Frågor till er ang dräktighet!

Har massor med frågor till er där ute som har erfarenhet av dräktiga ston, för jag har då inga alls! 
 
1. Är det vanligt/väldigt bra att dräktiga får gå på fri tillgång på hö? Även om de blir en väldigt  aning rund?
 
2. När börjar magen synas? Fifa ser högdräktig ut redan nu och jag är så brydd om det BARA är "fetto" eller om hon ska vara lite rund nu också om hon har bebbe i magen?
 
3. Har dräktiga ston symptom under sin graviditet som vi? Det känns ju som att även dom bör känna av graviditeten, kanske krämpor eller annat "obehag" i kroppen?
 
4. Kan man redan nu se några tecken på att hon är dräktig? Med sina egna ögon?
 
 
Jag vill ju gärna att de ska kunna gå på fri tillgång i vinter. Både för min egen skull som är gravid och inte riktigt orkar portionera och arbeta med kroppen som jag kunnat innan, och både för att det känns bra om Kaera som fortfarande är ung och Fifa som kanske har bebbe i magen får äta när de vill. Dock ser Fifa högdräktig ut redan nu och det oroar mig lite, för det är alldeles för tidigt att hon skulle se ut så nu, så jag vet ju att det handlar om hennes jävla hetsätande och jag har ju alltid sagt att den hästen inte kan gå på fri tillgång, men jag känner ändå att det är bra läge för det nu, jag blir klyven. Nej jag har inga andra som kan hålla på och portionera, de hinner knappt med sina egna liv. 
 
Här ser hon ganska smal ut jämfört med hur hon egentligen ser ut, det är hemskt att se henne framifrån, jisses!!
 
 
 
 




Hjälp? Blogg.se struuular!

Ååååh, blir knäpp på blogg.se!! Får inte till bilder, det går inte att ladda upp, det ända som står då är att bilden är really type of MPO, vilket den INTE är!! Jag kan inte ens ladda upp gamla bilder som jag laddat upp innan. Någon som vet vad felet är???




Vild liten fis

Jisses vad den liten sparkar där inne. Nu händer det grejer. Så mycket som h*n rört sig idag har varit rekord. Är det en liten vilde jag har där inne? Ibland får jag mig en riktig spark. Oftast håller jag händerna om magen vid vilda tillfällen, och jag känner hela bebben hur den rör sig där inne, magen rör sig upp och ner, ibland far även mina händer med vid rejäla rörelser. Nu känner jag liksom inte bara sparkar/puffar, utan jag känner hur h*n både rör med armar, kropp och ben, jag känner väl inte vad som är vad än, men jag har mina aningar, men jag känner helt klart hur en liten bebis rör på hela sig där inne och ska alltid svara med någon spark om jag är där och trycker :) Det är fränt att känna med båda händerna sådana gånger, våran lilla älskling <3
 
 
Lånad bild
 




Julklappar och Julpynt

Ska det ska inhandlas i stan idag. Tjoho så underbart den här dagen har jag längtat efter. Så nu äter man god gröt för att orka dagen sedan beger vi oss mot Sundsvall. Jag har redan planerat vad jag skall köpa till alla och mycket pynt har jag redan tjuvkikat efter. Jag älskar allt som har med julen att göra, jag får sån underbar varm känsla i kroppen <3
 
 
 
 
 




Vecka 23 (22+0)

22 fullgångna veckor, så välkomnar vi vecka 23! Magen har inte blivit så mycket större faktiskt, jag kanske får vänta mig några veckor till innan det blir ytterligare ett tjockissteg fram. Däremot har jag börjat få lite ont faktiskt. Igår kväll fick jag rejäla smärtor från puppsen och upp som en tråd vid naveln. Det var huggande och stickande smärtor och jag kunde knappt röra mig för då gjorde det bara ännu ondare. Och när man får så ont ja då börjar man ju genast bli orolig och fundera över det ena och det andra. Bebben låg dock och sparkade emellanåt så jag hade ändå koll på att det var bra med h*n. Det tog ett tag innan det försvann, och när jag sedan läste på lite lät det faktiskt som foglossning, kanske hade jag det dagen innan också som jag trodde var sammandragningar?
 
Jag märker nu när jag är ute och går att det går tungt, speciellt uppför. Vanligtvis brukar sambon ligga efter men nu låg han helt plötsligt före. Jag tycker även att magen spänner ut sig när jag går promenader, konstigt, men jag tar det som en signal att gå lugnt, i den takt som det är bekvämast. 
 
Bebben sparkar omkring varje dag och livligast är det mot kvällen, speciellt när jag ligger i soffan eller sängen. Det är riktigt mysigt att ligga och känna. Martin har fått chansen att känna bebben mer också, annars brukar det ALLTID bli lugnt så fort han sätter handen på magen, men jag tror vi börjat tajma in mer och mer nu. Dock är det inga sparkar som gör min sömnlös, det är nog rätt tidigt för det än, men om ett par veckor skulle jag tro att det blir karate hela dagarna där inne. 
 
Nu ska bebisen vara 28 cm lång och väga ungefär 500 g, det står olika på olika sidor men den lille har ju börjat blivit stor nu, och större blir h*n :) 
 
En bebis för tidigt född i vecka 24, en vecka äldre än vad vår är idag
 
 
 
 




Vad jag längtar!!

