, annars har jag haft inlägg både på dagarna och nätterna. Jag har inte ont i ryggen eller någon annanstans, jag måste ha en väldig tur, men det är ett par veckor kvar och tyngre och större lär jag ju bli, men att ha klarat sig från det i 32 veckor är inte dåligt. Jag har inte svårt att sova, inte svårare än normalt iaf, jag störs inte av bebisens rörelser, jag tror till och med att jag inte alltid tänker på rörelserna utan jag har blivit ganska van. Något nytt med min kropp är väl att det kan ila till nere vid puppeluran, jag förstår att det är liten som rör med sitt huvud. Det handlar om endast några sekunder, det är inte skönt men man hinner liksom inte ha så ont då det bara varar 1-2 sekunder. Det är ganska fränt att känna hur liten rör på sitt huvud där nere, det känner jag ganska ofta (och det ilar ju inte varje gång). Just nu ligger bebben med kroppen på vänster sida av magen och huvudet ner i startposition, huvudet är inte fixerat men ruckbart enligt barnmorska då jag var på rutinkoll idag, allt annat såg perfekt ut, något lägre blodtryck vilket jag känt av till och från med yrsel men inget som behöver åtgärdas. Magen brukar vara väldigt sne vissa kvällar och det kan se fruktansvärt lustigt ut!
Nedtrappningen av medicinen
Något som har förändrats är mitt mående, tyvärr till det sämre. Jag har nämligen börjat trappa ner på min medicin dos. Medicinen jag äter är för depression sedan ett år tillbaka. Jag har mått jättebra hela sommaren och fram till nu men man brukar inte ta bort medicinen det första man gör när man mår bättre, utan ett år är en ganska rimligt tid. Jag valde dock att försöka trappa ner på medicinen i slutet av graviditeten för bebisens skull i samråd med läkare och barnmorska. Medicinen jag äter är inte skadligt för bebisen, det som kan hända är att bebisen kan få abstinens efter födsel då h*n inte längre får sin dagliga dos. Bebisen kan då vara ovanligt sprattlig, grinig, svårt att sova och väldigt närgången, men det ska bara handla om något dygn.
Jag ville dock göra allt för bebisens skull, jag är väldigt fjantig att knapra i mig en massa tabletter och annat onödigt skit, inte ens en alvedon kan jag ta med lugnan ro. När det kommer till mig och min medicin är det inte bara att sluta tvärt, man kan bli ruskigt dålig vilket jag blev när jag började med medicinen, så det är jätte viktigt att man drar ner på dosen sakta, Så nu har jag ätit en halverad dos i tre veckor, och det har gått bra, fram till den här veckan. Nu börjar jag tyvärr känna av depressionen igen och alla dessa hemska biverkningar/symptom. Jag är väldigt väldigt trött och har hamnat i ett zombieläge, jag har varit fruktansvärt ledsen och nedstämd, ibland hamnar man i någon slags koma och bara glor in i väggen. Det är tungt i bröstet och jag känner att jag börjar gå in i mörkret igen. Så nu ska jag fortsätta äta min vanliga dos då jag tyvärr inte klarade av att minska eller sluta med medicinen, vilket är helt okej då det är ofarligt för bebisen. Det som blir är att man förmodligen får stanna kvar någon dag på BB bara för att ha lite koll. Detta känns naturligvis jätte tråkigt, för jag ville verkligen det här och jag trodde jag var redo, man känner sig misslyckad, men tydligen är det nog en dålig tid med att sluta med medicinen nu och det är viktigt att jag inte går och mår dåligt igen. Nu hoppas jag verkligen att jag kommer må bra igen efter att jag börjat äta min vanliga dos, för det är verkligen skrämmande att hamna i en depression, det är inget jag önskar någon!
