Min förlossning 3 - Helvetet på jorden

Den där lustgasen och edan, det var min bästa vän, det gav sån pass bra effekt på mig att jag inte kände ett dyft. Jag var öppen 10 cm men några värkar kände jag inte, ÄN. Dock skulle de vända ganska poff och jag skulle möta djävulen själv. Aj aj, aj nu började mina bästa vänner att svika mig och djävulsvärkarna tog fart. Lustgasen försökte jag använda flitigt, andades högt och stort i den, ylade genom värkarna och suckade djupt i vilopauserna. Här börjar det bli lite mer luckor, jag var så inne i att stå ut med smärtan (fast en smärta som jag trodde skulle ha varit värre) för det som var värst det var ju krystningsfasen. Den fas som många säger ska vara befriande, att få jobba och trycka på. Jag däremot tyckte det var bland det värsta jag upplevt, fyfan vad jobbigt det var. Jag krysta och krysta så jag blev sprängröd i ansiktet, och vad jag förstod det som händet det inte så mycket. Jag tröck på för kung och fosterland, skrek att jag inte kommer klara det här och att jag inte orkade något mer. Usch det var inte roligt alltså och inte tyckte jag att det kändes som någon förändring. Det var lite luddigt mellan värkarna också, jag tror jag krystade på lite onödigt mycket ibland? Jag vet inte, jag kan bara berätta om min upplevelse. Snart fick jag stå på knä och luta mig över ryggstödet, men det var inget jag gillade alls, så ner igen på rygg och krysta på. Lustgasen den blev helt plötsligt min fiende, den gav mig bara illamående, så min egna andning fick bli min bättre vän. 
 
Barnmorskorna började bli lite stressade, jag såg på dom hur de diskuterade med varandra, hur de skulle gå vidare med denna tröga förlossning, för nu började jag bli riktigt trött. De lade någon handske fylld med varm vatten nere vid puppan, var kanske för att det skulle bli mer avslappnat? Jag vet inte, jag körde bara på och gjorde som barnmorskorna sa. Något som var riktigt jobbigt var att hålla emot, när jag INTE fick krysta, helvete vad jobbig känsla. Jag kan ju inte här nu minnas helt hur allt kändes, men jag vet hur jag upplevde det hela och det var verkligen svinjobbigt. Barnmorskorna "skrek" och hejade på mig att jag skulle krysta och ta i, haha kändes lite som en match där alla stod på sidan hejade och puschade. Och vad de töjde mig med sina egna fingrar, hela barnmorskan skakade ju förfan i armarna, låter brutalt men alltså de var ju tvungen att verkligen ta i och hjälpa till för att det skulle gå framåt. Snart var huvudet längre ner och jag kände en rejäl spänning. Det här var som upploppet där alla hejade och jag tröck allt vad jag kunde, sedan såg jag hur de började ändra arbetssätt nedanför mig och då förstod jag att vi var nära, så en extra växel på det och plupp så kom hon ut <3 7/4 kl. 00.55. Snacka om att allt släppte, allt de jobbiga, mitt fokus blev direkt på vår lilla Linnèa som kommit till världen. Barnmorskorna torkade och donade med henne ovanför min mage, jag och Martin kikade nyfiket om det var en flicka eller pojke, och där såg vi lillpuppan, åååh <3 I en hel timme hade jag krystat, men det var det värt! 
 
 
Jag bara njöt av att se min lilla flicka, men Martin han såg förstörd ut, han såg inte alls lycklig ut. Jag blev orolih och tänkte "Nehe han blev inte glad över att få barn" det sved rätt hårt i hjärtat att se hans blick. Jag blev jätterädd och visste inte riktigt hur jag skulle reagera eller vad jag skulle säga. "Hon skriker ju inte" säger han sedan. Han var rädd att det var något fel på Linnèa, då han lärt sig att varenda unge som föds skall gallskrika på en gång, dock gnydde hon och flaxade med kroppen, harklade lite och gav ändå ut läten, så jag var inte ett dugg orolig, men Martin, min lilla Martin såg förstörd ut, helt likblek. Snart började lill jänta att skrika, precis som de ska och jag hoppades på att se en lättnad och glädje hos min sambo, men det gjorde jag inte, för nu satt han nästan och grinade och jag blev återigen rädd att han inte var lycklig, att han hade ångrat allt. Det är väl nu hans helvete började. Jag hade spruckit rejält långt inne i slidan. Martin hade råkat gå förbi och sett hur blodet forsade ner från mig, ner över barnmorskans händer som höll för och ner i någon bytta. Här hade inte jag någon aning om vad som skedde, jag var så lycklig och fokuserad på Linnèa samtidigt som jag låg och oroade mig över Martin. Jag fattade nog inte allvaret då riktigt men Martin har efteråt förklarat hur det var, och så många barnmorskor som yrade omkring stressat och försökte stoppa blödningen. Man kom fram till att här måste jag åka ner på operation på en gång. Martins tårar börjar rinna, han sitter i stolen bredvid, helt förstörd, han vill inte hålla Linnèa så en barnmorska får ta hand om henne. Nu är han väldigt ledsen (han tror nämligen att det är kört och att jag ska förblöda, dö, stackarn!) och jag helt lugn säger att det kommer bli så bra så bra, men det klart hur kunde han kunna tröstas av det då jag själv inte visste hur läget var. " Snälla ta hand om min Martin, han är så känslig och ledsen nu, ni får inte lämna honom ensam, hjälp honom " sa jag innan jag rullades ner mot operation.
 
