Spökveckorna..
Grejen är att trots vecka 14 har kommit så känner jag mig inte alls gravid och ser inte gravid ut heller. Någon mage kan jag inte påstå att jag fått mer än den bula som redan var. Jag hade nog förväntat mig att ju längre in i graviditeten man kom desto mer skulle man känna. Tydligen så är jag inne i något som brukar kallas för spökveckor. De första veckorna under graviditeten fram till vecka 12-13 ungefär ska man kunna må riktigt dåligt, det ska vara den värsta fasen, illamående, ev. kräkningar, trötthet, ömma bröst o.s.v. jag var jätte jätte trött, nästan så man trodde man skulle vara sjuk. Illamående kände jag också men klarade mig från kräkningar. Vi vecka 12 ungefär började jag må bättre, precis som det brukar vara, men nu mår jag så bra att man undrar om man ens är gravid?? Och det är tydligen fullt normalt, såkallade spökveckor.
Efter de värsta veckorna i början av graviditeten så ska man känna sig bättre, ungefär vecka 12-13, därifrån och fram till att man börjar känna fostrets rörelser kan man känna sig väldigt "ogravid" ingen vidare mage, inga symptom om man känner sig allmänt pigg och kry, spökveckorna. Och dessa veckor ska det vara normalt att man som gravid börjar tvivla om man har en bebis i magen och det är just det jag gör nu, FAST jag har sett den lille på ultraljud, men känner man inget så är det klart att man börjar fundera. Kring vecka 18-20 känner de flesta av de första fosterrörelserna och det är kring dessa veckor (18) som man även gör det första rutinultraljudet. Så ett par veckor till får jag noja mig innan jag kan andas ut och vara lite lugnare. Det är ju egentlign nu man ska njuta, för bättre än såhär kommer man nog aldrig må under graviditeten, sedan går det bara "utför" haha. Aldrig har jag längtat efter att få en större mage som jag gör nu ;)
Bebisens utveckling i magen
Det kommer bli både bebis och hästinlägg framöver, så här kommer ett bebisinlägg :) Det är helt otroligt vad kroppen kan skapa, ett litet liv, man kan nästan inte fatta det, helt magiskt <3 Och vad fort fostret växer ändå, även om jag tycker det går aaaströgt så har ju bebisen redan växt MASSOR! Från toppen av en knappnål till en tennisboll och då är fostret 11 veckor och jag är inne i graviditetsvecka 14. Tänkte jag skulle visa några bilder på utvecklingen i magen. Ganska fränt att se :)
Liten liten ärta.
Vecka 10
Här är då gravidvecka 10. En vecka till på det så var jag med om en olycka och fick fara på akuten där jag för första gången såg den lille på ultraljud, ändast 11 veckor gammal. Man såg huvud, kropp och det lilla hjärtat som slog, man såg att det var en bebis fast den var sååå liten.
Vecka 14 (MIN NUVARANDE VECKA)
Här är det gravidvecka 14, den vecka jag gick in i nu. Här syns stor skillnad från vecka tio, här bör man kunna skymta lite mage, dock är min mage konstant uppsvälld så jag har svårt att känna eller se någon bebismage än.
Om en månad (4 veckor) så börjar det bli dags för vårat "första" ultraljud, och här har ju bebisen växt enormt mycket. Fränt! Här kan man även börja känna barnets rörelser. Fyra veckor dit.. det är ju ingenting!!
Vecka 40
Måste visa en bild bara på vecka 40 också, sista graviditetsveckan.
Kofan :P
Vad gjorde jag lördagkväll? Jaa.. jag var ute och jagade en kviga jag. Funny bunny NOT. Hon hade dragit ända bort till "grannens" kor och där stod hon utanför staketet och oroade den flocken som stod och skrek förvirrat, det var ett jävla liv. Tjuren var dock väldigt sugen på den nya donnan som var på besök och vallade henne längs tråden. Denna kviga var dessutom den absoluta skyggaste kvigan som var på vift, hundra meter kan du komma henne nära sedan drar hon. Hur fan skulle vi få in denna? Och mörkret började lägga sig, snälla bybor försökte hjälpa till och vi "jagade" den där förbannade kvigan över åkrar, slyn, skog och jag var less kan jag säga. Hemma väntade en nylagad god middag och här stod vi i mörkret, super hungrig, trött och förbannad på kofan :O! Så himla synd att hon är så skygg annars har man ju kunna lockat med henne hem med mat, men icke, hon drar sin kos i full kareta när vi närmar oss. Jag vet inte hur länge vi var ute men hon lyckades springa in i en av kogrannens tomma hage och där stängde vi in henne och slog på strömmen. Än har vi inte tagit hem henne, hon har gömt sig i skogen sedan dess där inne och går varken fram för att dricka eller äta. Så nu måste vi vänta ett par dagar tills hon törs komma fram och äta, så får vi hoppas på att vi kan fånga in henne kring ett par grindar för att sedan få in henne i hästfinka och köra hem henne. Jaaaah, det är inte bara att ha djur alltså.
