Funderar över Kaeras träningsplan

Kaera är duktig. Hon är så lättlärd och träningen går framåt. Nu i veckan har jag inte tagit ut henne just, sist jag red var för en vecka sedan. Mycket för att jag har haft sådant spänningshuvudvärk och problem i en muskel kring svanken, då finns ingen ork till att ta ut någon häst. Samtidigt funderar jag på hur mycket hon egentligen bör komma ut? Inte lika mycket som en vuxen ridhäst såklart, men jag kan ha svårt att bestämma mig hur många dagar i veckan jag ska ta ut Kaera. Då menar jag inte enbart ridning utan även träning från backen. Just nu känns det som att hon har lärt sig så otroligt mycket den senaste tiden och om jag vill så kan jag lära henne ännu mer, för jag vet att hon är oftast med på noterna och har väldigt lätt för sig, men hur mycket mer ska hon lära sig innan långvilan egentligen? Min fråga till mig själv är: Om jag ska fortsätta träna på/ lära nytt eller stanna där vi är för tillfället? Hur ska våran vardag se ut tillsammans? Ska jag vara nöjd med det hon kan hitills eller bör jag ha ett mål innan jag ställer av henne? Många frågor jag ställer till mig själv..
 
Det är liksom sånt här jag kan sitta och fundera på. För jag vill inte gå för fort fram eller trötta ut henne, hon är ju trots allt en yngling och de måste få ta sin tid att andas. Jag kan inte påstå att jag har stor erfarenhet av unghästar, men lite vett i pannbenet har man väl. Jag är nog mer nyfiken på er som har jobbat mycket med unghästar, hur ni har lagt upp träningen och vardagen för de små? Du som har arbetat eller har en gård med hästar har säkert en hel del erfarenhet i bagaget, hur gör du/ni? Och hur lång vila brukar de få efter en träningsperiod? Jag är jättenyfiken så skriv :)
 
 




Det är inte utstyrseln som gör det..

Alltså hur jag klär mig vid ridning och i stallet, det är så omodernt som det kan bli. Jag rider i varseljacka, mjukisbyxor, gamla ridbyxor, arbetshandskar, skitig ful hjälm, gamla skor jag ärvt av mamma, gammalt billigt träns, skitiga boots och samma gamla vojlock (som ändå är en viktig vojlock för just den sadeln, grandeur pad). Alltså kan man bli mer omodern?! Så går man förbi ryttare med märkeskläder och märkesgrejer. Hur fan ser jag ut bredvid dom? Ja trasch, men vet ni, det skiter jag i. Jag har inget intresse av att klä upp mig, jag vill rida bekvämt och säkert. Jag vill lägga pengarna på något viktigare såsom kurser.
 
Det är inte kläderna som gör dig till en bra och seriös ryttare. Visst är det lite roligt att se stilig ut och någorlunda "proper" men alltså jag är LAT att klä mig och jag är SNÅL. Fast en med en mammapenning blir man ju det automatiskt. Jag inbillar mig dock att vissa gömmer sig bakom sina märkesgrejer, det är snyggt, modern med klass, men när en del sedan sätter sig upp på hästen och rider... ja det är inte kläder eller saker som gör den ryttare du är. Med det vill jag inte säga att jag är så jävla bra bara för att jag klär mig så otroligt fult, men jag fokuserar på helt andra saker, saker som jag tycker är viktigare än något dyrt märke. Så ja, jag är så jävla fult klädd och min häst bär väl inte det graciösaste, men det är inte våra kläder som identifierar oss som ridekipage. Klä dig hur du vill :) Med eller utan märkes-fina-moderna-kläder.
 
 
 
 
 Den där tröjan är min favorit, som jag aldrig kommer att slänga. Det är 11-12 år gammal fotbollströja.
 




Lek med din häst

Härom kvällen tog jag ut Kaera en sväng. Jag har verkligen en hög motivation till hästarna nu och det är så himla roligt att få umgås och arbeta med min bruna fläckis. Hon är så trevlig att greja med, så lyhörd, positiv och lättlärd. Trots detta måste jag ändå tänka mig för och vara försiktig så jag inte tröttar ut henne eller kräver för mycket på en gång. Korta pass och avsluta när det går bra. Min tanke med allt vi gör är att det ska vara roligt och intressant för Kaera. Även om vi arbetar så ska det finnas en glimt av lek och det är just det jag försöker ha i mitt arbetssätt så mycket jag kan.  
 
När vi är ute på promenader blir det mycket lek, lydnad och arbete. Jag använder mitt kroppsspråk och min röst väldigt mycket, som att öka skritten, sakta in. stopp, start, halvhalt, trav, ökad trav, jogg, flytta undan o.s.v. Ja allt sånt här gör vi under promenaderna. Så det är inte enbart en motionsrunda vi tar. Jag anser att det är lika viktigt hur hästen går bredvid mig oavsett vad vi ska göra, om vi så bara ska gå från stallet till hagen. Hästen får aldrig "ta över". Konsekvent helt enkelt. 
 
Och när jag umgås med mina hästar så vill jag att vi har roligt tillsammans, att man tänker lek när man vill få hästen att göra något man vill, och att man vid korrigerande stunder har tänket fostran/läran. Tanken medför ju känsla och känsla medför handling, signaler, uttryck o.s.v. Om jag skulle göra allt med Kaera helt tom, tom i huvudet, tom på tankar och tom på känsla då blir det mesta lite alldagligt. För mig fattas det då energi och lek. Och har man bara tanken: Jobb, göra rätt, fostra, arbeta, gör inte fel, då tycker jag man får en sämre effekt.
 
Dock tror jag att man har lätt att hamna i dom tankarna. Det kanske blir mer tekniskt, eller för höga krav, man tappar känslan? Så arbetade jag mer förr men idag försöker jag tänka på ett annat sätt. Att "leka" fram det. Fånga hästens glädje och uppmärksamhet samtidigt som man saltar på fostran och korrigering när hästen gör fel. Det är inte fel att man ska behöva säga åt hästen eller korrigera, även det ingår ju i leken. Titta bara på alla barn när dom leker, de lär av sina misstag och utvecklar sin identitet, jag tror det är samma med djuren. Däremot tror jag korrigeringen ska ha samma typ av känsla som i allt annat. Det ska liksom flyta på som en röd tråd. Och har jag tanken energi, lek, lust, harmoni med mig så hamnar jag i ett helt annat sinne och får ett bättre samspel med hästen. Det är väl så man dansar fram tillsammans antar jag och det gjorde vi härom dagen. Det låter kanske lätt men det är det inte, det krävs år av att pussla ihop teknik och känsla och jag tycker det är helt klart lättare från marken än på hästryggen. 
 
Och när jag pratar om lek, då menar inte jag leka på det sättet att man springer och busar med sin häst (vilket också är bra att göra emellanåt) Det jag pratar om nu är att longering ska vara lek, förflyttningar ska vara lek, olika ridövningar ska vara lek o.s.v. Har man tanken lek med sig när man arbetar med sin häst tror jag man får ett bättre resultat och ett bättre samspel med sin häst. Byt ut tanken "Nu ska vi arbeta/fostra" Till "Nu ska vi ut och leka" Även om man tänkt göra samma sak. 
 
Leka gör man ju med känsla och fantasi. Och fantasin sätter inga gränser. Det är ju bara att prova sig fram. Blir det fel så blir det fel och då får man försöka med något annat. Och funkar det ändå inte som man vill ja då tar man till hjälp av en kunnigare. HÄR kan jag tycka att det är svårare med att finna leken och känslan, när man ska lära sig av någon annan. Då ska man först förstå tanken i det vi gör och varför vi gör som vi gör, sedan finna tekniken OCH veta när och hur det skall korrigeras då det behövs, samtidigt ska vi ha känsla på detta? Ja då är det ju inte lätt att få den där röda tråden. Inte för mig i alla fall. Jag måste tänka mycket, och prova några gånger först och se hur andra gör. Jag måste både misslyckas och lyckas för att jag sedan - efter mycket träning och aha upplevelser kunna leka med det. Så är jag på kurs och lär mig något nytt tycker jag det oftast blir mer tekniskt än känsla, men så fort man kommer hem och tränar på det man börjat lära sig, det är DÅ man kan börja leka och experimentera. Sedan är det väl alltid lättare och mer avslappnat att finna känslan och leken när man är ensam med hästen där hemma?
 
Så, som sagt, härom kvällen när jag och Kaera var ute så blev det med fokus på lek och glädje. Och just på hemvägen fick jag som finast resultat. Då sprang jag på i hög fart och Kaera sprang så fint vid min sida, men jag saknade lite energi, lite mer power och framåtanda. Och det spelade ingen roll hur snabbt vi sprang, jag fick inte fram det jag sökte. Så när jag väl gasade på framåt och hon hamnade lite före så ändrade jag riktning mot hennes rumpa, så hon vände bort och in mot mig i motsatt riktning, samtidigt som jag fortsätter rakt fram, och när hon väl precis håller på att vända tillbaka så smackar/busar jag igång henne lite extra och då tar hon i lite extra och kommer fram med energi och lekfullhet, Och såhär håller vi på, vilket Kaera blir väldigt triggad och framåt av. Samspelet mellan oss blir helt annan och hennes rörelser därpå! Dessutom blir hon mer vaken och nyfiken, och det klart, vem gillar inte bus och lek med positiv anda?
 