När jag har fött våran älskling då ska jag banne mig se till att ta mig ut till hästarna, för gud vad jag längtar till våren då jag får börja rida in Kaera på riktigt. Det kommer bli en sån fin och trevlig ridhäst det ger jag mig fan på :) Så himla fint psyke, trevlig, stabil, vacker, flotta rörelser, aaagh hon har allt den där lilla sparven! Det ska bli så spännande och jag känner verkligen ett sug att få börja träna igen, och den här gången med min drömhäst. en häst som har potential och förmodligen en ljus framtid. Hon har liksom allt jag sökt efter, det är en riktig toppenhäst. Och hon har ju ögon som ett råddjur alltså, man dras bara med i hennes blick, sockersöt och så fin! Jag blir alltid lite svag i knäna när jag ser henne, det är en otrolig häst och jag är så glad över att jag fick chansen att köpa den här hästen. Det ska bli gryyymt intressant att rida in henne, åååh jag har så mycket roligt att se framemot till våren, ge mig den nuuu!
 
Lite ovisade bilder på pluttan <3
 
 
 
 
 
 
 
 
 




Låg och tröck

Igårkväll kände jag hur höger sida av magen precis vid naveln var lite hårdare och rundare än vad det var på vänster sida. Som om någon låg och tröck lite där. Så jag tog och petade med min ena hand just på de lite mer hårdare stället, och vips fick jag tillbaka en spark, flera gånger ;) Så om det var bebbens rumpa eller nått vet jag inte, men bebben var det iaf som låg och tröck <3
 
 




Sammandragningar??

Okeej, vad var jag med om igår? Det var inte skönt kan jag i alla fall säga. Det börja med att min lilla minsting, Kaera hade rymt, dock stod hon bara på gräsmattan och min älskade sambo hade inte fixat ström dit än så då fattade man direkt hur allt låg kring. Eftersom vi hade lagt oss för natten så gick Martin ut för att fixa allt, jag själv låg kvar och gosade i sängen. Dock fick även jag kliva upp för Kaera lät sig inte tas av Martin, så det var bara att klä på sig och gå ut. När jag sedan går till hästhagen känner jag hur det trycker i magen, nedåt och allt känns väldigt tungt. "Jisses" tänkte jag "har bebben blivit så stor redan" haha, men jag förstod att det var något med livmodern. Jag fortsatte mot hästarna där jag ropade på min lilla islandsflicka som kom fram till mig på en gång "och mamma det är du" haha typ. In med henne och på med strömmen. 
 
Plötsligt börjar jag få en värk på vänster sida av ryggen, ni vet där man vilar händerna mellan bröstkorgen och magen, där på ena sidan började det värka som satan och bak mot revbenen. Sedan började hela magen spännas. Jag trodde med en gång att det var en vanlig värk som jag kunde få nu och då pga graviditeten, men det här var inte alls något jag upplevt tidigare, för väl hemma igen blev minsta lilla rörelse så obehaglig och magen var gigantisk, den pekade rätt ut och var hård som sten. Den lille sparkade ovanligt mycket där inne och hade väl innan haft lite karate för sig, men så fort jag lade mig i sängen kände jag hur lillen/lillan sparkade massor, som om den här värken även påverkade henne/honom, fast kanske mer på ett positivare sätt än vad den gjorde på mig. Det var riktigt obehagligt och jag började fundera om detta var tidiga sammandragningar. Så jag började googla, som jag alltid gör när något konstigt uppstår. 
 
Ja det lät som att det skulle kunna vara sammandragningar faktiskt. Dock skulle det inte göra ont och jag tyckte faktiskt att det gjorde det på en punkt, inte så att jag knappt kunde stå ut men det var en känsla mellan värk/håll/gaser/kramp på just den punkten. Man började ju bli lite nojig, tankarna om tidig födelse eller annat tok, hur ska man veta om man aldrig varit med om det tidigare? Jag lade mig på sidan för att se om det underlättade och faktiskt så kändes det skönare. Jag var väldigt irriterad, så fort Martin rörde sig i sängen blev jag grinig, allt skulle vara stilla och tyst. Jag orkade inte ens prata, minsta lilla blev obehagligare. Det höll i sig ett bra tag, men tillslut somnade jag och när jag väl vaknade idag så är det borta. Dock känner jag av lite på samma punkt som var bersvärlig igår. Precis ovanför bäckenbenet, musklerna runt och liksom mer baktill, men bara på vänster sida. Nu känner jag hur det drar lite i ländryggen, som om man har suttit lite fel liksom, och det kan hända att jag gjort det nu vid datorn, jag är så känslig i min rygg/nacke/huvud sedan många år tillbaka. 
 
Ja jag tror det var sammandragningar, att livmodern tränade inför förlossningen, och det var INTE skönt. Har ni upplevt detta? Tycker ni att bebisen blev mer aktiv då?
 
 
 




Fosterrörelserna har utecklats

Nu går allt bara framåt. Jag har sedan förra veckan känt bebbe varje dag. Jag börjar få in litens rutiner. På kvällarna brukar det vara mest aktivitet, men jag känner även rörelser när som helst på dygnet. Det som är förändrat nu är att det inte bara är en spark, eller som om någon petar på mig, nu har rörelserna blivit mer.. hur ska jag förklara det.. större? Det är inte bara som en liten spark i form av att någon skulle peta mig med ett finger, utan nu blir det med ett "bonk" dessutom känner jag av bebisen när den rör omkring sig, alltså inte enbart då den puttar på mig, utan jag kan även känna hur h*n lever om där inne. För tillfället känner jag liten på höger sida av magen, vid naveln eller längst ner i mitten vid blygdbenet, i vänster sida är det mycket lugnare.
 