Vecka 31 (30+0)
Ännu en vecka har gått och vi välkomnar vecka 31! Nu tycker jag att man känner av graviditeten ju fler veckor som passerar. Nu läcker det skapligt bra om tissan. Jag kan säga att det rinner ner mot magen, inte så att det forsar, men det är ju en rejäl förändring när det börjar rinna, så nu har jag köpt en bekvämare sport bh och inlägg. Och nog tycker jag att tuttarna kanske känns och ser annorlunda ut emellanåt, lite små svullen. Magen är spänd och klumpig, det känns att det ligger en bebis där inne. Jag har börjat smörja magen med babylotion, just för att stoppa/bromsa eventuella bristningar, sedan är det väl alltid skönt att ha en mjuk salva på en spänd hud. Jag har även börjat känna av lite i ryggen, o andra sidan har jag nyss varit riktigt sjuk och därmed väldiga ryggsmärtor och legat dåligt i säng och soffa, så mycket kan ju komma därifrån. Det återstår att se, än är jag inte frisk men på bättringsvägen i alla fall.
Bebisen lever om och donar där inne i magen. Man får känna på mer obehagliga rörelser, vilket tyder på att den lille blir allt större. Det är ganska fränt när bebisen trycker mot magen så man får se och känna en rejäl bula, jisses tänk att det är vårat barn liksom, våran lilla sons eller dotters hand/fot/armbåge, det är så svårt att förstå hur en bebis på ca 43 cm lång och 1,6 kg tung ligger där inne i min mage. Hur får h*n plats?? Man tycker att man bör vara stor som ett hus! Ja nu är det inte långt kvar inte :)
Vecka 30 (29+0)
Går in i vecka 30 idag. Hallåå, vecka 30?? Herregud, det är ju långt in i graviditeten. Nu är det bara 10 veckor kvar! Nu tror jag det kommer gå rätt så snabbt ändå, dessutom är vi ju på rätt sida av året, nu när vi möter våren som är min favoritårstid.
Ja en del har faktiskt hänt de senaste dagarna. Under ett par dar hade jag ont i magen, det värkte och sträckte en hel del som var minst sagt obekvämt, men något som är ännu obekvämare är mina ömma revben. Jag får inga direkta sparkar på revbenen men jag känner hur liten ligger och trycker där, ibland trycker det lite extra mycket så då försöker jag "trycka tillbaka" med min hand, för att få liten att ändra ställning. För det är verkligen inte skönt. Nu de sista dagarna här har jag ont i revbenen hela tiden, dom är ömma och värst är det när jag ligger ner. Blir det för jobbigt så ställer jag mig upp, då lättar trycket och skavet något. Jag har även blivit lite blå runt naveln, hmm märkligt.
Bebben rör omkring i magen som vanligt, det är inte lika vilda rörelser, dom går lite saktare nu men är kraftigare och tydligare. Man känner verkligen hur den lille växer. När jag ligger till sängs kan vissa positioner bli obehagliga beroende på hur bebisen ligger och rör sig. Jag tycker att bekvämast blir många gånger när jag ligger på rygg, ligger jag på sidan kan det dra lite och bebisens sparkar blir kraftigare på något vis. Men jag varierar gärna mellan ryggläge och sidläge just för att avbelastningens skull.
Humöret och sinnesstämningen är känsligt. Jag kan fortfarande känna mig nere och tung emellanåt och så slår det om till lycka. Ja man är en kaotiskt känsloboll nu. Kvällarna är jobbigast för då är det lite mer down.
Bebisen väger ca 1,5 kg och är 41 cm helt lång, dock är det individuellt då fostren växer olika nu. Från och med nu kommer bebisens vikt öka med ca 200 g i veckan ända fram till förlossningen.
Om man tittar noga ser man en blå ring runt naveln
Tänkte jag skulle visa skillnaden på magen med tio veckor emellan. Här var jag i vecka 20 och så har vi vecka 30. Det händer mycket på tio veckor och jag har nu tio veckor kvar av graviditeten, hua hoppas inte magen växer lika mycket under dessa tio kommande veckor, hur sjutton ska man kunna balansera och gå med en sån kula ;)?