Så ibland måste man väcka både sig själv och hästen. Hur ska jag göra för att det ska bli mer intressant och roligt? Ja så tänker jag, och så försöker jag arbeta tillsammans med mina hästar så gott det går. Jag är ingen expert och jag känner mig rätt ringrostig just nu efter att ha tagit en paus från hästarna i ett år på grund av min graviditet, men jag kämpar på och tänker mig att de fel jag gör, de lär jag mig att rätta sedan. Jag är för att utvecklas och det kan jag inte om jag skulle göra rätt hela tiden. Så jag har en tanke, följer den och hoppas på min magkänsla. Hitills har jag fått väldigt goda resultat därför tror jag att min tanke är hyfsat rätt :) Flummig inlägg kanske men summa sumarum: Tanken gör mycket och tanken medför känsla och känsla är en viktig del när man vill utvecklas med sin häst och få bra resultat. Och som jag alltid sagt: Det är lättare att ha en tanke och en filosofi än att handla därefter.
 
 




Amningshysterin

Det där med diskussioner kring amning, det förstod jag mig aldrig riktigt på innan jag fick Linnéa. Jag var inte riktigt insatt i ämnet men visste att det pågick någon slags hysteri kring det. Mina tankar när jag såg rubriker om amning och problem med amning var "Det är väl bara att låta bebisen suga på tutten" eller " Vad är det som är så viktigt med att man ammar egentligen?" Sedan har jag inte lagt ner något mer energi eller intresse i den frågan.
 
Nu förstår jag vad det är folk pratar om. Jag förstår amnings svårigheter och jag förstår vad hysterin handlar om. På bb var barnmorskorna väldigt tjatig och på mig kring amningen, det blev nästan för mycket, jag ammade så gott jag kunde (för mycket till en början till och med) och ändå fick mn höra detta tjat "amma det är viktigt, hud mot hud, låt henne suga, amma mycket så mjölken kommer, se till att amma, amma ofta, amma, amma, amma" usch anamma. Jag har aldrig haft så ont i mina tuttar någonsin som när jag började amma, det var fruktansvärt, det var knappt så jag stod ut med smärtan. Vårtorna blev såriga och blodiga, till en början hade jag stora blåsor också, så man kan säga att tuttarna var helt söndersugna. Eftersom Linnéa gick ner 10 % av sin vikt blev amningen extra pressande och jag, jag föll i gråt av både utmattning men även att jag tyckte jag svalt mitt barn, men ingen hjälp fick man. Amma, amma. 
 
Jag fick känslan av att barnmorskorna blev "oroliga" eller "misstänksamma"så fort jag nämnde hur ont jag hade. Jag inbilliade mig att de inte trodde Linnéa ammades tillräckligt mycket, att jag skulle fuska? För det ända svar jag fick var hur viktigt det var att amma och regelbundet så hon fick i sig mat och att mjölkproduktionen sattes igång. Och vad jag ammade! Och det var hemskt, jag gruvade mig för varje amning
 
Mjölkersättning verkar vara big no för barnmorskorna. Så fort man nämnde ersättning så fick man en konstig blick eller en tystnad och jag förstår inte det? Okej om man är bekväm av sig och inte försöker på med amningen, men jag menar lite ersättning emellanåt vad fan gör det? Jag ger nu Linnéa ersättning emellanåt. Till en början var det mer för att tuttarna var tvungna att få vila och läka, jag menar om hon sög så hon spydde upp blodklumpar, då mådde inte tuttarna bra, sedan ville jag inte att hon skulle suga i sig mitt blod heller! Och jag måste säga hallelulja för ersättning! Mina tuttar hann läka och amningen gick betydligt bättre, dessutom har jag inte så mycket mjölk. Enligt Linnéa i alla fall med tanke på att hon aldrig blir riktigt mätt när jag ammat henne på varje tutte. Så nu ammar jag på som vanligt, och är hon inte mätt så värmer jag på ersättning också, och det tycker jag låter som en bra plan!
 
Till en början hade jag jätte dåligt samvete över att hon fick ersättning och jag var faktiskt lite rädd att ge henne det. Varför vet jag inte, kanske för att barnmorskorna anammat det? Och att hysterin till amningen är så stor? Sedan är det ju inte en, "äkta bröstmjölk" så det klart det känns bättre om man enbart kunde amma, men går det inte så går det inte och jänta kan ju inte gå hungrig!
 
Psykiskt och fysiskt mår jag mycket bättre nu, amningen är inget problem längre och jag kan till och med tycka det är lite mysigt när hon suger på tutten. Har jag bara gått efter det barnmorskorna sagt då har det inte varit roligt idag. Och jag förstår faktiskt inte varför det är en sån hysteri kring amningen? Jag menar det är inte lätt och alla har inte tillräckligt med mjölk, det borde ju barnmorskorna ha förståelse för? Och även andra som står för enbart amning. Nej jag tänker inte skämmas och jag tänker göra det som funkar för mig och Linnéa, ingen annan vet bättre än vi och det funkar ju bra. Det finns harmoni i luften och den tänker jag inte rubba. 
 
 




Gravidforum

Jag har alltid tyckt att hästforum kan vara extremt känslig, men jag tror gravidforum tar priset. Jag älskar att diksutera och föra intressanta samtal, dela varandras tankar och meningar, höra olika former av åsikter och andras erfarenheter. Jag hade där ett tag slutat med forum då jag tycker det är extremt svårt att föra en seriös diskussion utan att det spårar ur, det blir alldeles för mycket missuppfattningar, skrik och grin för ingenting. Jag upplever många gånger att så länge du håller med andra så är det lugnt och fint. 
 
Jag är dock inte intresserad av att gå in på ett forum, gulla med andra och klappa på kinden, jag vill lära mig mer om ämnet, problemet eller människan. Att genom diskussioner tillsammans med andra ger dig mer karaktär, förståelse, erfarenhet och utveckling av tankar, man utvecklar sig som människa. Det vill säga om man kan föra en diskussion och se det goda och positiva i det. Inte att man ska välja vilken sida man ska stå på och hur högt man kan gapa till motparten. 
 
Det finns så mycket intressant jag skulle vilja prata med andra om, men som verkar rent omöjligt med tanke på att det många gånger är ett känsligt ämne, men är det inte detta som det många gånger är viktigt och nyttigt att prata om? Är det inte dessa ämnen som behöver få komma ut och rensa luften och låtas få en större förståelse och en större bild för andra? Ett ämne jag är väldigt intresserad av är rökning och graviditet, och det har ett flertal gånger tagits upp på ett och samma "forum" som jag är medlem i, och det slutar likadant varje gång. Folk blir vansinniga och förstår inte hur människor kan vara så grym som måste stampa och mosa på dessa stackars rökare, som har detta beroende och en kamp att ta sig ur den. Här får man bara inte ha en annan åsikt än att smeka den beroendes blöta kind. Jag tycker det är jätte tråkigt för det är ett intressant ämne och om folk bara kunde lugna ner sig så skulle det kunna bli en givande diskussion. Om jag inte tycker som du så behöver vi inte vara ovänner. Oftast är det admin som "förstör" med att låsa dessa trådar då dessa anser att det bara kommer spåra ur och att de nyfikna läsarna är enbart ute efter att trycka ner andra. Det hinns knappt med att en sådan känslig tråd startas tills att admin låser, vilket är väldigt tråkigt.
 
Så återigen sitter en mängd människor bakom sin datormskärm med ett frågetecken över huvudet, där de hade förhoppningar om att få en klarare bild av det ämnet som hade tagits upp. Många frågor utan svar. Jag tror det är viktigt att sådana här forum har bra och starka admins. Som inte låser allt så fort det kommer till en öm liten punkt. Att de inte ska utnyttja makten för mycket eller på fel sätt. Det är skillnad, en väldigt stor skillnad på en pågående mobbning och en pågående diskussion, och då tror jag att det är viktigt som admin att se denna skillnad, vilket kan vara lite svårt för en del då oftast en starkare och mer vågad åsikt kan tas som något dömande och provocerande, och därmed kan det aldrig bli en givande diskussion om dessa människor inte får föra sin talan. 
 
Jag tror problemet oftast hänger i att folk läser en kommentar på massor olika sätt. De väljer att läsa en kommentar i den attityd hon vill. Du har oftast en röst i huvudet som läser upp orden för dig, och det är just den rösten som styr attityden, HUR du läser och hur du väljer att läsa det som står. Du kan välja att ta den personligt, eller så kan du välja att ta den mer som en generell åsikt. "Jag tycker det är fel att röka om man är gravid" det är en åsikt, en mening och början till en diskussion, vad DU tycker om innehållet, huvudfrågan som vi ska prata om. " Jag tycker att du Lena är dum som röker nu när du är gravid " Det ÄR skillnad på dessa meningar. Den sistnämna blir personlig medans den övre handlar om rökning och graviditet mer generellt som mycket väl skulle kunna leda till mer intressanta och djupa tankar från båda håll. Det skulle till och med kanske kunna leda till bra "lösningar". Jag tycker att alla ämnen, oavsett hur känsligt det är bör få vara välkommen in i den diskuterande världen. En diskussion behöver inte handla om vad du och jag tycker och sedan är det slut där, genom en givande och bra utförd diskussion kan man faktiskt ha gett varandra något. Det är många gånger jag har läst igenom en bra diskussion mellan olika parter ändrat uppfattning om huvudfrågan. Jag kan helt plötsligt tänka annorlunda och där min åsikt jag hade från början bleks och blandas med något nytt. Ja, jag kan faktiskt ha fått "hjälp" att tänka om och komma in på nya tankebanor, ändrat åsikten. Jätteintressant ju! 
 