Den skyldige!! Tur att hon är söt.
Vad tror ni hon är värd? :)
Den här frågan får jag av min sambo titt som tätt bara för att han är så nyfiken och en riktig pengaman (han som ska bli miljonär haha) Men vad tror ni Kaera är värd i dagsläget? Hon ska INTE säljas, men lite kul att höra vad ni tror :) Då kan ni samtidigt gissa vad jag köpte henne för också.
Så:
Vad tror ni Kaera är värd idag?
Vad köpte jag henne för?
Lycka
Ända sedan jag blev med barn har jag känt en sån enorm värme och kärlek i kroppen. Jag är gladare och mer positiv till livet. Allt känns så underbart. Jag är inte ens depp över hösten som dragit sig in, inte ens när det kom snö och blask igår. Jag kände bara en sån enorm lycka. Jag ska få bli mamma och jag kan inte få det bättre <3 Jag är så lyckligt lottad. Jag har min man som jag från första dagen bara avgudar, jag har verkligen hittat min själsfrände, jag kan inte tänka mig någon annan i mitt liv, det finaste av dom finaste! Och Erikslund, jag trivs så himla bra här i Erikslund. Det här är hemma för mig, min plats och här vill jag bo. Och även om mycket, mycket jobbigt och hemska saker har hänt den senaste tiden så måste jag ändå skatta mig lycklig, för jag har så mycket fint i mitt liv och ännu finare kommer jag att få <3 Jag hoppas att ni alla där ute känner en lika stor lycka och att ni funnit eran plats och eran kärlek i livet, om inte, så hoppas jag ni gör det väldigt snart.
Min vardag
Vardagen, den rullar på faktiskt. Jag mår bättre nu efter allt hemskt som hänt, men det ligger långt där inne och lurar eftersom jag gömt undan det ett tag, jag är lite utav en människa som flyr från problemen, och det är ju inte bra, men som sagt nu flyter vardagen på i en bra takt. Jag vikarierar rätt mycket i byns privatskola och det är såå skönt, att få göra något om dagarna och få lite mer rutin. Det är fantastiskt att jobba där, jag har alla klasser och hoppar in överallt. Jag har ju tidigare mest jobbat med barn upp till sex års åldern eftersom jag utbildar mig till förskolelärare (har tagit uppehåll) men nu har jag mest de äldsta barnen, det vill säga från 6-7:an till 8-9:an och DET är en utmaning, jag vet ju själv hur man var i den åldern och den klassen jag gick var en vikaries mardröm. Fyfan nu förstår man ju själv hur lärarna hade det på skolan, jag minns så tydligt när en av våran nya lärare bröt ihop i klassrummet för att killarna var så omöjliga, tårarna bara rann och jag tror hon hatade oss efter det, stackarn. Att vara lärare/vikarie det är inte lätt, en jävla eloge till dom! Jag tycker det går hyfsat bra ändå, man börjar bli varm i kläderna men jag tror jag vill hålla mig till de yngre åldrarna i framtiden :)
Djuren mår bra, både hästar, kossor och hund. En ko hade kommit på att man kunde krypa under tråden idag, den busen! Men så fort hon såg mig kröp hon tillbaka, dom är inte dum inte. Det var lite strömfel som lätt fixades till. Hästarna har börjat fått hö för första gången idag, det finns inte mycket kvar av betet kan jag säga, det är sooooprent! Det ÄR tänkt att ALLA ska få gå på fri tillgång på hö i år, oj oj oj Fifan, jag kommer inte vilja titta åt hennes håll ^^ Jävla tjockispuppa! Den hästen gör ju inget annat än äter, meeen ska hon bli morsa så är det mer acceptabelt att vräka i sig och bli rund, får jag.. får hon!