Jag kan även tycka att rörelserna inte behöver vara lika snabba längre, jag kan känna av liten lite längre än någon sekund liksom. Och ibland känns det nästan som att han eller hon stannar upp, som att det trycker eller ligger an på ett speciellt sätt som jag kan känna ibland. Men det är ju fortfarande lite otydligt än för att jag ska vara säker på det, just nu är det mer en känsla jag får. Fosterrörelserna har alltså blivit annorlunda (hihi sparkade precis mitt på magen) de känns annorlunda och det har liksom blivit en mer vana. Förr hoppade jag alltid till vid varje puff, nu kan jag ligga ostörd vid tv.n medans den lille fumlar omkring, vilket är otroligt mysigt, för jag blir lika glad varje gång. Det påminner liksom att vi har vårat älskade barn där inne i magen som vi om inte så lång tid ska snart få träffa <3
 
 




En månad kvar!!

Hallåå!! Det är en månad kvar till julafton, EN MÅNAD!!! Herremingud, och utanför regnar det massor, mm roligt, och så bor man i Norrland, helt sjukt, men så länge det finns snö på julafton så är jag nöjd. Jag älskar julen, det är den absoluta mest magiska och vackraste dygnet på året. Och vad jag längtar tills jag får fira julen med vårat barn <3 Jag ska se till att han eller hon får en alldeles magisk upplevelse, jag vill att mitt barn ska få uppleva julen som jag själv alltid gjort.
 
 




Mammas pojke

Det här är det dyrbarste av det dyrbaraste. Vår älskade lilla Elmo Pelmo! Han kommer bli en p.e.r.f.e.k.t familjehund. Han kommer vakta och hålla koll på bebbe till 100 %. Finns ingen hund med finare hjärta <3
 
 
 




Bilder på tjejorna från idag

Busflickor det är vad jag har. Jag behövde inte göra så mycket mer än att stå på samma ställe och tjoa glatt med min röst, tjejorna var så busig och drog gärnet runt hagen, det gör mig alldeles varm inombords, dom är så underbara mina hästar <3
 
Min vackra minsting, jag kan inte se mig mätt på den hästen!
 
 
Vad tycks om min smäckra silverfläck ;)?
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 




Återförenade <3

Förra veckan for jag med min fina Bitter till min vän Kia som har Rigge. De som har följt min blogg länge vet om att Rigge bodde här för ett par år sedan och att dessa två killar var oskiljbara, jag har aldrig sett Bitter så nära en häst förut och då har det gått ett par här genom åren. Så vi bestämde oss för en återförening (vi dumma människor alltså hah)
 
Dock tror jag dom blev riktigt glada, kanske inte till en början för det var extremt mycket skrik IIIIHH, det går även en liten hingst i den hagen så testosteronet var på hög nivå ;) Det dröjde dock inte länge förrän det blev lugnare i hagen och bara efter några dagar fick jag en uppdatering att Bitter och Rigge inte lämnade varandra för en sekund, de åt ilag, sov ilag, drack ilag och gick ilag <3 Jag bara längtar tills de två börjar busa med varandra igen. Tänk att vi dumma människor som är så dumma, så dumma, ska skilja de här två sen, IGEN, så dum så dum, men vi kunde inte låta bli att låta de träffas igen. 
 
 
 
 




Det där med genus

Jag tänkte jag skulle gå in på ämnet genus och det här med färger till pojkar och flickor. Jag går som sagt förskolelärarutbildningen, jag har gjort två och ett halv år och har ett år kvar, just nu har jag tagit ett uppehåll men kommer läsa klart min utbildning framöver. I alla fall så pratas det mycket om genus under min utbildning. Flickor och pojkar skall behandlas lika, det pratas om hen och det pratas om hur samhället styr det som är pojk- och flickaktigt. Det här med hen det tycker jag är rena larvet, antingen är man pojke eller flicka och vill flickor vara pojkar eller tvärtom så får dom väl vara det, inget snack om saken, men ska vi ta bort könet nu helt plötsligt? Snart får vi väl inte kalla oss för människor heller. Jag tycker det har gått lite för långt där, det finns en han och hon som gör en avkomma, det är liksom naturligt och inget fel, det är inte kritiserande att vara en han eller hon, antingen har man en snopp eller puppa, så enkelt är det. Man kanske föddes som en han men känner sig som en hon, så kan det ju vara och det är ju inget alls fel med det, och känner man inte att man är varken hon eller han ja.. synd för det finns inte så mycket könalternativ att välja bland. Hen, det är bara löjligt. Könet representerar ju inte vem du är, utan "vad" du är/har, en människa med snopp eller med puppa. Vem du är det är inget man kan ta på. 
 
Sen vill jag komma till det här med färger och saker kring pojke och flicka. Idag är man nästan en hemsk person om man funderar på rosa till tjej och blå till pojke, det har gått till sån överdrift att hur man än tycker eller gör så får man som en.. stämpel. Förstå mig rätt. Förr, innan det här med hen och allt så var det väl inget snack om saken, man köpte oftast rosa till tjej och blå till pojke och det var väl ingen som dömde en för det, men idag då har världen fått en helt annan syn på detta. Antingen så är man en sån där människa som skiter i genus och kör på det gamla som idag ses som något dåligt, eller så är man en sån där "hen tönt" och ska vara lite outsider/speciell. ALLT, och då menar jag allt, ska diskuteras om, vad som är rätt och fel, vad som är kränkande, allt ska vara så lika och det skall inte finnas några skillnader alls. Allt kan förbättras och allt ska förändras. Nu pratas det ju även om varför jultomten måste vara en han och inte en hon, men snälla, traditioner, vad spelar det för roll??? Vill man vara en tomtetjej på julafton får man väl vara det, men om vi ska klanka ner på våra gamla traditioner, att det är kränkande och orättvist.. gosch jag orkar inte. Samma det här med att man säger snögubbe, nu gnälls det varför man inte säger snögumma, ja men säg snögumma då det är väl ingen som säger emot, men det här är något som finns så långt bak i vår generation och blivit våra traditioner, varför ska man ändra på det? Och på tal om traditioner, det ska man vara väldigt rädda om för det ligger i riskzoonen för att det ska försvinna. 
 