Tyvärr tror jag det där med en bra och givande diskussion på internet ligger långt bort. Det finns allt för många gapkärringar och grinpellar som inte förstår vad en diskussion är. Utan allt ska bli personligt och i en form av mobbning så länge man inte flätar varandas hår och smeker kind. Och om det någonsin kan funka i internetvärlden det är jag osäker på. Synd för där är väl ändå en bra och möjlig plats där så många olika människor från hela världen kan mötas och dela av varandra. 
 
 




Det ska inte vara gulligt att skaffa barn

En del varningslampor lyser för mig när man hör att par som endast varit ilag i ett få par månader ska skaffa barn ihop och som dessutom hör till den yngre generationen. 
 
Att skaffa barn för mig är att ta ett stort steg fram i livet, i förhållandet och i sig själv. Man ska ha en trygg bas innan man skaffar barn tycker jag, med det innebär en hållande bra ekonomi, ett stadigt och bra förhållande där man haft god tid på sig att lära känna varandra och hunnit upplevt viktiga saker tillsammans, ha ett tryggt hem och viktigaste av allt, att vara mogen i sig själv. 
 
Jag som haft samma karl i snart åtta år vet hur lång tid det tar att bygga upp ett bra förhållande, hur lång tid det tar innan man faktiskt lär känna varandra och då menar jag inte efter ett år, utan efter ett par år. Att man tillsammans genom åren mognar, utvecklas och vill olika. Och själv förändras man otroligt mycket som person, speciellt kring den ålder jag är i, den där övergången från tonåring till vuxen. Jag är inte alls samma människa som jag var för tre- fyra år sedan, jag tänker annorlunda, vill annorlunda, är annorlunda och känner annorlunda för saker och ting. 
 
Det ska inte vara "gulligt" att skaffa barn, och det ska inte vara något man gör som "alla andra gör", och det ska speciellt inte vara ett kärleksbarn. Då har man gått ut på tunn is. Risken finns att man inte ger det kommande barnet en rättvis framtid pga att föräldrarna egentligen inte är mogen eller redo för det. Jag blir så ledsen för barnens skull när man ser hur deras unga föräldrar är ute och super sig redigt full "varenda helg" strular runt med andra, otro hit och otro dit, bråk och tjafs. Föräldrar som beter sig som unga och omogna tonåringar, byter partner fram och tillbaka... ja sånt ser man ju mycket utav och det är SÅ typiskt dessa människor som jag talar om, de där varningslamporna som slog på och som slog på utav en anledning. Det är tråkigt för barnen, vad är det och se upp till? I slutändan är det ju alltid dom som "far illa" kommer i kläm. 
 
Och jag behöver väl inte tala om att jag inte drar alla över en och samma kamm? Självklart finns dom under denna katregori som gör det jättebra. 
 
 
Lånad bild




Det där med genus

Jag tänkte jag skulle gå in på ämnet genus och det här med färger till pojkar och flickor. Jag går som sagt förskolelärarutbildningen, jag har gjort två och ett halv år och har ett år kvar, just nu har jag tagit ett uppehåll men kommer läsa klart min utbildning framöver. I alla fall så pratas det mycket om genus under min utbildning. Flickor och pojkar skall behandlas lika, det pratas om hen och det pratas om hur samhället styr det som är pojk- och flickaktigt. Det här med hen det tycker jag är rena larvet, antingen är man pojke eller flicka och vill flickor vara pojkar eller tvärtom så får dom väl vara det, inget snack om saken, men ska vi ta bort könet nu helt plötsligt? Snart får vi väl inte kalla oss för människor heller. Jag tycker det har gått lite för långt där, det finns en han och hon som gör en avkomma, det är liksom naturligt och inget fel, det är inte kritiserande att vara en han eller hon, antingen har man en snopp eller puppa, så enkelt är det. Man kanske föddes som en han men känner sig som en hon, så kan det ju vara och det är ju inget alls fel med det, och känner man inte att man är varken hon eller han ja.. synd för det finns inte så mycket könalternativ att välja bland. Hen, det är bara löjligt. Könet representerar ju inte vem du är, utan "vad" du är/har, en människa med snopp eller med puppa. Vem du är det är inget man kan ta på. 
 
Sen vill jag komma till det här med färger och saker kring pojke och flicka. Idag är man nästan en hemsk person om man funderar på rosa till tjej och blå till pojke, det har gått till sån överdrift att hur man än tycker eller gör så får man som en.. stämpel. Förstå mig rätt. Förr, innan det här med hen och allt så var det väl inget snack om saken, man köpte oftast rosa till tjej och blå till pojke och det var väl ingen som dömde en för det, men idag då har världen fått en helt annan syn på detta. Antingen så är man en sån där människa som skiter i genus och kör på det gamla som idag ses som något dåligt, eller så är man en sån där "hen tönt" och ska vara lite outsider/speciell. ALLT, och då menar jag allt, ska diskuteras om, vad som är rätt och fel, vad som är kränkande, allt ska vara så lika och det skall inte finnas några skillnader alls. Allt kan förbättras och allt ska förändras. Nu pratas det ju även om varför jultomten måste vara en han och inte en hon, men snälla, traditioner, vad spelar det för roll??? Vill man vara en tomtetjej på julafton får man väl vara det, men om vi ska klanka ner på våra gamla traditioner, att det är kränkande och orättvist.. gosch jag orkar inte. Samma det här med att man säger snögubbe, nu gnälls det varför man inte säger snögumma, ja men säg snögumma då det är väl ingen som säger emot, men det här är något som finns så långt bak i vår generation och blivit våra traditioner, varför ska man ändra på det? Och på tal om traditioner, det ska man vara väldigt rädda om för det ligger i riskzoonen för att det ska försvinna. 
 
Jag kommer köpa det jag vill till vår bebis, får jag en flicka och villa köpa massa rosa, då kommer jag göra det. Och den dagen hon kan välja och förstå själv då får hon gärna ha blått, leka med bilar och ha snickarbyxor om hon skulle vilja det. So what? Peta inte i allt, låt det vara, ska man gnälla och ändra på allt här i världen då vet man snart inte alls vad som är vad längre, det blir ju bara förvirring. Jag tycker inte alls det är fel att det finns så mycket rosa på tjejsidan i butiken och blått på killsidan, mina barn kommer fostras på det sätt att de får köpa kläder var de vill, en tröja som i grunden är menad för pojkar kan bli en tjejtröja och vice versa. Det ligger inte i var rosa och blått finns i butiken, utan hur vi som föräldrar behandlar våra barn. För det finns de vuxna som inte vill tillåta att pojkar lekar med dockor exempelvis, det är inte tillräckligt manligt, nej och andra sidan ska man vara man som barn? Det är väl mer dessa föräldrar man kanske vill nå ut till och hur många av dom finns det egentligen? Min lösning på allt hullerombuller: Låt bara barnen få välja det dom vill ha och trivs med.
 
Man kan säga såhär att jag tycker helt tvärtom än vad min utbildning vill att vi ska tycka, där är det hen och allt tok, och visst det är ju ett bra tänk, man ska inte göra skillnad på pojkar och flickor, men det får ju inte gå till överdrift vilket jag faktiskt tycker det har gjort. Låt saker vara och följ ditt hjärta till att bli en sån bra och rättvis förälder du kan bli :) Vi skulle behöva ta efter barnen och göra som dom ibland: Tänk inte så mycket hela tiden!!
 
 




Min jobbigaste hemlighet

Hur har de senaste två åren varit? Dom har varit tuffa. För två år sedan vaknade jag mitt i natten, en blåsig höstkväll och skulle som vanligt gå upp för att kissa. Nyvaken och lite borta. Nu har jag förträngt så mycket av dessa "attacker" så jag kan nog inte beskriva med rättvisa, men jag började känna krypningar i ena benet, som sockerdricka, så jag går till sängen sätter mig på kanten och slår benet i golvet för att få bort krypningarna. Sedan får jag en otäckt känsla i kroppen som är omöjlig att beskriva, men min kropp skriker i panik och jag förstår inte vad som händer med mig. Något är fel, något är verkligen inte som det ska och jag börjar känna en otäck rädsla. Jag ligger i sängen och känner hur min kropp sjunker, jag har ingen kontroll längre.
 
