Jag blev så nostalgisk då jag börjde beskriva vad islandshäst var för mig, så jag tänkte återigen berätta lite om den lilla häst som tog mig med storm!

Första mötet med Tibra:

Jag började på islandsridskola när jag var kring tolv år. Det var nog bland den bästa tiden i mitt liv. Jag hade världens bästa ridgrupp, vi var så tajt och hade så roligt ihop. Varje liten flicka hade sin favorithäst, det tror jag vi alla känner igen. Jag fick min varje gång, lycklig? Jajamensan.
Plötsligt en dag stod inte hennes namn på listan den där torsdagskvällen, det stod Tibra!
- VA?? Jag blev förstås jättebesviken, den där fula lilla raggiga saken?

Den kvällen var det barbacka som gällde, det slutade med att ridläraren jagade mig och Tibra inne i paddocken och sedan den gången hatade jag hästen.

Första början:

Min favorithäst från ridskolan såldes, lyckligt nog 3 km ifrån mitt hem, jag blev skötare direkt! Tyvärr hade de nya ägarna köpt Tibra också, henne la jag inte en sekund på. Men så kom den tragiska dagen och min underbara fina sköthäst såldes. Med tårarna som rann nerför min kund sa jag hejdå och cyklade hem. Ägaren ringde och frågade om jag inte ville rida Tibra istället.
- ALDRIG! Sa jag bestämt.
Tiden gick och sommaren var underbar! Fast det fattades något. Jag ringde tillbaka och frågade om jag fortfarande fick rida Tibra. Absolut det var bara att komma.

Ritten blev vild, hon stegrade mot en moppe, inte av rädsla utan av energi. Hon kunde inte skritta det var bara tripp hela vägen. Men vilken tölt! Oj! Vilken galopp! Jisses vilken energi! Tiden gick och Tibra var inte så dum ändå.

Mitt hjärta var tagen:

Jag var hos Tibra varje dag, vi hade underbara turer tillsammans och det var tempo vill jag lova. Samtidigt var hon den coolaste och mest orädda häst jag mött. Jag kunde stå och rida på hästen, sitta bak och fram, lämna henne lös på gården och hon stod alltid kvar på samma ställe. Mockningen och allt det där som betydde jobb och skötsel var det bästa jag visste, varenda dag utförde jag sysslorna med glädje, bara jag fick vara med Tibra.

Sommaren en jobbig tid för Tibra:

Tyvärr hade Tibra grav eksem, hon led verkligen som sommrarna. Jag gjorde i all min makt för att lära mig mer om denna grymma sjukdom. Hon rullade sig i panik på backen och kliade upp köttiga sår, jag hade aldrig sett nå värre! Ingen man, svans eller pannlugg kvar, allt var borta. Trots detta trummade hennes små ben i all far i vägen varenda gång, hon älskade att få komma ut!

En jobbig höst kom:

Tibra började bli allt tröttare. Hennes andetag pep och hon började få en otäck hosta. Iväg på kliniken. Tibra hade fått bronkit, kronisk bronkit. Tårarna sprutade och jag kramade om min lilla häst. De visste inte hur hon skulle klara det. Behandling pågick ett bra tag, jag var noga med att borsta henne utomhus, soppa stallet när dom var i hagen. Det mest sjuka var väl att jag dammade stallet varje dag hela vintern! Blötte höet i mängder och såg alltid till att det minsta lilla dammkornet var borta. Jag var besatt helt enkelt och kunde spendera fler timmar om dagen hos henne. Promenaderna blev viktiga, våran tid tillsammans i den natur hon älskade så mycket, ögonen var halsvluslutna och hon hade inte mycket krafter kvar.