Jag kommer köpa det jag vill till vår bebis, får jag en flicka och villa köpa massa rosa, då kommer jag göra det. Och den dagen hon kan välja och förstå själv då får hon gärna ha blått, leka med bilar och ha snickarbyxor om hon skulle vilja det. So what? Peta inte i allt, låt det vara, ska man gnälla och ändra på allt här i världen då vet man snart inte alls vad som är vad längre, det blir ju bara förvirring. Jag tycker inte alls det är fel att det finns så mycket rosa på tjejsidan i butiken och blått på killsidan, mina barn kommer fostras på det sätt att de får köpa kläder var de vill, en tröja som i grunden är menad för pojkar kan bli en tjejtröja och vice versa. Det ligger inte i var rosa och blått finns i butiken, utan hur vi som föräldrar behandlar våra barn. För det finns de vuxna som inte vill tillåta att pojkar lekar med dockor exempelvis, det är inte tillräckligt manligt, nej och andra sidan ska man vara man som barn? Det är väl mer dessa föräldrar man kanske vill nå ut till och hur många av dom finns det egentligen? Min lösning på allt hullerombuller: Låt bara barnen få välja det dom vill ha och trivs med.
 
Man kan säga såhär att jag tycker helt tvärtom än vad min utbildning vill att vi ska tycka, där är det hen och allt tok, och visst det är ju ett bra tänk, man ska inte göra skillnad på pojkar och flickor, men det får ju inte gå till överdrift vilket jag faktiskt tycker det har gjort. Låt saker vara och följ ditt hjärta till att bli en sån bra och rättvis förälder du kan bli :) Vi skulle behöva ta efter barnen och göra som dom ibland: Tänk inte så mycket hela tiden!!
 
 




Påslakan

Aaw, jag är svag för dessa molnpåslakan, dom är så fiiina <3 Och det gråa är ju bara för fint, samt det matchande spjällsängskyddet. Nästan ett måste, i alla fall påslakanet. När vi sedan får bebbe och vet könet så ska det antingen köpas ett rosa eller ett blått. Visst är dom fina :)?
 
 
 
 
 




Hemskaste drömmen!

Fy vilken hemsk mardröm jag drömde inatt!!! Usch!! Det började med att jag kände hur blött det var mellan benen, när jag då tog händerna för att titta fick jag till min förskräckelse blod på fingrarna. Min vän förberedde mig då på att det kunde vara en början på missfall. Alltså känslan jag hade i kroppen då, den minns jag väldigt klart, fruktansvärt! Jag gick och höll tummarna att det bara var en vanlig lite ofarlig blödning, men snart kom det mycket mycket mer blod, alldeles svart och tjock "Det där är nog missfall tyvärr" säger min vän och jag brister ut i gråt. Paniken är enorm och jag vet inte vart jag ska ta vägen, det känns som om hela världen rasar samman. Jag minns att jag sa " Jag kan inte gå igenom det här " och hur jag gruvade mig för den kommande smärtan. Jag förstod inte riktigt varför jag fick missfall, jag kände bebisen sparka bara någon dag innan och nu var den död, det hann gå många tankar och känslor under den korta tiden, och jag kände nästan att jag bara själv ville dö. När paniken var som värst och jag slängde mig våldsamt över en trappa för att slå på något så vaknar jag. Dyngsur av svett, hög puls och alldeles förvirrad. "Shit det var en dröm!" Lyckan till att inse det var enorm men samtidigt hade jag kvar känslorna inom mig från drömmen och det var riktigt riktigt otäckt. Så jäkla onödigt att drömma en sån pissdröm!!
 
 




Vecka 22 (21+0)

Idag går vi in i vecka 22 då :) Det känns skönt att ha kommit hit och förbi vecka 20, för nu börjar det hända saker. Bebbe har hållt igång där inne i två dagar nu, sprattlat och haft sig <3 Igår duttade jag med fingrarna på magen ett par gånger och bebbe puffade tillbaka, lite fränt. Jag har till och med känt liten när jag var på skolan och jobbade (oftast har jag ju bara känt av liten om jag legat alldeles stilla i soffan/sängen) men nu kände jag hur den lille fumla runt i magen en bra stund när jag satt i klassrummet. Jag känner av bebbe även nu, så jag hoppas att det blir mer och mer, klart det känns lite lustigt ibland men mest mysigt. Och pang sa det så växte magen. Jag hade ju inte alls någon mage för ett par veckor sedan och nu, poff.. det kom liksom inte sakta men säkert utan en dag hade jag en mage helt plötsligt. Kanske låter knäppt? Men ja den kom bara. Nu ska livmodern ha växt sig ca 2 cm ovanför naveln, den lille ska vara mellan 20-26 cm lång (beroende vilken sida man går in på och läser, och HUR man mäter) man mäter ju oftast från hjässa och stjärt så egentligen är bebisen längre om man skulle mäta den som vi mäter oss själva. Det ända som typ ska ske nu är att bebben ska bli större och få mer fett på kroppen. 
 
Jag tycker det är så svårt att ta bilder själv, det blir liksom så otydligt, och min mobil tar världens sämsta kvalité! Få be Martin ta nya bilder till helgen med systemkameran :) 
 
 
 
 
Såhär ser det ut uppifrån, tittar jag rakt ner ser jag inte ens mina fötter, då måste jag böja mig lite framåt.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 




Liknar vem?