Jag bestämer mig för att gå ut, så jag ställer mig i bara trosor och tröja ute på bron, mitt i natten mitt i stormen. Det blåser något extremt men jag vill väcka mig, för jag finns inte riktigt där. Jag slår och slår och slår på mig själv, hårt så det gör ont och låter vindarna kyla ner mig. Jag är riktigt rädd och rusar in till Martin och försöker väcka honom, han är inte så lättväckt. Till slut får jag liv i honom och jag grinar, vad jag grinar och säger att något är fel, vi måste ringa ambulansen. Jag sätter mig i sängen, ögonen snurrar och jag känner inte igen mig, varken min kropp eller mitt inre. Martin fattar ingenting. Jag tror jag ska dö, jag kommer dö, JAG KOMMER DÖ! Hjärtat slår hårt och rädslan har ett fast tag om mig, aldrig har jag upplevt rädslan på det sättet. Om och om igen grinar jag att jag kommer försvinna inom mig, jag kommer bli galen och försvinna, Linda kommer inte finnas kvar, bara min kropp och något främmande.
 
Jag ber Martin gå runt med mig i huset, mitt i natten, han är halvvaken men håller i min hand och följer mig runt runt mellan rum till rum. Jag andas högt, ser mig omkring i skräck och förstår inte vad som händer. Jag kommer dö skriker jag om och om igen och tårarna strömmar. Martin försöker lugna mig så gott han kan och berättar att dö det kommer jag inte göra, men jag är så övertygad om att det här är min sista tid på jorden, jag känner hur döden lockar sig till mig och livet rinner ur. Till slut vill jag att vi åker en sväng med bilen, och min fina sambo klär på sig och sätter sig sedan vid ratten där vi åker runt genom byn, men allt blir värre. Nej nej jag vill inte far hem jag får ingen kontroll på omgivningen, det går inte jag vill inte åka mer. Tankarna far och hjärtat slår, svetten rinner, jag är dyngsur. Man kan tro att jag håller på att bli tokig, och det är just det jag själv tror, livet är snart över, jag kommer försvinna långt i mitt inre och stanna där för evigt i skräck.
 
Väl hemma igen går jag till hästarna, jag kramar om min Fifa som står så lugnt och fint på höjden med en vacker stjärnhimmel övanför sig. Jag kramar om hennes varma goa päls, luktar och bara säker trygghet hos min Fifa. Pulsen börjar sakta men säkert gå ner, jag blir allt lugnare och mina förvirrande tankar börjar släppa, jag börjar bli mig själv igen, tryggheten och räddningen finns hos Fifa och jag väljer att stå kvar där med armarna om hennes hals tills jag känner mig alldeles lugn igen. Jag hade fått upplevt min första ångestattack som senare skulle komma bli allt fler och allt värre som innebar både sjukskrivning, medicinering, besök på akuten/psyk, mängder av läkar- och kurator besök och en isolering till omvärlden och ett handikapp till det man tar så för givet i vardagen. Två år av mörker och ett rent helvete men där hästarna blev den betydligaste medicinen för att bli bättre. På skala 1-5 låg jag på 4 enligt en undersökning, så ni som aldrig tog mig på riktigt allvar, ni som alltid var tvungen att reflektera till er själva eller ni som inte riktigt brydde er.. ja  vad ska jag säga, ni är ur spel och vet väldigt lite om människan. 
 
Idag mår jag bra, men måste fortfarande få fortsatt stöd, men jag är så tacksam över de tider då vardagen flyter på. Vad man tar mycket för givet när man är frisk, jag har fått andra ögon på livet och världen, min panikångest är det värsta jag upplevt någonsin och jag vill aldrig mer nå ner på det djupet jag var på ett tag, men jag har även formats så mycket av den sjukdomen, jag har blivit en annan människa och förhoppningsvis till det klokare. Jag vill tacka er som hjälpt mig igenom det här, jag vet att det inte var lätt för alla er, särskilt inte för min sambo som många gånger var helt förkrossad och hjälplös, men han gav aldrig upp. Tack! <3
 
Och ni som har ångest eller ni som känner någon med ångest, det ska tas på allvar, det är något som ingen riktigt kan förstå om man själv aldrig har upplevt det. Sök hjälp du som är drabbad eller ge stöd du som finns vid sidan, jag hade aldrig klarat mig igenom det här utan mina nära och kära, terapi och riktig regelbunden medicinering, det var många gånger jag inte ville leva kvar, det finns till slut ingen livskvalité och man lever i ständig skräck och lidande. Ångest ska tas på allvar, det är en sjukdom som alla andra, en skada i ditt inre och inget man ska skämmas för, många i din omgivning kommer inte ha förståelse men det finns dom som faktiskt vill försöka, sök dig till dom och skaffa hjälp. Jag skämdes, jag skämdes något fruktansvärt och sa det inte till vem som helst, en del försökte verkligen stötta, andra hade attityden som "ryck upp dig" det går inte att rycka upp sig från en sjukdom, man behöver oftast hjälp. Som att: ryck upp dig från cancern, ja något liknande. Det finns många olika grader och typer av ångest, jag hade en som förstörde mitt liv just då, en ångest jag inte klarade av själv. Min ångest blev så pass jobbig att den övergick till en depression som medförde mycket besvär. Var rädd om dig själv, var rädd om dina nära för livet är inte lätt alla gånger <3
 
 
Ett litet extra tack till Agnetha
 




Rida som gravid

Jag blir mer och mer fjompig, jag är så rädd om den lille jag har i magen så det är inte sant. Tänk att man redan nu kan bli så mammig? Jisses. Jag tänker mig för mycket mer nu än vad jag tidigare gjort. Jag vill ju inte ens köra Fifa längre för jag är så rädd att något skall hända och absolut inte rida. Hon är ju världens snällaste men neeh.. allt kan hända. Hon behöver ju inte fula sig eller bli rädd, hon kan ju lika gärna gå omkull, halka, göra glädjesprång eller något liknande, det har ju hänt ett par gånger. Nej jag skulle aldrig utsätta min bebis för såna risker. Att rida som gravid tycker jag personligen bara är dumt och riskfyllt. Alla gör som dom vill och jag vill inte dömma någon, men sedan jag blev gravid och var med om den där olyckan så har jag fått helt andra tankar och känslor.
 
Det är faktiskt ditt barn du har där inne, din framtid och det är bara du som kan skydda han eller hon. Är det SÅ mycket viktigare att rida sin häst än att skydda sitt barn? För det är ju ett faktum, man tar ju risker, så är det ju bara, och gör man det valet så gör man ju det, men jag gör inte det, för den här lille jag har i magen är SÅ SÅ SÅ mycket viktigare än att jag ska rida på min häst som jag annars kan göra i framtiden resten av mitt liv. Det är inte mycket att offra bort tycker jag. 9 månder, vad är det? Det mesta man gör i vardagen medför ju en viss risk, ja menar att köra bil kan ju gå fel det med MEN det är ju ofta något som är ett måste för att ta sig till olika stationer, ridning är inte ett måste, det är ett nöje. Kan man undvika saker som kan medföra risker så tycker jag personligen att man ska göra det. Det är mina tankar i alla fall. Känsligt ämne men jag har bara svårt att förstå hur man vågar riskera sitt barn, för mig är det, det värdefullaste man har/kommer få och bebisen kommer först.
 
 
 
Sedan detta med att röka och snusa i graviditeten, men vad är det för dumheter? Förlåt men de som gör det bör inte ens skaffa barn, snacka om att man utsätter sin bebis för en massa skit och kan riskera barnents framtida livskvalité/hälsa. Om man är så beroende då bör man enligt mig jobba bort det INNAN man skaffar barn. Jag brukar se programmet unga mödrar (danmark) och nästan alla gravida röker, och helst inomhus tillsammans med andra. Jag blir så förvånad och förbannad, det borde vara förbjudet. Jag är ju till och med försiktig med att ta en alvedon fast det ska vara okej under en graviditet, ja menar vi har ju en skyldighet, ett ansvar. För mig är det sinnessjukt att röka, snusa och dricka alkohol under graviditeten, enligt min barnmorska var det till och med ganska vanligt att man faktiskt dricker alkohol trots att man är gravid. Whaaat?? Jag och Martin blev ganska chockade, vad är det för fel på folk?? Hemskt ;¨(
 
 
Nej var rädd om den lille du har där inne, det kan gå väldigt fort att mista barnet eller att förstöra dess liv för allt framtid..




Förstår inte grejen (åsikter igen)

Jag förstår inte grejen med "Islandshästar kan visst hoppa" eeh ja? Dom har fyra ben, en kropp och ett huvud, och säkerligen lite fart i baken precis som en annan häst, vilken VARELSE kan INTE hoppa? Så jag förstår inte det där som måste påvisa hela tiden att deras islandshäst kan hoppa över ett hinder, det vore väl mer märkbart om den INTE kunde? Och de som påstår att islandshästen INTE kan hoppa menar väl mer att de inte har den naturligt begåvningen som i teknik o.s.v. de jämför med en annan typ av häst (ras) som är född till hoppning, sedan finns det väl givet de som tycker islandhästen är en havremoppe som inget duger till, men det är väl mer en omogen fördom. Alla hästar kan hoppa, en del är bättre än andra och vise versa. Jag tror felet många gånger ligger i intresse och i sättet att förstå rasens olika naturliga begåvningar. De som är hoppryttare köper väl sig en häst som är född för just hoppning och de som älskar fart och fläkt med tölt i växellådan köper sig en islandshäst. DÄRFÖR ser man väl inte islandshästen så¨ofta på en hoppbana (även om det finns en drös där ute) men den drösen är väldigt liten om man jämför drösen med riktiga hopphästar.
 
