Ja då går vi in i en ny vecka då. Åtta veckor kvar, jisses. Jag minns så tydligt när jag var i vecka 11 och fick fara ner på akuten pga en hästolycka. Jag var så rädd att få missfall så jag ville verkligen kolla upp det för att kunna lugna kropp och själ. Det var första gången vi fick se vår lilla bebis på ultraljud, och jag minns så klart och tydligt hur jag låg där på britsen och storlog. Man kunde redan då se den lilla kroppen, huvudet och hjärtat som slog. Tänk, elva veckor! Och nu ligger man liksom här inne i vecka 32, helt sinnes sjukt. 

 

Magen har väl inte blivit större tycker jag, och tuttarna har tagit en paus verkar det som från läckage, annars har jag haft inlägg både på dagarna och nätterna. Jag har inte ont i ryggen eller någon annanstans, jag måste ha en väldig tur, men det är ett par veckor kvar och tyngre och större lär jag ju bli, men att ha klarat sig från det i 32 veckor är inte dåligt. Jag har inte svårt att sova, inte svårare än normalt iaf, jag störs inte av bebisens rörelser, jag tror till och med att jag inte alltid tänker på rörelserna utan jag har blivit ganska van. Något nytt med min kropp är väl att det kan ila till nere vid puppeluran, jag förstår att det är liten som rör med sitt huvud. Det handlar om endast några sekunder, det är inte skönt men man hinner liksom inte ha så ont då det bara varar 1-2 sekunder. Det är ganska fränt att känna hur liten rör på sitt huvud där nere, det känner jag ganska ofta (och det ilar ju inte varje gång). Just nu ligger bebben med kroppen på vänster sida av magen och huvudet ner i startposition, huvudet är inte fixerat men ruckbart enligt barnmorska då jag var på rutinkoll idag, allt annat såg perfekt ut, något lägre blodtryck vilket jag känt av till och från med yrsel men inget som behöver åtgärdas. Magen brukar vara väldigt sne vissa kvällar och det kan se fruktansvärt lustigt ut!

 

 

Något som har förändrats är mitt mående, tyvärr till det sämre. Jag har nämligen börjat trappa ner på min medicin dos. Medicinen jag äter är för depression sedan ett år tillbaka. Jag har mått jättebra hela sommaren och fram till nu men man brukar inte ta bort medicinen det första man gör när man mår bättre, utan ett år är en ganska rimligt tid. Jag valde dock att försöka trappa ner på medicinen i slutet av graviditeten för bebisens skull i samråd med läkare och barnmorska. Medicinen jag äter är inte skadligt för bebisen, det som kan hända är att bebisen kan få abstinens efter födsel då h*n inte längre får sin dagliga dos. Bebisen kan då vara ovanligt sprattlig, grinig, svårt att sova och väldigt närgången, men det ska bara handla om något dygn.

 

Jag ville dock göra allt för bebisens skull, jag är väldigt fjantig att knapra i mig en massa tabletter och annat onödigt skit, inte ens en alvedon kan jag ta med lugnan ro. När det kommer till mig och min medicin är det inte bara att sluta tvärt, man kan bli ruskigt dålig vilket jag blev när jag började med medicinen, så det är jätte viktigt att man drar ner på dosen sakta, Så nu har jag ätit en halverad dos i tre veckor, och det har gått bra, fram till den här veckan. Nu börjar jag tyvärr känna av depressionen igen och alla dessa hemska biverkningar/symptom. Jag är väldigt väldigt trött och har hamnat i ett zombieläge, jag har varit fruktansvärt ledsen och nedstämd, ibland hamnar man i någon slags koma och bara glor in i väggen. Det är tungt i bröstet och jag känner att jag börjar gå in i mörkret igen. Så nu ska jag fortsätta äta min vanliga dos då jag tyvärr inte klarade av att minska eller sluta med medicinen, vilket är helt okej då det är ofarligt för bebisen. Det som blir är att man förmodligen får stanna kvar någon dag på BB bara för att ha lite koll. Detta känns naturligvis jätte tråkigt, för jag ville verkligen det här och jag trodde jag var redo, man känner sig misslyckad, men tydligen är det nog en dålig tid med att sluta med medicinen nu och det är viktigt att jag inte går och mår dåligt igen. Nu hoppas jag verkligen att jag kommer må bra igen efter att jag börjat äta min vanliga dos, för det är verkligen skrämmande att hamna i en depression, det är inget jag önskar någon!