Här var jag väldigt trött, frös och mådde illa. En läkare mötte oss och såg förjävla bra ut "Ja det är väl typiskt att det är en snygg läkare" skojade jag, men dessa människor hade inte humor för fem öre. Nere på operationssalen försökte jag också lätta stämningen, de var ju ändå kring 7 personer och där låg jag med benen rätt upp i vädret " Det här är väl alla tjejers dröm, att bli sydd i puppan " skämtade jag. Inte ett ord. Så jävla tråkiga. Och läkaren som sydde var en jävla surpuppa, fyfan. Eftersom jag hade slangen kvar i ryggen sedan edan så använde det som smärtlindring och återigen kände jag ingenting. Här hade de bäddat om mig ordentligt med filtar och hade någon värme som blåste under dom. Mot mitt illamående fick jag syrgas och jag var så extremt trött, jag nästan sov där emellanåt och var så svag, aldrig har jag varit så trött i hela mitt liv. Det tog omkring 45 min för dom att sy ihop mig, det var tydligen inte så lätt att få till då det var så långt in, och nästan en liter blod hade jag förlorat. Ja de lyckades sy ihop mig tillslut och jag rullades sedan tillbaka till förlossningsrummet där Martin låg i en säng med Linnèa, orolig och helt slut som han var kunde han äntligen andas ut, älskade vännen <3 Och nu, nu kunde jag äntligen få träffa min dotter på riktigt! Min finaste lilla tjej, resten av tiden den natten sov hon på mitt bröst, varm och go där jag kände hennes lilla kropp som andades i takt med min, jag var så otroligt trött men så lycklig, äntligen var det över och nu kunde det bara bli bättre... trodde jag ja.
 
Finaste Linnèa och en något slutkörd morsa ^^
 
 
 





Kommentarer
emma

Grattis till er fina dotter:) nu får ni vila o mysa ihop. Känn inga måsten. Bara ta hand om varandra. Mvh emma

Svar: Tack Emma, ja vi myser för fullt, vardagen är underbar <3
mittangsull.blogg.se

2015-04-12 @ 21:50:01



Agnetha

Åh shit Linda. <3 Sitter och gråter. Vilken jäkla gräddmacka jag haft ändå- Ludvig är född på 1 krystvärk. Så sjukt orättvist hur det kan vara. Vilken kämpe du är! <3 <3 så fin bild på dig och din underbara dotter också. <3 Tänkte att du var drogad när du skrev till mig mellan 23-00 ;) ;) Du är min hjälte alla dagar. <3 Snusa på Linnea från mig. Småbebisarna har en så go lukt! ;)

2015-04-13 @ 07:54:10



Tove

Väldigt spännande läsning! Skönt att allt gick bra även om jag förstår att det var dramatiskt ett tag. Nu har ni äntligen er lilla bebis hos er, så underbaaaart :) Känner igen mig i delar av din berättelse, både i förlossningen och tiden efteråt. Tycker det är dumt att man får så lite information om amningen på BB. Det var lite samma här men som tur var hade jag gått föräldrautbildningen på BVC och fått en hel föreläsning om just amning. Det kändes som om personalen förutsatte att man hade gått den kursen för det var inte mycket till information vi fick väl på plats. Hur känns det nu? Har du landat i nya livet? :)

2015-04-13 @ 15:38:20
URL: http://larssontove.blogg.se



Ida Nilsson

Grattis till eran lilla prinsessa! Så skönt att hon äntligen är här! Hur många stygn fick du sy? Jag behövde sy 3 och jag har sååå ont :( nu beror det ju iof på hur de är sydda också men bindan skaver och jag kan knappt sitta ner. Och det har ändå gått mer än en vecka nu. Fy :(

Svar: Jag vet faktiskt inte hur många stygn jag fick, men jag syddes på två ställen, långt in i slidan och sedan i slidöppningen. Jag hade också ont, kunde verkligen inte sitta, kunde knappt ligga.. nu är det dock mycket bättre men är fortfarande rätt svullen där nere..
mittangsull.blogg.se

2015-04-14 @ 10:54:46
URL: http://idacnilssons.blogg.se/




Kommentera inlägget här:

Namn:

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Kom ihåg mig?