Förstår ni mig rätt? Intresset styr ju tankar och fördomar, islandhästen kan hoppa men den är inte framavlad till detta och därför är det ovanligare att se en sådan ras gå en hinderbana, men hoppa kan dom precis som vilken hästras som helst. Vore intresset högre och den där dröshögen skulle bli större och mer träning och fokus lades ner på att träna hoppning skulle det inte vara så "wow" längre, även den uppfödda hopphästen måste tränas mycket och få fram rätt teknik, det kommer inte bara av sig självt även om den har det mer naturligare för sig då den är framavlad till detta, men det ligger alltid otroligt mycket träning bakom det och skulle vi islandsryttare ha samma intresse och engagemang skulle det inte bli en big deal, träning ger färdighet. Sedan finns det ALLTID svårare och lättare hästar, inom ALLT, men det går om man vill. Dock är vi islandsryttare som sagt inte många som hopptränar våra hästar jämfört med de riktiga hoppryttarna, och de som gärna hoppar med sin islandshäst ibland gör det kanske inte till en sådan stor sak, de kanske hoppar många gånger för skojs skull och det blir ingen tränigsgrej av det hela. SÅ JA islandshästen kan hoppa det är bara vi islandsmänniskor som har bristande intresse och engagemang.
 
Frågan är väl: Vad gör islandshästen så annorlunda än någon annan ras när det kommer till hoppning? Varför kan den  (som det påstås) inte hoppa? Finns det konkreta och logiska svar på det så skulle det låta klokare. Det blir vad man gör det till.
 
 
 
 




Den lyckligaste hästen lever inte i vår värld.

Häst är en häst oavsett ras och häst ska få vara häst. Vad blir en häst lycklig av? Ja, den frågan kan ju inte vara så svår att svara på, lyckligast är dom väl att få vara just häst, inte en liten porslins docka eller leksak.
 
Jag inspireras att skriva detta av de filmer jag nyligen sett, The cove och blackfish. Det skär i mitt hjärta att se hur vi människor handlar efter egoism och pengasinne. Djur i fångenskap är egentligen inte okej. Och även om de "sköts om bra", enligt lag, så mår djuren bäst av att få vara fri. Och jag skulle vilja påstå att folk har sågspån i skallen som yttrar något annat, en levande varelse mår bäst av så som dom är skapt till från början, sedan har vi dumma människor kommit på att vi både kan finna nöje och pengar av dessa och så sätter vi våra egna behov och intressen före djurens.
 
 
Glada och lekfulla delfiner/späckhuggare som hoppar genom ringar, flaxar med fenorna och fångar människors hjärtan. De vi inte vet, vi åskådare och utanför deras vardag är att de ständigt lever i stress och många av dom behandlas för magsår. De blir desperata och gör allt vi människor ger kommando just för matens skull, inget trick, ingen mat, då får de svälta ett tag till de blir desperata och gör som vi säger. De lever i små trånga tankar och attackerar oftast varandra, blodiga sår och ärr fulla kroppen. En del tas ifrån deras ungar, och eftersom valar har ett mycket större "känslo område" i hjärnan än vad vi människor har, sörjer de något så fruktansvärt när deras familj tas ifrån dom. En delfin simmar 6-7 mil om dagen i havet, tänk er då hur de lever dag efter dag i en tank där de får slåss om utrymmet, men under shower, sea world, kålmorden o.s.v. ser vi bara glada, lyckliga och lekfulla individer som verkar älska att utföra det tränaren ber om, och det är detta som får pengarna att rulla in och som får djur i fångenskap att växa och fortsätta. Och vi lever i en overklig bubbla, med lögner och egoism. Inget djur trivs i fångenskap, det spelar ingen roll om de har mat, vatten, kompisar, utomhusvistelse och grönt gräs under fötterna med vacker glänsande päls, vi människor har tagit ifrån dom något som vi aldrig själva kan ge, vi gör dom till fångar helt enkelt. Inget djur trivs i fångenskap. Det känns inte som att jag vill gynna någon djurpark längre.
 
 
 
 
Nu till hästarna. Ja jag tror vi alla kan erkänna att våra hästar skulle må bäst av att gå i friheten ute på slätten, även om det för många inte skulle gå, så är det ändå ett faktum. De mår bäst av att gå i sina flockar och leva fritt ute i det vackra landskapet. Jag vet att mina hästar skulle må bäst av det, men nu kan jag ju inte direkt släppa ut dom i skogen, det funkar ju inte riktigt så därför får jag försöka göra det bästa av det. Låta dom få leva så mycket häst de kan. Jag vill ha stora mäktiga hagar med massor av olika terräng, de ska kunna vandra en bit och springa i stor yta, röra sig i skog, och annan typ av mark än bara gräs. Jag vill att deras hage ska kännas som en lite mer frihet. Jag har sällan mina hästar på box över natten, det händer inte ofta, jag får väldigt dåligt samvete att låta dom stå inne om nätterna om det nu inte skulle bli farlig storm, skada eller annat som "kräver" box. Jag vet att dom trivs bäst att gå ute dygnet runt. Inget snack om saken. Och visst tycker dom nog det är skönt att komma in i vårat kalla stall om dagar och kvällar när det är knott- och bromssvärmar ute, då kan det vara skönt att få söka skydd och vila ifrån krypen, men det handlar bara om några få timmar sedan får de å ut igen. Och är det så besvärligt med kusar (insekter) så får jag väl smörja, spraya och dra på något annat slags skydd, för ute ska dom vara, precis som de är födda till. Och helst av allt vill jag att de ska gå i sån stor flock som möjligt. Jag kan bli lite bestört faktiskt av folk som påstår att deras hästar VILL stå inne och det TRIVS med att gå själv, det är skitsnack och jag ska tala om varför.
 
 
 
En häst är en häst, oavsett ras, de ska leva i flock och vandra på stora öppna ytor dygnet runt. Och varför trivs då hästen av att stå själv? Ja för det första, vad definierar trivsel? Och vad definierar trivsel i våra och hästars ögon? Hästen är lugn, den springer inte runt och skriker efter andra, den äter, dricker och sover, öronen pekar framåt och ibland kan den dra en runda i hagen. Den trivs med att vara själv, eller? Nej den har inget annat att välja på, den får finna sig i läget att vara ensam eftersom det är vi människor som styr deras liv, de har ingen fri vilja, de har inget att säga till om, och de måste ju fortsätta leva, de kan inte direkt knall fall och dö, de får finna sig i läget.
 
 
 
Vissa hästar visa sitt missnöje mer än andra, men ingen häst är född för att gå ensam, hur lugn och snäll de än verkar vara. Så att hästen trivs med att gå själv är bullshit, det är bara en enkel bortförklaring för oss människor, det känns lättare i hjärtat att tro så. Och sedan att hästarna vill in, ja de vill de säkert, hästar är rutindjur, de kan tiden mycket bra och vet när det är dags att komma in för kvällsfodring o.s.v. "De väntar vid griden" ja men om vi nu skulle öppna stallet och låta hästen själv få gå in och ut hur den vill på dygnet, skulle den då stå i boxen 8 timmar eller längre som många av dom faktiskt gör? Jag tror, att de flesta skulle gå in för att de har alltid gort så, äta sin kvällsmat, kanske ta en vilopaus men efter någon timme har de nog knallat ut till hagen igen. Ingen häst trivs att stå inne i en box ett halv dygn, en häst är en häst och kan man lite om hästar så vet man hur de lever i de fria, de vandrar långa sträckor varje dag och tack vare detta håller de hullet, och tack vare detta sliper de ner sina fötter, men vi människor har kommit på att dessa djur kan vi ha roligt med och tjäna pengar på så då tar vi ifrån dom allt det naturliga och låter de leva i VÅR värld där vi anser vad som gör dom lycklig och inte. Mycket märkligt.
 
 
Detta med att täcka och klippa hästen, alltså, ja jag tvivlar inte en sekund på att många hästar fryser, men varför klarar dom inte av att gå utan täcke? Ja för det första så klipper många sina hästar (bland annat jag) just för att de skall svettas mindre och torka bättre vid och efter ridning - vilket vi egentligen inte behöver göra då det inte är naturligt för en häst men eftersom dom lever i VÅR värld och i våra påhitt så blir det en "lösning på problemet" och när vi dessutom avlar fram "päckligare" raser och importerar raser till länder där de egentligen inte är skapt för landets klimat så måste de återigen anpassa sig efter VÅR värld. Den ursprungliga hästen i dess hemland klarar alla klimat, där behöver de varken täckas med pyjamas och ställas in i ett varmt stall. Där kan de leva som en riktig häst. En barfota häst är väl mer naturligt än en skodd häst, o andra sidan, ska de leva i VÅR värld och under våra påhitt så måste vi ju finna även där en lösning för att det ska kunna gå, ska vi nu tjuras om att dessa djur skall ridas och tränas och gå under alla möjliga underlag då kanske man måste anpassa deras kropp och fötter till detta, men bäst av allt mår dom att gå utan skor, precis som dom är skapt till.
 