Tjockispuppan <3
Och Bitter ser så fräsch och fin ut i gången nu, och pigg och vaken, jag blir så lyyyycklig! Hela sommaren har det varit knas med den där stora svarta, han har varit väldigt halt, tjock om benen, trött, hängig, mager o.s.v. jag trodde faktiskt det var sista sommaren med honom, men som han är idag så känns det som att det kan finnas några år till :) Älskade svarta fjant. Dock kunde jag ha skjutit honom på plats idag då han fjollade runt när matte skulle ta på täcke, suuuuck. Kaera sköter sig fint, men en dag kände jag också för att ha ett gevär i handen (djävulshorn) jag provade nämligen att longera den lilla råttan och jag tog det väldigt försiktigt, krävde inte alls mycket. Måste säga att hon fattade mycket snabbare än vad Fifan gjorde när hon skulle lära sig bli longerad, men Kaera reagerar på ett helt annat sätt när hon känner sig förvirrad och DET gillar jag inte. Så hon stod precis som matte, på bakbenen, och slängde med frambenen. Helvete vad stor hon blir! Grrrr jag blir så arg när hon gör så, så fort vi gör något nytt som får henne att tänka till och behöver jobba mycket med huvudet så ställer hon sig på bakbenen, och det första jag tänker på är ju bebisen i magen, usch vill verkligen inte riskera något, man har blivit värsta nojiga mammafjant sedan man blev gravid, nu är vi ju två som delar den här kroppen. Jag vet inte, om jag ska kanske skita i longeringen tills bebis tittat ut? Annars känner jag att hon kommer lära sig longeringen ganska fort, hon är en smart häst.
Vänner och familj tar jag mycket tid och energi för och det är så underbart. I helgen var jag på tjejmiddag och det var toppen <3 Och jag umgås mycket mer med min familj nu, sedan tror jag bebisen kommer bidra till mycket mer umgänge. "Mormor" har redan börjat handla bebissaker haha, hon är så söt. Åh vad jag är lycklig som är med barn <3 Ni kan inte förstå! Det är en underbar känsla och man känner sig alldeles varm och full av kärlek, nu börjar livet, ett nytt underbart spännande kapitel i livet. Hästar är underbara men det här.. det slår allt, jag har velat detta såå länge och nu, nu är det äntligen min tur. Och jag är så förväntansfull och glad över hela processen, fostrets utveckling i magen, första riktiga ultraljudet, magen som växer, första sparkarna, förlossningen (även om man är nååågot orolig öveer den) så kommer det bli en fantastisk upplevelse, och första gången man ser sitt barn och sedan hela barnets utveckling och tiden med den man älskar mest av allt i världen. Jag är så lyckligt lottad <3 Jag hoppas hoppas allt kommer gå bra, att jag får behålla bebis hela vägen i magen och som håller sig frisk och hel.
Ungefär såhär ser bebis ut nu och ska vara lika stor som en tennisboll/knytnäve om ett par dagar :)
Bilder på lilla K
Tog lite bilder på hästarna i det fina höstvädret, men alltså Fifa ser förjäääävlig ut, hon är aldrig vacker på hösten, sedan med hennes uppblåsta kula och grisepassande omotiverande gång, naaah hon var inte rolig att fota, och Bitter han rör sig liksom inte, han står vid staketet och blänger alltid vid ett annat håll när kameran kommer fram. Den som är rolig att fota är ju Kaera. Hon är så söt i sin ludna lilla dräckt, och hon är verkligen vacker i den röda glänsande färgen, hennes nyfikna vakna ögon och hennes energi med det fräna steget. Det är ju en häst man gärna fotar året om, jag tycker hon passar så bra in i höstens alla färger, så det blir ju att man fotar henne mest.
Så nu blir det bara bilder på minstingen.
Islandsbody <3
Huuva, nått sånt här vore inte fel att klicka hem framöver <3 Jag skulle helst vilja designa en body själv :)
Djurdesign.se
Klisterdekaler.se
Och så skulle hon vaccineras...
Kaera vaccinerades för någon vecka sedan och jag hade redan innan bestämt mig för att lasta henne i finkan och fara till smådjurskliniken i grannorten där man kan vaccinera dom på plats, men kvar i finkan. Detta var jag en aning orolig för, för det första så har hon inte varit så förtjust i sprutor och för det andra var hon ännu inte så van att åka hästtransport och som hon dessutom har varit lite nervig i. Så jag undrade jag hur det egentligen skulle gå att både stå i transporten som hon inte än är hundra procent trygg i och sedan den där hemska sprutan, två dessutom både mot hästinfluensa och botulism. Man får ju tankar som att hästen får panik, sparkar och stegrar, tar sönder finkan, tar sönder sig själv och situationen är bara kaotiskt, man har såna föreställningar ibland att man nästan blir knäpp. Dock det skulle bli alldeles för dyrt att ta hem distriktarna på hemmaplan, betydligt fler hundralappar, dom är förjävlig på att ta betalt alltså!