Undra undra, vem våran lilla fis kommer likna, eller vilka delar rättare sagt som är lik mig eller Martin. Huga <3 Hoppas liten är lik mig ;) Hahaha vad snäll jag är, nej men min näsa får bebbe gärna ha och det ser ju ut som att liten har det på ultraljudsbilden, men sånt är ju så osäkert att se. Jag hoppas bebisen är en blandning mellan mig och Martin, ja det ska bli jätte jätte intressant. Enligt min mamma så brukar pojkar vara lik mamma och flickor lik pappa, ja vem vet :) Tänk när man får se sitt barn för första gången, wow, gud vad jag längtar. Tänk det finns inga andra i hela världen som kan skapa fram just ditt barn, bara du och barnets far, helt otroligt egentligen, livet är ju magiskt. 
 
Jag som liten ;)
 
 




Barn är för goa <3

Den här veckan är jag på skolan och vikarierar, mest bland de yngre 1-2:an till 3-5:an. Idag när jag hade samling med 1-2:an kände jag att nu var det ändå dags att tala om att en liten bebis fanns i Lindas mage. De flesta visste redan om det och de som inte visste tappade hakan. Haha dom är så söta, fast det sötaste av allt var nog när de blev väldigt väldigt livat och surrigt i klassrummet, då fick jag höja rösten och tysta situationen med "Nej nu känner jag att bebisen tycker det är för livat här inne, det tycker den inte alls om". Så lade jag händerna på magen och såg allvarlig ut, det blev KNÄPPTYST med stora ögon. Hahahah så himla gulligt, men det är ju fint att de tänker på den lille, dom är fina barnen :) Och tjejorna dom är ju så himla förtjust att jag ska ha barn, några skulle pussa och prata med magen, goungar! 
 
 
 
 




Kullerbyttor?

Jag känner av bebbe till och från, speciellt när jag ligger stilla. Jag känner puttar lite här och där runt i magen, de är än väldigt små men man kan se dom allt oftare med blotta ögat. De dagar jag inte känner bebbe åker mungiporna neråt, jag vill verkligen få känna den där kontakten varje dag, jag vill helt enkelt känna vår bebis! Jag inbillar mig att jag har fått en ny känsla i magen, något bubblande, litet sug, eller... jag vet inte, det när något bubbelaktigt mitt inne i magen som känns av då och då, och jag vill inbilla mig att det är bebbe som för runt, typ kullerbyttor eller något. Det är ju väldigt otydligt, svagt och främmande än att lista ut vad det kan vara, men det känns som något levande i alla fall. Hur kändes det för er när bebis gjorde kullerbyttor/snurrade runt och hade sig från början?
 
 




Klippt!

Ja, mitt långa långa hår det har åkt av idag kan jag säga. Var så less på ogräset, något nytt var tvungen att göras så nu jäklans har jag klippt ner det till en kort fräsig page ;) Det är inte bara hus och livet som förändras, allt ska få en förändring nu till det nya livet <3
 
 
 
 




Grisen <3

Syster tog en sån fin bild på Elmo i helgen!
 
 




Fosterrörelser

De första sparkarna jag kände för ett par veckor sedan, det var verkligen sparkar, det vet jag nu. Då var man ju bli lite osäker när det är första gången men idag är jag 100 % säker på att det var bebbe och jag kände ju faktiskt den första sparken med handen vilket kanske är lite ovanligt tidigt, men sedan dess har jag alltid haft lätt att känna bebbens rörelser med handen och till och med redan sett sparkarna ibland. 
 
Sparkarna kommer och går, ibland har det tagit flera dagar/över en vecka emellan rörelserna, och ibland har det varit tätare. Jag har även märkt att jag känner rörelserna ofta efter en dusch på kvällen. Jag har liksom min rutin att duscha på kvällen för att sedan slänga mig på soffan framför tv.n innan läggdags, och då brukar jag efter en lite stund känna bebben. Det är riktigt mysigt, jag får alltid ett leende på läpparna och så brukar jag säga "Jasså du är tillbaka nu" :) Längtar tills jag får känna liten varje dag <3 Hur har det varit för er kring de tidigare fosterrörelserna?
 
 




Vecka 21 (20+0) (Halva tiden kvar!)

Tjoho så är jag fulla 20+0 veckor idag och går då alltså in i vecka 21, välkommen! Jisses, det har gått fort ändå, om man tänker på vad det är man väntar sig, alltså jag ska bli mamma, MAMMA??!! Och jag ska vänta ungefär lika länge nu som tiden från ett plus till idag. Åh jag är så lycklig <3 Detta önskar jag alla. Man kan inte få något finare. Och ni som inte kan få barn själva, jättehemskt och jag lider med er :( Det måste vara fruktansvärt, o andra sidan finns det ju andra vägar att gå, ett barn är ett barn och man kommer älska det oavsett. Det är många "ungdomar" som tänker att livet typ slutar när man får barn, jag måste säga att jag tycker det är tvärtom, det är ju DÅ livet börjar! Åh lilla fis vad vi längtar efter dig <3
 
 
 




Martin känner liten för första gången

ÄNTLIGEN fick även Martin känna den lille sparka :) Två puffar fick han mot handflatan ikväll, gud vad det här ska bli spännande alltså <3 (19+6)
 
 




Min jobbigaste hemlighet

Hur har de senaste två åren varit? Dom har varit tuffa. För två år sedan vaknade jag mitt i natten, en blåsig höstkväll och skulle som vanligt gå upp för att kissa. Nyvaken och lite borta. Nu har jag förträngt så mycket av dessa "attacker" så jag kan nog inte beskriva med rättvisa, men jag började känna krypningar i ena benet, som sockerdricka, så jag går till sängen sätter mig på kanten och slår benet i golvet för att få bort krypningarna. Sedan får jag en otäckt känsla i kroppen som är omöjlig att beskriva, men min kropp skriker i panik och jag förstår inte vad som händer med mig. Något är fel, något är verkligen inte som det ska och jag börjar känna en otäck rädsla. Jag ligger i sängen och känner hur min kropp sjunker, jag har ingen kontroll längre.
 