 
 
 
Eftersom vi människor är egoister så får djuren betala ett högt pris, deras frihet och deras naturliga sätt att leva. Därför tycker jag att om vi nu ska ta ifrån dom deras frihet, där dom är lyckligast, så bör vi väl ändå försöka ge dom ett sådant naturligt hästliv som möjligt? Annars kanske man inte ska ha häst? Men där faller vår egoism in igen, det är roligt och underbart med hästar och de knatar ju på och gör som vi säger, ja de finner sig i läget och det är klart de kan känna glädje och motivation, men vart och när är dom lyckligast? Varför inte försöka sträva så långt man kan efter att ge dom det dom blir lyckligast av? Så ni som låter hästarna gå ensam, låter de gå i små hagar, låter de stå inne en stor del av dygnet o.s.v. - är det schyst? Är du en bra matte/husse? Ger du din vän det allra bästa för att han eller hon ska få ett sådant värdigt liv som möjligt? Ja, man har gjort så i alla tider och det finns dom som har det värre (fyfan hur djurhållningen ser ut runtom i världen) men jag tror inte man ska jämföra sig så mycket med andra eller gå efter hur det har varit under alla tider, vi är här och nu, det är du och din häst/hästar, vad kan DU göra för att låta dom leva det liv som är det naturligaste och trivsammaste?
 
 
Jag skäms att jag har låtit Fifa stått ensam ibland under somrarna, BARA för att hon inte ska bli rund, men vad fan gör det? Om jag nu dragit på mig en häst så får jag väl se till att motionera henne på något sätt så hon klarar av att gå i en större hage med en flock. Jag kanske inte kan ge henne miltals lång hage med en flock på trettio djur, jag kanske inte kan låta henne gå barfota med tanke på att jag använder henne på ett sätt som gör att hon inte klarar av att gå utan skor, jag kanske inte kan låta henne gå i en stor hage rikt med gräs utan att motionera henne, men vad kan jag göra för att låta henne leva så nära det naturliga och fria som möjligt? Ja vi har tagit in hästarna i VÅR värld och under våra påhitt och därför förändras dera livsstil, det går ju inte att undvika, men jag tror man förändrar deras livsstil bra mycket mer än vad som egentligen behövs, just för vår egoism, våra egna behov och våra pengar. Vi människor är lata, bekväma och experter på bortförklaringar, vi har svar på allt men faktum är att vi kan aldrig förändra hästens egentliga ursprung och deras egentliga liv fritt i naturen med sin flock.
 
 




Vilka bloggar läser jag?

Fick en förfrågan om jag kunde skriva om vilka bloggar jag läser, så absolut kan jag gör det. Ja alltså egentligen läser inte jag så många bloggar om jag ska vara ärlig, jag försöker hitta nya intressanta men tror inte jag har funnit någon som verkligen faller mig i smaken. De jag läser dock är:
 
Tyrashastar.se : Rik "kändis" med många dyra storhästar som satsar på hoppning. bra sammanfattat. Det här är en tjej som bjuder på sig själv med lite skinn på näsan och vågar visa sitt rätta jag. Hon har inga problem att våga tycka och tänka lite annorlunda, våga visa misstag och fel eller våga yttra sig om "känsligare saker", hon vågar visa verkligheten helt enkelt, precis det jag gillar och som jag själv hela tiden försöker med min blogg. Livet är inte glammigt alla gånger. Dock får hon mycket skit för detta och det är inte lätt att lägga verkligheten framför folk, att man är inte perfekt och inte kan allt, man gör fel, säger fel och gör lite annorlunda saker. Jag tycker hon är stark och modig helt enkelt.
 
 
Ponnysanning.se : Hästnyheter, haha kan nog inte förklara det bättre än så. Intressanta blandade inlägg, man får reda på mycket som man kanske annars inte fått reda på. En blogg som uppdateras väldigt ofta, flera inlägg per dag vilket är tio tummar upp för mig. Jag gillar bloggar som uppdateras mycket. 
 
 
Isbitarna.se : En islandshästblogg om tre tjejor och deras hästar. Jag gillar den bloggen då det är så blandat och med mycket bilder. Bloggar som visar samma samma bilder eller få bilder tröttnar jag helt enkelt på, men på isbitarna får man alltid se något nytt. Favoriterna där är väl egentligen Josefine och Herkules som jag träffat irl, vi bor ju inte så långt ifrån varandra heller, norrlänningarna. Dessutom har hon gjort ett kanonjobb med sin häst, riktigt roligt och inspirerande att se deras resa. Nej jag gillar den bloggen helt enkelt, lättläst, rolig och glädjefylld!
 
 
Alexaka.blogg.se : Om Alexandra och hennes två fina islandshästar. Alexandra är en tjej med skinn på näsan. Hon är rak på sak och väldigt ärlig. Här har vi ytterligare en modig tjej som vågar stå för det hon gör och tycker och lägger verkligheten framför oss. Så vill man ha en blogg med lite krydda, lite het krydda då är Alexandra något!
 
 
Wildhoofbeats.blogg.se : Om Yrsa och hennes islandshäst (jag aldrig lär mig namnet på). Fina bilder, trevlig text och bara en mysig atmosfär i hennes blogg. Hennes häst är dessutom unghäst vilket lockar lite extra. Det är alltid lika roligt att läsa och följa andra som "är i samma situation" som en annan. Det är dessutom Yrsa som har skapat min bloggdesign. Så detta är en liten mildare kryddad blogg, en fin kryddad, motsatsen till alexaka kanske. 
 
 
Minfux.blogg.se Om Josefine och hennes ridtravare Bellie. Detta är den första bloggen jag började följa som var för flera år sedan. Josefine är också en tjej med mycket skinn på näsan, tuff med lite humör och som vågar yttra sig, kanske för att även hon bor i närheten och är en norrlänning ;) Hon är också en person som visar hur verkligheten ser ut och är inte rädd för att visa båda sidorna. Hon är en som publicerar mycket filmer (hoppning/dressyr) samt bilder. Jag känner igen mig själv i henne. Hon har gjort en otrolig resa med sin häst!
 
 
 
Ja, det är väl dom jag kollar varje dag. Sedan kan jag kika in på andra bloggar lite nu och då, finns säkert en del jag glömmer bort emellanåt, men åt just dessa nämnda bloggar är jag väl en stammis.




Bananhästar

Satt nyss och såg en otrevlig film där en man tröck ihop hästen och sporrade till en massa sår, så då kom lite skrivinspiration. Det pratas väldigt mycket om rollkur nu mer. När man trycker ihop hästen så mulen nästan kysser bogen, vidrigt med andra ord. Och det är bra att man har börjat öppna ögonen mer för att eftersträva en sån sund och god ridning och att rollkur ska motarbetas, men det här med bananhästarna då? För mig är det minst lika osunt och otrevligt för en häst - och inte alls ovanligt. 
 
 
Vad är en bananhäst? En häst som sänker ryggen och skjuter upp huvudet, det är en bananhäst. Usch jag tycker det ser så otrevligt ut, vilka spänningar hästen måste få. Folk skakar huvudet när man ser rollkur men kolla bananhästarna, många av dom kommer förmodligen få framtida problem med sin rygg och dessutom bygga på underhals/hjorthals.
 
 
En häst som tappar överlinjen och inte orkar bära sig emellanåt - det är ju en träningssak, men det klassar inte jag som bananhästarna. O andra sidan, sitter man och rider så hela tiden (en häst som tappar överlinjen och aldrig bär sig) det är heller inte sunt, inte i längden, då arbetar man hästen helt fel. Ridning = Hästen jobbar bakifrån och fram, lyfter ryggen och jobbar upp magmusklerna. Det är det som är ridning. Och ska man sitta och sänka rygg och mage och spänna överlinjen - då känns det som att man börjat på fel ände. Ja, hästen kan ta långa kliv men fortfarande sänka rygg, spänna överlinjen och arbeta fel. Den kan även gå med huvudet i backen utan att använda rygg och bakparti. Man får tillslut en spänd och orörlig häst. 
 
En bananhäst. Fin aktion, men det är det ända. 
 

Foto: Linsa Mörtberg
 
 
"Det är inte bra om hästen "tappar ryggen" och svankar. Då ansträngs den och risken för överansträngning, muskelspänningar, smärtor och skador ökar" - Johann Fridgeirsson.
 
 
 
Magmusklerna är också något som hästen tränar vid rätt ridning. Hästen ska jobba upp bukmusklerna precis som med ryggen. Ibland kan man se magmuskeln som ett streck längs magen. (Galopp tränar mycket magmuskler)
 
 
Om man har svårt att känna om hästen lyfter ryggen så kan man prova rida i vatten/sjö, då brukar man kunna känna en stor skillnad vad man har under sig eftersom hästen mer eller mindre "tvingas" lyfta sin rygg. Jag hade svårt att känna sånt när jag var yngre och började rida, idag känner jag i vilken grad min häst arbetar med ryggen, hemskt, dåligt, sådär, ok, bra, jättebra, superb! 
 
