Jag har fött ett barn!
Det är en märklig känsla, jag har fött barn men minns knappt något av det, är det inte konstigt? Är det kanske meningen att man ska glömma? Förtränga? Jag minns att jag hade det jobbigt, men jag kan inte "känna igen" känslan hur det var att föda, för det är borta, kaputt. Och att jag faktiskt HAR fött ett barn, det är för mig helt otroligt, jag, Linda, har gjort det som jag har gruvat mig för i hela mitt liv, jag har tryckt ut en unge! Ni vet, man har väl som en lista på saker och ting som man kommer möta i livet någon gång, såna saker som är så pass stora att det är helt otroligt, skrämmande och näst intill omöjligt. Jag har/hade en sån lista i alla fall. Några av dessa punkter var: att förlora oskulden, att träffa mannen i mitt liv, att ta körkort, att skriva en tenta, att dra ut en tand, att föda ett barn.. ja på min lista finns det några punkter som är avbockade och att föda barn var nog den absolut mest skrämmande och största punkten jag hade, och nu är det gjort! Jag kan inte riktigt fatta det. Jag har varit med om en förlossning och nu har jag ett barn. Helt otroligt!
Magen BF+4 VS magen ca 1 vecka efter förlossningen
Svettas i floder
Något som jag har jätteproblem med är mina svettningar på nätterna, det är fruktansvärt! Det började samma natt som jag födde Linnéa och vad jag kan förstå om man läser runt lite så beror det på graviditeten och förlossningen. Att kroppen gör av med all vätska man samlat på sig under graviditeten, och att det kan vara en del hormoner som spökar också. Alltså jag dör, varje natt vaknar jag av att hela lakanet är dyngsurt, håret, ryggen, tuttarna, benen, det bara rinner om mig! Så fryser jag på det, usch. Jag får byta nattröja och bh varje natt, och ibland flera gånger om natten. Jag får vända på kudden som är blöt, vända på täcket och i värsta fall lägga handduk under mig, så pass mycket svettas jag och detta stör min sömn till max! Jag tycker det är väldigt väldigt jobbigt, jag gruvar mig för nätterna faktiskt, och extra jobbigt blir det då Linnéa vaknar och ska ha mat. Då måste jag torka av mig och ibland tvätta av mig vid handfatet, byta kläder och stöka på innan jag kan mata henne, sedan brukar mjölken rinna ur tuttarna på det när bh-n åkt av. Är det någon som känner igen sig? Någon som haft samma sak? När slutar denna skit??
Amningshysterin
Det där med diskussioner kring amning, det förstod jag mig aldrig riktigt på innan jag fick Linnéa. Jag var inte riktigt insatt i ämnet men visste att det pågick någon slags hysteri kring det. Mina tankar när jag såg rubriker om amning och problem med amning var "Det är väl bara att låta bebisen suga på tutten" eller " Vad är det som är så viktigt med att man ammar egentligen?" Sedan har jag inte lagt ner något mer energi eller intresse i den frågan.
Nu förstår jag vad det är folk pratar om. Jag förstår amnings svårigheter och jag förstår vad hysterin handlar om. På bb var barnmorskorna väldigt tjatig och på mig kring amningen, det blev nästan för mycket, jag ammade så gott jag kunde (för mycket till en början till och med) och ändå fick mn höra detta tjat "amma det är viktigt, hud mot hud, låt henne suga, amma mycket så mjölken kommer, se till att amma, amma ofta, amma, amma, amma" usch anamma. Jag har aldrig haft så ont i mina tuttar någonsin som när jag började amma, det var fruktansvärt, det var knappt så jag stod ut med smärtan. Vårtorna blev såriga och blodiga, till en början hade jag stora blåsor också, så man kan säga att tuttarna var helt söndersugna. Eftersom Linnéa gick ner 10 % av sin vikt blev amningen extra pressande och jag, jag föll i gråt av både utmattning men även att jag tyckte jag svalt mitt barn, men ingen hjälp fick man. Amma, amma.
Jag fick känslan av att barnmorskorna blev "oroliga" eller "misstänksamma"så fort jag nämnde hur ont jag hade. Jag inbilliade mig att de inte trodde Linnéa ammades tillräckligt mycket, att jag skulle fuska? För det ända svar jag fick var hur viktigt det var att amma och regelbundet så hon fick i sig mat och att mjölkproduktionen sattes igång. Och vad jag ammade! Och det var hemskt, jag gruvade mig för varje amning
Mjölkersättning verkar vara big no för barnmorskorna. Så fort man nämnde ersättning så fick man en konstig blick eller en tystnad och jag förstår inte det? Okej om man är bekväm av sig och inte försöker på med amningen, men jag menar lite ersättning emellanåt vad fan gör det? Jag ger nu Linnéa ersättning emellanåt. Till en början var det mer för att tuttarna var tvungna att få vila och läka, jag menar om hon sög så hon spydde upp blodklumpar, då mådde inte tuttarna bra, sedan ville jag inte att hon skulle suga i sig mitt blod heller! Och jag måste säga hallelulja för ersättning! Mina tuttar hann läka och amningen gick betydligt bättre, dessutom har jag inte så mycket mjölk. Enligt Linnéa i alla fall med tanke på att hon aldrig blir riktigt mätt när jag ammat henne på varje tutte. Så nu ammar jag på som vanligt, och är hon inte mätt så värmer jag på ersättning också, och det tycker jag låter som en bra plan!