Jag bestämer mig för att gå ut, så jag ställer mig i bara trosor och tröja ute på bron, mitt i natten mitt i stormen. Det blåser något extremt men jag vill väcka mig, för jag finns inte riktigt där. Jag slår och slår och slår på mig själv, hårt så det gör ont och låter vindarna kyla ner mig. Jag är riktigt rädd och rusar in till Martin och försöker väcka honom, han är inte så lättväckt. Till slut får jag liv i honom och jag grinar, vad jag grinar och säger att något är fel, vi måste ringa ambulansen. Jag sätter mig i sängen, ögonen snurrar och jag känner inte igen mig, varken min kropp eller mitt inre. Martin fattar ingenting. Jag tror jag ska dö, jag kommer dö, JAG KOMMER DÖ! Hjärtat slår hårt och rädslan har ett fast tag om mig, aldrig har jag upplevt rädslan på det sättet. Om och om igen grinar jag att jag kommer försvinna inom mig, jag kommer bli galen och försvinna, Linda kommer inte finnas kvar, bara min kropp och något främmande.
 
Jag ber Martin gå runt med mig i huset, mitt i natten, han är halvvaken men håller i min hand och följer mig runt runt mellan rum till rum. Jag andas högt, ser mig omkring i skräck och förstår inte vad som händer. Jag kommer dö skriker jag om och om igen och tårarna strömmar. Martin försöker lugna mig så gott han kan och berättar att dö det kommer jag inte göra, men jag är så övertygad om att det här är min sista tid på jorden, jag känner hur döden lockar sig till mig och livet rinner ur. Till slut vill jag att vi åker en sväng med bilen, och min fina sambo klär på sig och sätter sig sedan vid ratten där vi åker runt genom byn, men allt blir värre. Nej nej jag vill inte far hem jag får ingen kontroll på omgivningen, det går inte jag vill inte åka mer. Tankarna far och hjärtat slår, svetten rinner, jag är dyngsur. Man kan tro att jag håller på att bli tokig, och det är just det jag själv tror, livet är snart över, jag kommer försvinna långt i mitt inre och stanna där för evigt i skräck.
 
Väl hemma igen går jag till hästarna, jag kramar om min Fifa som står så lugnt och fint på höjden med en vacker stjärnhimmel övanför sig. Jag kramar om hennes varma goa päls, luktar och bara säker trygghet hos min Fifa. Pulsen börjar sakta men säkert gå ner, jag blir allt lugnare och mina förvirrande tankar börjar släppa, jag börjar bli mig själv igen, tryggheten och räddningen finns hos Fifa och jag väljer att stå kvar där med armarna om hennes hals tills jag känner mig alldeles lugn igen. Jag hade fått upplevt min första ångestattack som senare skulle komma bli allt fler och allt värre som innebar både sjukskrivning, medicinering, besök på akuten/psyk, mängder av läkar- och kurator besök och en isolering till omvärlden och ett handikapp till det man tar så för givet i vardagen. Två år av mörker och ett rent helvete men där hästarna blev den betydligaste medicinen för att bli bättre. På skala 1-5 låg jag på 4 enligt en undersökning, så ni som aldrig tog mig på riktigt allvar, ni som alltid var tvungen att reflektera till er själva eller ni som inte riktigt brydde er.. ja  vad ska jag säga, ni är ur spel och vet väldigt lite om människan. 
 
Idag mår jag bra, men måste fortfarande få fortsatt stöd, men jag är så tacksam över de tider då vardagen flyter på. Vad man tar mycket för givet när man är frisk, jag har fått andra ögon på livet och världen, min panikångest är det värsta jag upplevt någonsin och jag vill aldrig mer nå ner på det djupet jag var på ett tag, men jag har även formats så mycket av den sjukdomen, jag har blivit en annan människa och förhoppningsvis till det klokare. Jag vill tacka er som hjälpt mig igenom det här, jag vet att det inte var lätt för alla er, särskilt inte för min sambo som många gånger var helt förkrossad och hjälplös, men han gav aldrig upp. Tack! <3
 
Och ni som har ångest eller ni som känner någon med ångest, det ska tas på allvar, det är något som ingen riktigt kan förstå om man själv aldrig har upplevt det. Sök hjälp du som är drabbad eller ge stöd du som finns vid sidan, jag hade aldrig klarat mig igenom det här utan mina nära och kära, terapi och riktig regelbunden medicinering, det var många gånger jag inte ville leva kvar, det finns till slut ingen livskvalité och man lever i ständig skräck och lidande. Ångest ska tas på allvar, det är en sjukdom som alla andra, en skada i ditt inre och inget man ska skämmas för, många i din omgivning kommer inte ha förståelse men det finns dom som faktiskt vill försöka, sök dig till dom och skaffa hjälp. Jag skämdes, jag skämdes något fruktansvärt och sa det inte till vem som helst, en del försökte verkligen stötta, andra hade attityden som "ryck upp dig" det går inte att rycka upp sig från en sjukdom, man behöver oftast hjälp. Som att: ryck upp dig från cancern, ja något liknande. Det finns många olika grader och typer av ångest, jag hade en som förstörde mitt liv just då, en ångest jag inte klarade av själv. Min ångest blev så pass jobbig att den övergick till en depression som medförde mycket besvär. Var rädd om dig själv, var rädd om dina nära för livet är inte lätt alla gånger <3
 