Så jag tog en chansning och lastade både Fifan och Kaera. Jag blev mäkta överraskad faktiskt då minstingen klev in på en gång, aaah sånt känns väl gott i hjärtat? Vilken glädje och vilket lugn som faller över en, härligt! Redan där hade jag en liten mer positivare inställning. Vi for iväg och väl framme hos veterinären var jag tvungen att flika in hur min häst hade reagerat sedan tidigare på vaccination/spruta. Fast.. det gick skitbra. Hon var så lugn och snäll och det gick så fort. Tjohoooo! 1-1 till oss båda!! Gud vad jag kände mig lättad, och vilken superduktig tjej hon var! Mattes fläckiga lilla fis, nu kan jag ju ta jäntorna samtidigt och vaccinera dom i finkan hädanefter, fyfasen vad skönt!
Muuu!
Fjolårets kvigor gick till slakt, men i år har vi sex nya och de ska bli dikor. Det betyder att de ska avla fram kalvar som sedan skall gå till slakt. Fler kvigor ska vi skaffa men eftersom vi var lite sent ute i vår fick vi bara tag på sex stycken, så vi hoppas vi får in fler nu i höst. För ett par dagar sedan lånade vi hem stooor tjura! Jävlar vad stor han är, enormous! Han väger över ett ton och är en bamse alltså, och pungen... hjälp den kan inte vara skön att gå med, hänger ju nästan ner till backen, men gud så fin han är, välmusklad, fina ögon och jätte trevlig. Han ska bo här i två månader nu och mysa med våra små kvigor. Så till sommaren hoppas vi få både föl, kalvar och bebis <3
Ska jag sälja någon häst nu?
Fick jag som fråga. Nej nej nej, bara för att jag ska få barn så ska inget förändras med mina djur, jag kommer fortfarande brinna för mina fyrbenta vänner och både mina planer och drömmar till dom kommer jag ha kvar. Jag kanske kommer få det lite svårare att få in passande tider när jag väl har bebis men vill man något då löser det sig oftast. Jag och Martin får försöka trixa och hjälpas åt :) Jag älskar mina djur men det klart, barnet kommer först, ingen tvekan, men jag vill verkligen inte sälja dom och det säger ju Martin också, ingen häst här ska lämna gården, och självklart kommer jag uppdatera om hästarna när jag kikar in här och skriver. Det är ju ändå en hästblogg.
Bitter börjar se finare och piggare ut, lite mer hull behövs men det går inte neråt i alla fall, det är bara att mata på, sedan börjar han ju bli till åren också så jag får väl ha överseende med det. Och för den som är uppmärksam så har jag kapat av hans man helt, han blev riktigt snygg i "stubb" faktiskt, mer manlig, bild från idag ;)
Avslöjar den finaste hemlisen <3 Vecka 13
En hemlighet skall avslöjas och det är att jag ska få det finaste man kan få i världen <3 Jag ska nämligen bli mamma i april!! Jag är så lycklig, det här är något jag har längtat efter länge och äntligen ska vi få en liten. Jag är nu i vecka 13 och jag har redan fått sett den lille på ultraljud. Det var inte meningen men eftersom jag var med om en liten olycka och gjorde mig illa for vi ner till akuten för att se att allt var ok med bebisen. Så de provade göra ett ultraljud på magen (trots att det var skapligt tidigt) och där.. där fick vi se våran bebis, huvud och kropp och det lilla hjärtat som slog, det var en underbar upplevelse, så frän känsla! Älskade lilla bebis. Idag ska han eller hon vara lika stor som en persika ungefär och ska vara en bebis i miniformat :) Jag är så förväntansfull!! Och även Martin som ska få bli pappa <3 Det här kommer vara det finaste som hänt oss, och jag hoppas det går bra hela vägen. Ca 6 månader kvar innan liten tittar ut.
Så ingen ridning för mig, jag tänker inte riskera något, tycker det bara är dumt att utsätta sig för det, Nio månader är ingen lång tid så det kan man gott offra bort till sin finaste skatt. Tänk om något skulle hända, då skulle man ju aldrig förlåta sig själv. Så nu blir det lugna tag med hästarna och det går ju ingen nöd på dom.
Gud vad jag längtar efter dig min lilla fis <3
Det där med bloggen...