En bättre tid:

Det tog tid innan Tibra blev bättre, men bättre blev hon och jag fortsatte av oro och ängslan att sköta allt på samma sätt. Hon fick inte vara i närheten av något som helst damm! Eftersom det var JAG som tog hand och skötte om henne varje dag så kändes det som om det var upp till mig att hon skulle bli bra, trots att jag bara var fjorton år gammal och inte mycket i bagaget när det gällde häst. Men jag ville lära mig och ville Tibra det bästa så inget hindrade oss. Jag fick börja rida Tibra igen och snart var hon lika pigg och frisk som alltid! Bara jag skötte allt som det skulle!

Sommaren kom med hemskheter igen:

Ekesmen bröt ut. Jag ringde om varje träd i hagen, det var mycket träd vill jag lova. Men hon kunde fortfarande gå in i skogen för att söka skydd och skugga. Jag lät skaffa henne ett eksemtäcke för det hade jag läst om. jag hade även läst om att smörja in sår med aloe vera och ge henne äppelcidervinäger i vattnet. Jag duschade henne lite nu och då och tog in henne i stallet. Den här sommaren var hon betydligt finare, men jag var även här besatt och den där förbannade eksemen skulle inte få förstöra en sommar till! Den sommaren blev betydligt lugnare för min häst. Jag var fortfarande noga med att inget damm heller skulle komma i hennes närhet.

Underbar sommar:

Den sommaren hade jag Tibra hos en vän. Vi bodde i hennes sommarstuga hela sommarlovet. Tog långa turer som kunde vara i flera timmar. Våra hästar var friska och glada, galopperade med full fart. Vi älskade verkligen det här! På kvällarna kunde jag smyga ut barfota i nattlinne, in till stallet och satte mig i Tibras box. Hon stod och andades varmt på mig, ur vilken hästbok kan man inte läsa detta? Det var en riktig hästsommar!

Under all denna tid:

Under den här tiden tillsammans med Tibra lyckades jag övertala ägaren ett flertal gånger att inge sälja eller avliva henne, jag lyckades alltid ha kvar min fina fina Tibra. Jag gjorde verkligen allt för den hästen, det fanns inget annat i mitt liv, bara hon och jag. Jag ville lära mig mera, mera om vad ridning var och mera om foder, utrustning ja allt! Min Tibra skulle ha det bästa! Jag lade ner de mesta av mina sparpengar på henne, det var hon värd. Gud vilken underbar tid vi hade tillsammans, helt fantastisk! Hon var fantastisk! Vilka turer vi gjorde! Jag hade bara henne i huvudet, så fort det gick emot något för oss kämpade jag med tårar i ögonen, jag var envis men just för kärlekens skull. Jag älskade denna häst så otroligt mycket och min plan var att köpa henne när jag blev lite äldre och hade råd. Vi hade klarat så mycket tillsammans genom denna tid så klart vi skulle vara i lag för evigt!

Den hemskaste dag av alla:

Men som i de flesta av unga flickors historier kommer ett slut, antingen ett lyckligt eller tragiskt. Jag fick tyvärr det tragiska. När Tibra var som friskast och piggast. Vi hade inte sett några symptom från bronkiten på länge och eksemen hade jag hållit i chack så där var hon riktigt fin, vid den tiden som vi äntligen nått kom beskedet att Tibra skulle säljas. Ägaren skulle köpa en ny större häst. Mitt hjärta brast. Min fina fina Tibra hon fick inte försvinna! Jag vet inte hur många tårar jag släppte den dagen men jag kan lova att jag nog aldrig kännt mig så rädd och besviken någonsin. Den gången lyckades jag inte hålla henne kvar, det sista jag viskade i hennes öra var att jag en dag skulle ta henne hem igen. Sedan dess har jag inte träffat Tibra något mer..

Historien är lång, denna var kortfattad. Jag har aldrig kännt så mycket sorg och kärlek till någon som till Tibra. Jag kommer nog aldrig få göra det igen, för hon var speciell. Hon var mitt hjärta.

Jag och Tibra på en underbar barbacka tur, jag minns den så väl!