Så, att man uppmärksammat rollkur är ju tio tummar upp, men man skulle lägga samma fokus på bananhästarna, eller så kanske man gör det? Kan vara jag som är efter, men bananhästar är inte en ovanlig syn. För mig finns inga rimliga förklaringar till att rida hästen som en banan - men det är jag det.
 
Bilderna är lånad och inte meningen att hänga ut någon, det kan vara ögonblicksbilder, men goda exempel på det jag skriver om.
 




Att inte tycka/göra som andra

Jag står för det jag tycker och tänker, jag kör mitt rejs och går mycket efter magkänsla. Och jag kommer ju med mycket åsiktsinlägg om vad jag tycker är bra och mindre bra, vad jag tycker vore det bästa och varför jag tycker som jag gör, men en sak skall folk veta, och det är att vad jag gör, tycker och tänker det är JAG, sedan vad andra gör det har jag inget emot sålänge man inte skadar sig själv eller hästen.
 
Många vägar bär till Rom brukar man säga, och så är det ju verkligen. Det finns inget rätt eller fel så länge det inte är vetenskapligt bevisat eller ohumant. Jag tycker inte illa eller sämre om någon som gör och tänker helt annorlunda än mig. JA jag kan ha strikta åsikter, jag är väldigt stark i vad jag tycker, samtidigt som jag gärna lyssnar på andra och kanske får en helt annan uppfattning, för åsikter kan man helt klart ändra, men oavsett om jag är väldigt fast i mitt tycke så skulle jag aldrig få för mig att se ner på någon annan för att vi gör och tänker olika. Och jag hoppas folk förstår det när man läser mina tyckesinlägg som säkerligen kanske kan låta strängt ibland?
 
Exemelvis står jag står ju väldigt för att unghästarna ska få vara unghästar och att man ska låta dom vara ifred tills dagen kommer då de skall ridas in. Jag har inte gjort något mer med Kaera än att leda/handhäst, raspa hovar, borsta och stå uppbunden, mer vill jag inte göra. En vän till mig har en tvåårig islandshäst (söt måste tilläggas) hon både tränar trick, "nh", lagt på sadel, "tömkört" och ja.. det som man kan göra med en oinriden häst. Något jag aldrig skulle göra med Kaera än, MEN jag stöttar hennes val och glädjs åt henne när det går bra, jag uppmuntrar och peppar - varför skulle jag göra något annat? Vi alla tycker och gör olika här i livet, det måste man respektera. Så det jag vill med detta inlägg är att även om jag tycker väldigt starkt om något så innebär det inte att jag tycker andra är sämre eller gör något dåligt för att man inte gör eller tycker som jag. Kör ditt rejs, tror du på det ni gör, ja då ska du också följa det! Jag kan tycka mycket, men det är ju mig jag pratar för och inte andra :)
 
 




Känsla - del 1

Tänkte jag skulle gå in lite mer på känsla eftersom jag gör mycket på just känsla. Ridning innenbär inte bara den tekniska delen, hur jag ska gå till väga i den här övningen, hur jag skall inverka med mina hjälper, hur min sits skall vara o.s.v. ridning handlar ju till den största delen (tycker jag) om känsla. Jag tror att har man inte känslan då finns nog risken att man antingen backar eller står och trampar på samma ställe (om man nu vill utvecklas i ridningen). Att utföra en "övning" innebär ju att man ska veta HUR man gör den, alltså den tekniska delen, men i den tekniska delen måste ju även en känsla finnas eller hur? En teknik går att beskriva så den är bra mycket lättare att lära sig, men känslan, det är ju inget någon kan lära ut, den måste man finna själv, och när man har gjort det, när man har upptäckt och fått grepp om känslan - då har man helt plötsligt öppnat en ny dörr, man ser ridningen på ett helt annat sätt och har fått en större helhet och förståelse vad ridning faktiskt är. 
 
När jag började lära mig rida (inte åka) så hade jag svårt att finna känslan. Jag gjorde enbart bara det tekniska men jag kände inte så mycket. Klart man känner hästen under sig men det är ju inte samma typ av känsla, det är ju mer en fysisk känsla, jag pratar lite mer om den psykiska känslan. Något jag tyckte var väldigt svårt var att jag skulle stanna hästen med sätet och känska.
- Hur fasen ska jag kunna göra det?? Frågade jag mig själv väldigt ofta. Jag vet inte hur mycket jag tränade på just det här, att stanna hästen med min kropp och känsla. Det spelade ingen roll hur tung jag än blev i sadeln eller knep ihop skinkorna och låssades att vi hade ett stup framför oss (som tränaren tipsade mig om att tänka) jag fick inte stopp på hästen. Rösten var ju mycket enklare att använda, då stannade hästen på en gång, men saken var att använde jag bara min röst så tränade jag aldrig på känslan eller min kroppsridning, så rösten kan ibland vara en fuskhjälp. 
 
När jag en dag mer och mer började fatta grepp om känslan och para ihop den med den tekniska delen, började jag förstå vad folk menade. Och bara för att man börjat greppa tag om känslan så innebär det inte att man kan pusta ut och tänka (yes jag fann den nu är det klartt!) känslan är något man alltid måste använda och träna på. Att rida på känsla är inte lätt, och det är inget någon kan lära ut i en rad med ord, vissa kanske inte finner den alls och vissa "föds" med den, man är olika och jag tänker skriva om det i ett annat inlägg, om hur vi använder våra hjärnor på olika sätt. 
 
 
 




Vad kravlöst är för mig

När jag pratar om "att släppa lite på kraven" eller "att rida kravlöst" då handlar det inte om att Fifa får gå hur hon vill. Jag har alltid ett mått av krav på mina hästar. Det skulle aldrig falla mig in att hon får gå som en bananhäst med huvudet i skyn och ryggen som en gunga, gå och spänna/stressa upp sig, sluta lyssna och vara ouppmärksam. O.s.v. När jag menar kravlöst då menar jag att vi lägger arbetet på hyllan ett tag och hon får knata på MEN hon ska alltid ha en fin avslappnad och bra överlinje, hon ska alltid lyssna på mig, hon ska alltid vara lugn och trygg, alltid gå med långa fina steg, alltid vara i "harmoni" Allt annat får hon göra som hon vill med i hagen, men när vi är ute och tillsammans ska det alltid vara en sund och trevlig stund. En häst behöver inte sänka ryggen, spänna upp sig, sluta lyssna och grisepassa bara för att man rider kravlöst. Samma som hunden aldrig får dra i kopplet eller skälla på andra hundar, vi kan gå en kravlös promenad, men promenaden ska alltid vara avslappnad och trevlig, precis som i ridningen och i all hantering.
 
Så kravlöst för mig innebär inte att hästen får gå som den vill och göra va den vill. Det är skillnad på krav och krav.
 
 
 




Svårare/lättare häst

Funderat lite, som vanligt. Jag gillar ju att fundera haha. Det jag har funderat på den här gången är om det finns svårare och lättare hästar att rida. Jag måste faktiskt säga som jag tycker, det är väl klart att det finns det? Är det ens något att tveka över? Ridning över huvud taget är svårt, det är en konst och krävs otroligt mycket känsla hos ryttaren. Oavsett vilken typ av häst man har så krävs ändå god kunskap, ingen häst är lätt att rida men enligt mig finns de "svårighetsgrader" på hästarna, ena kan vara lättare än den andra. En häst kan vara otroligt svår att rida då den har ett extremt temperament/labilt psyke medans en annan är cool som en filbunke. En häst kan ha väldigt lätt för gångarterna medans en annan bara strular ihop det. Jag är ganska övertygad om att Kaera kommer vara lättare att rida gångartsmässigt än vad Fifa är, men däremot kanske det är lättare att rida Fifas temperament än Kaeras. 
 
Fifa är verkligen inte lätt att rida, usch ibland undrar jag vad fasen jag håller på med?? Börja baka eller gör något annat istället! Men så händer det något, en bit släpper och man tar ett steg fram, då vill man helst ställa sig upp i sadeln, hoppa jämfota och busvissla som en idiot Ah den här hästen har verkligen varit som en trasslig spagettiboll alltså, sprang fult i hagen, inget övertramp, orena gångarter, jävligt vinglig och väldigt ograciös, hon hade liksom inget riktigt naturligt för sig. Jag vet ju att de finns dom som trodde väldigt lite på Fifa men som idag är väldigt överraskade över hennes utveckling, så det är ju skitroligt! Dock har resan hit varit "svett blod och tårar", en häst med en hyfsad egen vilja, tjurskallig, sto i allra högsta grad och huller om buller flams trams, och det som många andra hästar hade lätt för på en gång kunde ta ett år för oss att nå, men så har jag en enorm tur då hon är en sådan stabil och trygg häst, hon är inte den som stressar upp sig eller blir onödigt het, en väldigt cool tjej med andra ord som är otroligt lätt att få kontakt med, så på den fronten är hon ju verkligen lättsam. Jag vet hur det är att sitta på en bomb/nervrak och det är verkligen inte lätt, och inte roligt alla gånger heller. De finns ju såklart hästar som är ÄNNU svårare än Fifa gångartsmässigt. Fifan är ju absolut inte den svåraste men definitivt inte den lättaste, hade jag haft den kunskap jag har idag hade jag INTE köpt den här hästen, tur att jag inte hade så mycket kunskap för jag kan nog inte ha fått en finare vän. 
 