Vecka 29 (28+0)
Nu klev vi in i vecka 29, oj oj, helt sinnes, ska vi bli föräldrar om ca elva veckor?? Samtidigt som jag är så förväntansfull så är det också lite skrämmande faktiskt. Pirrigt och tankarna i huvudet snurrar massor. Nu börjar det hända något med min kropp i alla fall, jag är jättekänslig. Ibland skulle jag bara vilja skrika och grina, få ut alla känslor! Jag känner mig lite nedstämd ibland och på dåligt humör. Och man funderar på hur det kommer gå med allt, både med förlossningen och efteråt. Det är så mycket tankar och känslor så det ibland skrämmer mig, vad är det med en liksom? Ibland slår tanken att "tänk om jag blir knäpp och stöter ifrån mig mitt barn?? Tänk om jag får förlossningsdepression?" Och jag var inte speciellt orolig över förlossningen från början, kanske för att den låg så långt bort, men ju närmre man kommer desto mer funderar man ju på det. Och så lever man i stunder då man är hel cool och världens lyckligaste i världen, jisses. Kissar mer gör jag och sover rätt så länge. Har fått känna på en rejäl halsbränna också men det är inget som kommer regelbundet.
Ja nog börjar graviditeten kännas av, men mest på den mentala biten. Kroppsligt tycker jag det är helt okej faktiskt. Jag har inga problem med andning, det känns inte så tungt, jag har inte ont i ryggen, jag kan ligga och sova på sida och rygg utan problem, ja det känns helt okej med andra ord, jag hoppas jag inte behöver få sämre humör och tokigare tankar ju längre fram jag kommer, det räcker med det som är :P
Idag var jag hos barnmorskan. Hon kan verkligen grejen med att lugna en, hon är kanon! Kurvan låg perfekt! Alla värden var också perfekt! Bebben lyssnade vi på och det lät också superb. Hitills har jag gåytt upp 5 kg under hela graviditeten vilket är helt normalt. Hon kände även hur liten låg och nu ligger h*n med huvudet neråt, ryggen mot höger sida av min mage. Det var som jag trodde då :) Jag verkligen kände när liten vände och vred på sig neråt, det gick inte att ta miste. Fixeringen blir längre fram i graviditeten, det finns fortfarande utrymme för bebben att vända och vri sig. Vår älskade lilla bebis, inte såå långt kvar nu ändå <3
Lite fakta om vecka 29
Vecka 28 (27+0)
Jajamensan då kliver vi in i vecka 28! Det går ganska fort nu alltså, härligt. Det finns nog inte så mycket nytt att berätta om magen sedan förra veckan mer än att man känner hur bebisen tar mer och mer plats. Något annorlunda är att det känns lite konstigt på vänster sida magen, vid revbenen. Ibland känns det som.. ett vakum? Eller att något kan ligga och trycka lite. Det kanske är bebisen position? Ibland sparkar den lille till också så det kan kännas rätt obehagligt, och ibland har det varit mot vänster revben men kan även toutcha till på andra mindre sköna ställen. Och det är väl just för att bebisen blir större och tar mer plats nu, haha undra hur de kommer kännas om ett par veckor. Tuttis har även börjat läka lite mer och oftare. Det är inte så att det är stora pölar utan mer som avtryck av fingertoppar, och jag lär väl kanske förbereda mig på mer läckage ;) Annars är det bara mys! Nu går jag dessutom in i tredje och sista trimestern, fränt!
Vecka 27 (26+4)
Och så gick vi in i vecka 27. Mitt på julafton och allt, härligt. Nu är det 13 veckor kvar innan beräknad födsel, och det är ju helt otroligt. Av 27 gångna veckor har jag 13 kvar mer eller mindre. Wow. Snart lilla älskling kommer vi ses <3
Jag mår bra, lite hormonsvängar till och från bara, mest på kvällarna. Jag trodde man skulle få sånt i början av graviditeten men tydligen inte, eller så har jag helt enkelt bara sämre stunder som inte har med graviditeten att göra. Vem vet! Jag känner mig annars pigg och glad, lever på som vanligt liksom. Det som förändras mer och mer är ju bebisens aktivitet, det blir allt vildare och större rörelser. Ganska fränt emellanåt, och ibland vet jag inte vad h*n sysslar med, det kommer stunder då det känns som om någon trummar väldigt snabbt i min mage och då kan jag inte hålla mig för skratt, nej det är riktigt mysigt faktiskt. Och nu har jag även börjat känna ordentligt hur en hand eller fot trycks upp i magen, det är ganska fränt att känna med handen, som en liten knöl som sticker upp, men den lille är snabb att dra tillbaka så fort jag är där och känner.