 
Ett litet extra tack till Agnetha
 




Livet framför mig

Jag känner att mitt liv framöver kommer bli riktigt bra. Jag kommer få den fina familj jag alltid drömt om (om allt går som det ska med liten) jag har fantastiska hästar som jag trivs med, min finaste trogna Elmo som är allt annat än en vanlig hund, lever med en karl som jag avgudar, känner mig allmänt frisk och pigg (förutom min huvudvärk) och min familj som börjar bli hel igen. Jag har mina fina vänner som ligger mig varmt om hjärtat och de människor som inte gav något har jag rensat bort. Jag har lärt känna mig mer och mer för varje år och fått en bättre självkänsla och bättre självförtroende. Nu ska jag börja leva på riktigt, motgångar kommer man möta livet ut, men de får man kämpa sig igenom och fortsätta på den rätta vägen. Jag ska leva och må gott, rå om det fina och viktiga omkring mig. Jag gör det som känns bra och ger positiv energi och det tänker jag fortsätta med! Jag har lärt mig otroligt mycket även av de negativa och dåliga som snurrat runt i mitt liv och jag är väl på ett sätt tacksam över det också, det har bara gjort mig starkare, klokare och tagit mig framåt. 
 
Nu längtar jag efter vår bebis så jag nästan spricker, jag vill att det ska bli vår NU! Jag vill inte vänta mer :) Livet kan inte bli bättre sen vi fått vår älskling och jag kommer vara världens lyckligaste och stoltaste mamma ever! Gud så mysigt med en egen familj och med en plutt att rå om, det är det absolut det största och finaste som kan hända under livets gång. Åh tänk alla julafton, jisses så härligt! Nej jag ser verkligen fram emot livet framöver, jag är lyckligt lottad. 
 
Jag och syster julen 2012
 
 
 
 
 
 




Mycket kärlek

Mina småtjejor, jag är en stolt matte, så himla fina hästar. Mitt hjärta bultar alltid lite extra när jag ser dom, det blev verkligen en fullträff att det blev just dom. Jag längtar faktiskt tills jag får börja rida igen, ut med min Fifa trullsa för hon är bra härlig att vara med den lilla prinsessan, och att jag till sommaren kan börja rida in Kaera på riktigt, gud så spännande! Det blir en bra sommar med både inridning, (kanske föl) och bebis <3 Det ser jag fram emot.
 
 
 
 
 
 




En bra lördag!

Igår var det en bra dag/kväll. Köket blev klart och det blev riktigt fint! Så ljust och hemtrevligt, underbart! Kontoret blev städat av sambon, ett helt annat rum, och vardagsrummet har fått en ny känsla med lampor, nya gardiner, spegel och annat smått och gott. Hallen är också omgjord men det är ett tag sedan, hemmet är som nytt :) Och mest för bebbens skull <3 Igår kom även min familj på middag, dom fick sig en chock när de såg min lilla kula, haha lillsyrrans kommentar på det var ju en aning charmig "Första gången jag är smalare än syrran" Till förrätt serverades knaprig toast med skagenröra och avocado. Varmrätt blev hasselbackspotatis, kantarellsås och helstekt mör oxfilé och fläskfilé, med diverese plock. Efterätten blev kaffe och hemmagjorda pepparkakor bakat av Martin. Allt var hemmagjort förutom skagenröran ;)
 
Sedan gick vi igenom alla bebisens kläder och saker jag har i en byrå, syrran och mamma kunde inte låta bli att pluttinutta. Riktigt roligt att vi alla tre sitter där och pluttipratar och fantiserar om bebben, den lilla krabaten kommer föra vår familj närmre! Och så var det även dags att visa ultraljudsbilderna och mamma sa på en gång att det var min näsa haha, precis som jag själv hela tiden sagt. O andra sidan en ultraljudsbild visar ju inte så tydliga drag precis, men eftersom Martin och hans familj har en pikig näsprofil och min en rund näsprofil så ser det ju helt klart ut som en liten Lundin näsa <3
 
Bebben har varit lugn sedan jag for från min vän Kia, det är som vanligt då, liten verkar bara vilja stöka omkring när jag är där, får fara dit oftare tror jag ^^ 
 
Såhär såg jag ut igår i alla fall. Så jäkla dålig kvalite med mobilen, må ta några riktiga magbilder med systemkameran någon gång. V.19+3
 
 
 
 
 




Sparkar hit och dit

Oj oj vad bebben har sparkat och rört sig det senaste dygnet, och återigen såg vi rörelserna med blotta ögat (en gång). Ibland är det nästan som att bebben dubbelsparkar haha. Underbart att få känna den lille igen <3 Kia var och klämde lite på magen för att känna var livmodern slutade, man kan ju känna en kant på magen liksom, Poff sa det så sparkade bebisen till ordentligt åt henne haha. I morse var det nog fränast, under hela natten har det varit lugnt, jag hade vaknat varje timme för att kissa så jag kände att det var lugnt där inne, men vid sex tiden när Kias minsting vaknade och skrek då jädrar började bebben sparka omkring för fullt igen, h*n blev väl väckt den stackarn ;) Nej det var fränt att verkligen få känna hur liten reagerade på ljud. Nu ligger den och små puttar lite men det är inte så tydligt att Martin skulle kunna känna med handen, hoppas det blir lite mer liv där inne snart så även han får chansen att känna vår bebis :)
 