Mitt liv har ändrats enormt mycket den senaste tiden och så kommer det att fortsätta. Jag får dåligt samvete för bloggen, den kanske aldrig blir som förr. Mina läsarantal har minskat och det är väl inte så konstigt, det är ju knappt något kvar av bloggen, men ändå finns många kvar som varje dag kikar in för att se om något nytt uppdaterats, det är fint <3 och därför får jag så dåligt samvete när jag lämnar bloggen tom, dag efter dag. Det var riktigt aktivt här ett par år, mycket text, bilder, uppdaterade flera gånger om dagen, mycket påhitt och nya ideër/tankar. Mycket kommentarer från läsare och ja.. det var en aktiv blogg där det hände mycket, och nu, är den som död. Och min blogg har väl varit ett litet hem för mig, bloggen var något jag tog hand om och tyckte väldigt mycket om, samtidigt som man hade kontakt med underbara människor. Man kände liksom livet här inne. Tyvärr dog bloggen lite med mig på vägen.
Jag har varit med om hemskt mycket de senaste åren och jag ser väl livet på ett annat sätt, samtidigt så har inspiration och lusten till både fotografering och skrivandet försvunnit med tiden. Jag ber om ursäkt om jag gjort folk besviken, men det har varit en underbar resa att få blogga här. Nu låter det som att den läggs ner, bloggen kommer aldrig läggas ner, det är som att kasta en dagbok som man skrivit ner sina djupaste tankar och finaste minnen i, så det kommer aldrig att ske, men hur jag kommer uppdatera den blir nog lite annorlunda, och framförallt framöver då det inte kommer bli så mycket häst för min del. Hästarna kommer mest få stå och vara.. häst. Jag kommer ha annat viktigt för mig <3 och jag kommer leva livet till fullo. Jag tittar in här då och då och rätt som det är så får jag nån fling och skriver allt oftare. Även om min blogg inte är i rullning så har ni ju såå många andra fina bloggar där ute att läsa, och det känns skönt, när jag började blogga här fanns inte så många islandshäst bloggar, och idag kryllar det av dom!
Jag har haft otroligt (och har kvar) väldigt fina läsare, det är helt fantastiskt att folk som man aldrig träffat bryr sig så pass, det är.. för mig väldigt fint. Jag är tacksam, så tack, tack alla ni som har följt min blogg och som fortfarande kikar in här <3
<3
Gud vad jag längtar!
Vad händer?
Vad många det är som bryr sig och har hört av sig både här och på facebook om hur jag mår. Tack för det <3 Jag har väl mer eller mindre hamnat i en slags förnekelse. För att jag ska klara dagarna och gå fram vill jag nästan blunda lite för det som har hänt, jag vill varken tänka eller prata om det (även om mina tankar omfamnar henne varje dag) så är det inte på samma sätt, jag försöker att inte känna efter så mycket. Jag ska få hjälp att hantera det här, men fram tills dess vill jag inte alls tänka på det som hänt.
Jag kör Fifa näst intill varje dag, det är riktigt mysigt nu med hösten och allt, och Fifan hon trivs verkligen framför vagn och jag, jag känner INGET sug efter ridningen överhuvudtaget, jag vill bara köra. det är så rogivande och roligt så vi kör på det istället. Om hon är betäckt vet jag ännu inte och jag har nog inte tänkt göra något ultraljud, jag låter tiden utvisa. Kaera har fått följa med ett par gånger vid vagn och det går riktigt bra, hon är så duktig. Bitter göder jag på och försöker fortfarande få upp i vikt, men han är betydligt piggare och gladare så just nu känns det bra med hästarna.
Jag tog som sagt ett uppehåll från skolan i vintras och nu ser det ut som att jag får mer och mer jobb, så det känns väldigt skönt, jag är inte redo för någon skola än och med tanke på att det var jag och AK som höll så ihop på skolan känns det ännu mindre lockande att börja nu när hon är borta. Livet har annars varit fanatastiskt den senaste tiden (sommar). Det har varit mycket underbar tid för vänner och familj de senaste månaderna, mindre djur och mer folk rättare sagt. Mycket händer i mitt liv just nu, många förändringar. Jag ska ta och berätta mer framöver, just nu ligger jag lite lågt med det mesta. Jag vet inte hur bloggen kommer se ut framöver men den kommer finnas kvar och jag kommer skriva när tid och lust faller in. Och som sagt, det kommer att "avslöjas"/ berättas en del framöver, så håll utkik.
Linda