Jag hoppas jag kan få lite "semster" på Kaera hahah, förstå mig rätt, ingen ridning är en dans på rosor, det kommer den aldrig vara, men för mig kan det bli en liten "lättnad" eller en skön suck. Hur ska jag förklara detta? Men efter att ha slitit som ett djur med min hullerombuller flamsmaja så kan det vara skönt att få lite "gratis" på dom områden och få nya utmaningar istället på Kaera. Att sätta sig upp på en häst som har väldigt lätt för trav och galopp det är ju som en vinst på lotto för mig och en liten "semester", jag är ganska övertygad om att det inte kommer vara några problem för Kaera med dessa gångarter, men sedan är det ju en annan sak om hon har lätt eller inte för att söka sig ner och fram, slappna av, o.s.v. och hon kanske inte kommer ha lika lätt att finna tölten, och kanske kommer hon vara som en tickande bomb emellan åt, vem vet, men det är ju nya utmaningar som jag får slita med. Då får Fifa bli min "semester" på dom punkterna istället. Haha, jag känner att det här blev ett väldigt flamsigt inlägg. Hoppas man kan förstå lite vad jag menar i alla fall. O andra sidan ska man inte beklaga sig över vad som är svårt hos just sin häst - för utmaningar ger ju kunskap som belöning, men finner man en häst som har väldigt lätt för gångarterna, har ett fint huvud och ett lättsamt kontrollerbart temperament - ja då kan vi ju snacka storvinst, även om hästen alltid kommer kräva ordentlig, riktig ridning som hos alla andra hästar, så kanske man kan vara överrens om att man fått lite mer på köpet? Så tycker jag i alla fall :)
 
Och precis som Jóhann Fri∂geirsson skriver i sin bok Islandshästen att det kan ta en längre tid för en del hästar att utvecklas i ridningen, och en del får man lirka lite extra med. Han skriver även "Den ovane ryttaren behöver en häst som är mycket balanserad och säker i gångarterna. Som inte blandar ihop pass och tölt eller trav och tölt utan är lätt att rida. Sådana hästar är värdefulla och inte helt lätta att hitta och kostar en del" 
 
Såna här stodumheter var väldigt vanligt under våra ridpass, vilket idag är som bortblåst :D!




Så mycket mer

Att jag är en riktigt inbiten hästtjej är väl ingen nyhet för någon. Jag var fast redan första dagen jag satte mig på en häst. Jag har alltid ända sedan jag var tolv år haft hästar runt omkring mig. Och innan det så följde jag med mina vänner hem till deras hästar och på deras ridskolor, satt och suktade efter allt som hade med dessa djur att göra och önskade att även jag en dag skulle få börja rida och pyssla. Jag erbjöd mig alltid att mocka, ge mat, borsta, leda, ja allt. När jag var fjorton år fick jag min allra första sköthäst. Dock hade jag sällan någon som kunde skjutsa mig dit så det blev en halvmils promenad varje dag, vilket inte var något som störde mig alls - för jag fick ju träffa min allra bästa. 
 
Och mitt intresse till dessa underbara varelser det bara växer och växer och växer. Jag älskar allt som har med mina hästar att göra, mocka, sopa stallgången, ge mat och vatten, borsta bort lera, bära fodersäckar, hämta spån, laga hage, bygga hage, sträcka tråd, röja sly vid hagarna, skrubba vattenbalja o.s.v. jag finner nöje i allt jag gör med och åt mina hästar. För mig handlar det inte bara om ridning, ska jag vara ärlig är det nog inte ridningen i sig som jag brinner för utan stunderna med mina hästar. Klart jag brinner för att träna och utvecklas i ridningen, jag skulle aldrig nöja mig med att lulla runt i skogen, jag vill utvecklas som ryttare så mycket som jag kan och jag vill att mina hästar ska utvecklas så mycket de kan. Men det är dom jag vill rida, det är dom jag vill utvecklas med, det är dom jag vill satsa på och ge all min tid åt. Så även om jag är en riktig hästnörd, och är helt såld på islandshästarna - så är det mina hästar jag brinner för.
 
 
 




En seriös och bra blogg

En vanlig fråga i bloggvärlden är hur man gör en bra blogg, tänkte jag skulle skriva några rader om vad jag tycker. En seriös blogg för mig är att man formar den personlig. Det finns en del copycats, då läser man förmodligen andras bloggar och så "kopierar" man lite ur den stilen, vad är det för slags inlägg man skriver? På vilket sätt skriver man? Hur man redigerar och lägger upp bilder o.s.v. Inte vet jag hur dom går till väga haha, men man måste ju kolla av för att "kopiera"  
 
För mig handlar det däremot inte om att försöka se vad som är en populär och vanlig mall i bloggvärlden, för mig handlar bloggningen om att man ger en del av sig själv, man formar sin blogg efter vem man är, bloggar ska vara individuellt tycker jag. Det här är jag, så här uttrycker jag mig, det här väljer jag att skriva om och så här vill jag visa mina bilder och min text. Jag kan nästan gå lite mot andra hållet, ser jag att "det här gör många" då backar nästan jag lite och gör tvärtom, jag vill inte bli opersonlig eller lik andras bloggar, jag vill ha min egna personliga blogg. Det här är som min dagbok, här uttrycker jag mina känslor och tankar precis så som jag är. Jag måste inte sitta och fundera på vad folk vill läsa eller vad man vill att jag ska skriva om (jag säger inte att det är fel), men bloggtorka finns inte i min värld, jag skriver när jag vill och jag skriver om vad jag vill, och får jag önskemål från läsare, ja men det är ju självklart att jag försöker uppfylla dom önskemålen. 
 
För mig är inte bloggen en sida med text, det här är mitt krypin, en del av mitt hjärta och jag vill framföra mig, mina tankar och ord på bästa sätt, precis som jag är. Jag vill inte vara någon annan, det här är jag. Så skapa din egna blogg, gå inte efter vad andra skriver och hur de lägger upp allt, det blir så opersonligt och kopierat. Visa vem DU är. Jag menar faller man inte i smaken för min text och bild, ja men då är det bara att tacka och gå vidare, alla kan inte tycka om samma saker, men därför blir just det här personliga blir så viktigt, det ska finnas bloggar i alla smaker, men strävar alla efter att efterlikna andra, då finns det snart inte så mycket olika smaker att välja bland.
 




Tacksamhet är en fin egenskap

Det visas för lite uppskattning och tacksamhet där ute i världen. Folk ska bara ha och ha, och helst gratis. Jag har svårt för snåla och giriga människor, väldigt svårt. 
 
Jag värdesätter människors omtanke och generositet väldigt mycket, det är en fin egenskap. Det finns speciellt två vänner faktiskt som är väldigt väldigt mån och generös mot andra människor, och det har dom ju fått höra ett par gånger, så ni vet vilka ni är, eller ja en av er läser bloggen, så du vet ;) Även fast det skramlar i spargrisen så finns aldrig en snålhet, och jag tycker det är så himla fint. De är nog bland de finaste egenskaper en människa kan ha, haha inte att de vill "ge saker" men att vara den typen av människa, det betyder på ren godhet, och hyfs. Såna personer ligger högt upp på min gilla lista. Man ska visa tacksamhet och kärlek till varandra. Jag skulle kunna leva på att glädja andra, det ger mig sån otrolig lycka. På julafton är jag inte så intresserad av mina paket, nästan så jag glömt bort dom, jag sitter med hökögon och knyter förväntansfullt nävarna när min familj öppnar sina paket från mig, haha det är en sån underbar känsla!! <3
 
Jag har varit så glad de senaste veckorna, min lilla Fifa är tillbaka och med råge dessutom. Jag kunde inte undgå att visa min veterinär min tacksamhet på något sätt. Även om jag betalat honom/kliniken flera tusen så spelar det ingen roll, jag värdesätter han som veterinär otroligt högt. Han har ett otroligt öga för hästar och är en väldigt ärlig och öppen person. Han skulle aldrig spekulera om något han inte vet något om. Kan han inte hjälpa kunden så råder han denne vidare till en mer kunnig inom det området. Folk åker genom land och rike för den här veterinären och det förstår jag, otroligt begåvad. Och det betyder så himla mycket för mig att jag kan fara till en så duktig och fin veterinär som gör allt i sin makt för att "lösa problemet" det finns så otroligt många dåliga veterinärer och jag har råkat på några av dom. Så jag ville visa min tacksamhet genom att skicka ett paket med diverse "gåvor" och ett personligt brev. Så visa din tacksamhet, det vinner man mycket på, att vara girig och snål det kommer man inte långt på. Höj och glädj andra människor!
 
Hoppas han blev glad och mer peppad till arbetet - det är han värd ^^
 
 




RSS 2.0