 
Bilden är tagen en vecka sedan och magen är något större nu, den växer fortare för varje vecka nu mer :)




<3

Hos mina älsklingar :)
 
 
 




RUL <3

Nu har vi varit på rutinultraljudet i Sundsvall och allt såg jättebra ut!! Puuuh, och bebben sparkade omkring hejsansvejsan där inne. Det var riktigt roligt att se för nu såg man att det var en liten bebis, våran bebis <3 Vi tog som sagt inte reda på könet, det ska bli en överraskning!! Moderkakan låg i framvägg och bebis låg på lill magen för tillfället. Enligt barnmorskan (som verkade vara en tråkig surpuppa) var det en väldigt lättundersökt liten bebbe. BF blev bakåtflyttad, tjohoo! Idag var jag prick 19+0 och träder nu in i vecka 20, så nu är det onsdagar jag får gå på istället för lördagar, så liten räknas komma sista Mars istället för 3 april. Martin tyckte det var riktigt kul att se, nu ser vi verkligen fram emot att få träffa vår lille fis om tjugo veckor och nu kan jag slappna av lite. Det är ju underbart att jag även har något att titta på nu <3
 
Vår lilla älskling <3
 
 




Halv två

Halv två ska ni hålla tummarna lite extra idag när vi ska kolla på bebbe. Jag kommer skita på mig alltså! Hoppas jag kan komma hem med världens glädje och visa upp vår lilla fis på bild här! Halv två...då. 
 
 




Oron över imorgon

Ja, jag har ångest över det faktiskt, över ultraljudet. Jag drömde en mardrömsliknande, stressande dröm om det inatt, det handlade inte just om själva ultraljudet, men att få ta sig dit, sjukhuset kunde och ville inte ta emot mig och det är ju en grund för min oro över imorgon. Jag är så jävla rädd att det ska vara nå fel på den lille. Jag är lite trött på att vara mig själv faktiskt, jag orkar inte vara Linda alla dagar, för hon är så nojig och negativ så många gånger att man blir alldeles matt.
 
Ända sedan jag var liten har jag varit rädd att få sjuka eller skadade barn, så jag hade väl mer eller mindre bestämt mig för att inte skaffa barn eller att då istället adoptera så man vet att allt är som det ska. I hela mitt liv har jag intalat mig att få ett hjärnskadat barn och imorgon är det dags att få... domen liksom. Eller tänk om bebbe inte lever? Sparkarna har upphört helt och nu har det gått över en vecka sedan jag kände några sist, och de puttarna var väldigt tydliga, och nu... inget. Jag har ju hört skräckhistorier där den gravida kvinnan kan ha gått med ett dött foster i magen i flera veckor utan att veta om. Den första tanken är ju att man får missfall och blödningar i samma stund som fostret dör, men så behöver det inte vara, därför är jag lite rädd att något är fel. Om dagen bara kunde komma så jag får det överstökat, jag vill veta. Eller vill jag? Suck, ni ser ju hur jag är, orka med den här Linda alltså.............
 
 




<3

Reeen kärlek :) Det börjar till att synas nu, myys! Fast vad klumpig jag känner mig redan, och andfådd och osmidig, att gå uppför är jättejobbigt. Bebben har jag inte känt på en vecka och fjoll Linda är tillbaka, noj noj noj, jag går och ältar inför Martin hela tiden att den lille inte lever eller att något är fel!! Samtidigt vet jag att det är normalt att det kan gå dagar och veckor emellan fosterrörelserna i början, men det verkar tydligen inte spela någon roll, jag oroar mig ju ändå! Puh ska bli skönt på onsdag och se att allt är bra, vår lilla prins eller prinsessa <3
 
Här är jag helt avslappnad med magen. Vecka 19 (18+1)
 
 
 
 




Vecka 19 (18+0)

Och så var vi in i härliga vecka 19! Nu går det lite snabbare med veckorna tycker jag, kalas! Och på onsdag blir det ultraljud, då kommer vi få se våran bebis på riktigt för första gången, gud vad jag längtar <3 Vår lilla älskling. Förra söndagen var bebbe väldigt vild i magen, både på morgon och kvällen fick jag massor och buffar som fick mig att hoppa till varje gång, men nu i veckan har det varit alldeles för lugnt, jag kan ha känt nååågot men inte i samma kraft och definitivt inte i samma mängd. Så det är lite tråkigt för jag vill ju att lillfisen ska putta lite :) Det kommer väl. Jag mår för övrigt bra, tycker dock att det är jobbigt med vissa rörelser, speciellt när jag ska böja mig framåt eller bära lite tyngre saker, det gillar inte magen, sedan är jag lite öm eller vad man ska säga i nedre delen av buken till vänster, kanske bebbe som trycker med lillrumpa där hahah ;) 
 
Ikväll har vi haft firmafest och vi blev en hel del folk, kring 70 pers, riktigt roligt måste jag säga, och alla skulle gratta och krama och känna haha. Folk och vänner är så upp i hejsan att vi ska ha barn, det känns så underbart! Och nu kan man ju skymta en liten kula faktiskt, beroende på vad jag har för kläder, det går att dölja hyfsat med stora kläder än. Och så fick man krama och surra Krister också från småstadsliv, de framförde en kanon show! Och maten, GOSCH, förjävla gott. Jag for dock hem lite tidigare, till djuren o.s.v. men jag är nöjd, nu ska jag krypa under täcket och mysa, imorgon är det lite mer att stå i, både köksrenovering och akvarieröjning. 
 
 
 
 
 
 




RSS 2.0