Magen, har den blivit större, njaa inte vad jag själv känner men den har nog blivit rundare. Övre delen av naveln står dock ut. Jag inbillar mig att magen känns liksom annorlunda beroende på hur bebisen ligger, ibland känns den hårdare och klumpigare om bebisen ligger mer.. framtill.. vet inte hur jag ska förklara. Om ni tittar på magbilden framåt så ser den sne ut, är det bebbens position som gör det? Ja nu ser jag gravid ut iaf :)
Annan rolig fakta: Foten är nu 4 cm, låret är 5 cm och huvudets diameter är 7 cm
Än har jag inte köpt mammakläder. Mjukisbyxorna jag har på mig här i är xs, jag tror inte jag behöver några mammabyxor faktiskt så länge jag har dom nere vid höfterna. Se så naveln står ut haha.
Snemagen ;)
Vecka 26 (25+0)
Välkommen vecka 26. Veckorna går så mycket fortare nu tycker jag, härligt! Bebben är i full gång om dagar och kvällar, mest aktiv på kvällarna, då rör sig hela magen upp och ner, fram och tillbaka, så himla mysigt. Rörelserna är så stora nu, man känner verkligen en liten bebis som fumlar runt där inne. Ibland har jag känt något mindre, om det har varit en hand eller en fot, nu känner man ju efter mer vad som är vad, om det är rumpan och benen eller lillhuvudet.
Bebisen har även fått in sin dygnsrytm, oftast känner jag liten på mornarna inna jag kliver upp, ibland puttar han eller hon även mot madrassen när jag ligger på sidan i sängen. I bilen märker jag också hur det rör omkring sig därinne, vet inte om det är ljudet av bilen eller om det kanske har varit radion som fått igång liten, eller så är det bara slumpen. Magen kan även kurra eller skvalpa till när bebben sparkar på, det låter ganska lustigt faktiskt. Nu behöver jag heller inte gå och vänta så länge mellan varje rörelse oftast känner jag den lille på en gång så fort jag sätter mig ner, han eller hon är med mig under dagarna helt enkelt :) Jag HAR fått mig några obekväma sparkar, inte ofta men det har hänt och det blir väl mer och mer.
Jag känner mig bara så lycklig och förväntansfull, och det är så många i min omgivning som känner likadant. Det är underbart! Sen finns det väl dom som inte ens har gratulerat en, men då vet man ju vad det är för typ av folk, jag bryr mig faktiskt inte så mycket. Så länge vi har våra familjer och de nära vänner omkring oss som sprider stöd och kärlek så är jag nöjd :)
En för tidigt född i vecka 26
Vecka 25 (24+0)
Oj! Den här veckan har gått otroligt snabbt. Jag tyckte jag nyss skrev ett inlägg om vecka 24 och nu går jag in i vecka 25! Herregud.. tänk att jag är i vecka 25!!! Ja menar under fem år har jag velat ha ett litet pyre och den där väntan på att stickan skulle visa postitivt kändes som en evigthet, och nu står jag här... i vecka 25, snart mamma åt en son eller dotter. Det känns helt otroligt. Lite läskigt på samma gång måste jag erkänna för nu börjar det bli mer verklighet, förut hade man ju bara en dröm, en tanke och längtan, och nu ligger jag ju här med tjock magen och känner våran lilla bebbe där inne som snart kommer titta ut. Spännande.
Jag mår för övrigt bra så länge jag tar det lugnt och inte anstränger min kropp. Jag får än så länge sova som vanligt om nätterna. Bebisen rör sig i magen varje dag och jag märker att han eller hon ändrar postition i magen genom att kunna känna skillnaden på rörelserna. Det märks att bebben blivit större med tanke på att jag känner rörelser runt hela magen samtidigt. Det kan puffa och dutta både på vänster och höger sida mage i samma stund.
Linda
