Det går verkligen jättebra med Kaera, vi tar framsteg vid varje träningstillfälle. Igårkväll tränade vi på hemläxan, att ge efter på tygeln och gå framåt. Detta tränade vi på en promenadsväng. Hon lyssnar ju jättefint nu, lägger sig inte alls i handen, fasen vad roligt! Dessa ynglingar är ju så lättlärda, det liksom klickar så snabbt. Och därför är det väl ännu viktigare att man gör rätt från början också. Det känns väldigt bra att vi går regelbundet på kurs, där tar vi inga genvägar heller så det här kommer nog bli riktigt bra. Något som var svårt var att gå på volt, och det var ännu svårare att svänga i inner än ytter, det var alltså lättare att få henne att gå "ifrån" mig runt volten än "till" mig på volten och Kaera har alltid varit lite svårare att få in än att få ut. Det här är något jag ser framemot att få hjälp med.

 

Longerade lite på en åker också och hon travar så fint runt mig, drar sig inte åt något håll utan linan är slak och fin. Det händer att hon kan dra lite åt ena hållet ibland men den här gången var det helt lätt i handen. Och hon travade i en fin och avslappnad gång. Jag kräver mer och mer när det gäller lång och låg och det går bara bättre och bättre. På hemvägen ville jag ha henne lång i längre stunder, jag går bredvid med linan i handen och hon strax snett framför där jag ber henne söka sig neråt med mulen mot backen och försöker hålla henne där ett tag. Det är mycket tankeverkstad kan jag lova, men vilket resultat på våran relation! Det ÄR riktigt roligt att jobba från backen och väldigt viktigt, att slarva med det tror jag inget på, varken för en senare ridning och relationen mellan häst och ryttare. Det är så mycket som ska sitta från backen med för att man ska få en bra och trevlig ridhäst.

 

När vi kom hem hämtade jag Fifan (Med bilen haha) och så ställde jag henne lös i gången och Kaera bredvid, för här skulle det klippas! Fifa står typ och sover, henne är det aldrig några problem med, hon står där jag har ställt henne och matte får dona på bäst hon vill. Kaera hade jag bredvid så hon skulle vänja sig vid ljudet, för även hon skulle klippas. Jag satte bomull i öronen på henne för säkerhets skull, sedan slog jag igång trimmern. Kaera slängde upp huvudet, backade skärrat och hon fick rullande koögon "Hell nooo!!" skrek det om henne, fast "Hell yeaah" skrek det om matte. Jag hade lite morötter i fickan som både muta och beröm. Det tog inte lång stund förrän även hon stod och halvsov när klippmaskinen gick som hetast. Min inställning är: Du har inget val det skall göras helt enkelt. Och den inställningen funkar väldigt bra hittills. Jag tyckte klippningen blev väldigt bra, nu tog jag bara hals och bog på båda hästarna, känns som att det räckte. Sedan var det natti natti för både mig och hästarna.

 

Idag tog jag och Erica en ridtur med våra små. Det gick också jäkligt bra, med en smula trots. Först skulle vi möta Erica och Solis någon kilometer bort, så vi red ensam en bit vilket gick förvånansvärt bra. För min anrras så kallade snigel hade väldigt bra framåtbjudning och var riktigt positiv. Det var inte ens någon konst att få in trav. Wooop wooop det är framsteg. Vi rider sällan själv men när vi väl gjort det då har det inte gått fort och att öka upp till en annan gångart än skritt har varit väldigt svårt, men nu kändes hon mycket säker och framåt, och ännu mer när vi red med Solis och Erica såklart. Försökte växla till galopp, jag lyckades en gång, men det var den gången och sedan blev hon för osäker. Och ännu osäkrare när Erica och Solis galopperade före, då ville nästan Kaera stanna. Märkligt det där. Det brukar ju vara tvärtom, att de vill följa flocken och få bra draghjälp.  Nej Kaera blir väldigt tillbakadragen, saktar in och drar mot kanten. Så det är lite svårt om man vill få lite draghjälp, för det ger ju motsatt effekt. Nåja vi ska nog få bukt på det där, hur som haver har hon ju fått en betydligt bättre framåtbjudning i det stora hela.

 

På hemvägen var hon dock billig. Hon var väldigt snubblig och slarvig, och eftersom hemvägen var mycket nerför så blev det ännu mer slarvigare och flamsigare. Och att sakta in eller göra halvhalter det var inte lätt, det var inte det att hon var pigg för att vi skulle hem, utan hon var bara flamsig och trotsig, hon hade inte alls någon lust att lyssna på mig. Från att stanna för säte till att nästan dra sönder munnen, nej men det kändes inte roligt, hon var skit tjurig! Jag hoppade av och tränade för hand istället och det gick bättre, men hon var fortfarande i sin egna lilla värld. Kaera blir lätt upprörd om man börjar "bråka" med henne, så jag hade en stressad och trippig häst bredvid mig. Och visst, hon får bli hur upprörd hon vill, men hon ska banne mig inte få göra hur hon vill, och så är det ju, man kommer alltid komma till situationer när man inte är överens. Det blev diken, snubblingar, högt huvud, spänd kropp, snabba rörelser och stressad häst. Tur att matte inte påverkas av fläckens trams och tur att matte är snäppet tjurigare, för resten av hemvägen hade hon världens avslappnade och lyhördaste lilla fläck  <3  Det gäller att bryta sig igenom det där och övertyga hästen att det är meningslöst och onödig energi till att bråka och det känns så himla bra när man väl lyckas med det också.