Till en början hade jag jätte dåligt samvete över att hon fick ersättning och jag var faktiskt lite rädd att ge henne det. Varför vet jag inte, kanske för att barnmorskorna anammat det? Och att hysterin till amningen är så stor? Sedan är det ju inte en, "äkta bröstmjölk" så det klart det känns bättre om man enbart kunde amma, men går det inte så går det inte och jänta kan ju inte gå hungrig!
Psykiskt och fysiskt mår jag mycket bättre nu, amningen är inget problem längre och jag kan till och med tycka det är lite mysigt när hon suger på tutten. Har jag bara gått efter det barnmorskorna sagt då har det inte varit roligt idag. Och jag förstår faktiskt inte varför det är en sån hysteri kring amningen? Jag menar det är inte lätt och alla har inte tillräckligt med mjölk, det borde ju barnmorskorna ha förståelse för? Och även andra som står för enbart amning. Nej jag tänker inte skämmas och jag tänker göra det som funkar för mig och Linnéa, ingen annan vet bättre än vi och det funkar ju bra. Det finns harmoni i luften och den tänker jag inte rubba.
Våra dagar på bb
Vår fina Linnèa hade kommit till världen och vi var så extremt lyckliga föräldrar. Hon var perfekt! Förlossningen var över och jag kunde äntligen andas ut, men riktigt så blev det inte. Första dagen på bb var nog den värsta av de alla, jag var så extremt utmattad med tanke på allt blod jag förlorat och det jobbiga förlossningen jag gått igenom, men det jobbigaste var ju ändå allt där nere, så extremt uppsvullet och blått så jag kände mig som en babian. Kanske inte alls roligt att läsa men jag måste säga att tiden efter en förlossning är inget man hör så mycket om och det har helt klart varit det värsta hitills. Jag hade ingen som helst aning om hur dålig och hur ont man kunde få som jag fick. Hela graviditetn hade varit en dröm, och nu var jag i en mardröm.
Jag kunde inte sitta eller stå, jag fick ligga i sängen och bara det var obekvämt. Om jag vill röra mig, ändra liggposition tog det sån himla tid och det var fruktansvärt obehagligt. Samtidigt låg jag med en kateter i urinblåsan som bara var i vägen. Linnèa kunde jag inte ta hand om, Martin fick byta blöja, gå och trösta och bädda om, jag kunde enbart ta emot henne på mitt bröst för amning och mys. Det var riktigt jobbigt att inte få kunna ta hand om min dotter, men Martin var så otroligt duktig, jag blev så stolt över honom, han som typ aldrig hållt i en bebis förut och nu fick han sköta allting själv med enbart mig på sidan som gav instruktioner så gott jag kunde. Envis som jag var så ville jag komma på benen fort så jag faktiskt kunde ta hand om vår lilla Linnèa. När jag väl satt upp så kände jag bara hur det snurrade och hela kroppen ville vika ihop. Barnsköterskorna tyckte inte alls jag skulle riskera en sväng på benen då jag förmodligen bara skulle svimma, men jag ställde mig upp tjurigt på benen, jag skulle bli bra idag hade jag tänkt. Dock satte jag mig ner ganska snabbt då benen vek sig och öronen började tjuta, det var bara att lägga sig i sängen igen då även jag insåg att det var omöjligt. Besviken till max. Jag ville så gärna ta hand om våran dotter, då gjorde ont i hjärtat.
Så var mina dagar, sängliggandes med ett förstört underrede och utmattad kropp. Första gången jag ställde mig på benen fick jag hjälp till toan där jag äntligen skulle få en dusch, dock slutade det med att jag låg på duschgolvet medans Martin duschade mig, och där jag sedan kröp mot dörren och man fick hämta dit sängen från rummet som jag kunde kravla mig upp i. Usch det var bedrövligt och samtidigt så var varenda rörelse så fruktansvärt obehagligt med tanke på hur svullen jag var nertill. På nätterna svettades jag som en gris, mitt nattlinne och sängkläder var dyngsura så jag vaknade alltid av hur jag frusen och kall jag var. Även om det fanns stunder då Linnèa sov djupt och jag kunde ta chansen att sova så fick min kropp aldrig ro. Jag drömde intensiva mardrömmar där det oftast förekom mord och andra brutala scener. Aldrig har jag dröm så jobbiga och stressiga drömmar. Jag började till och med gruva mig inför nätterna. Man ställde Linneàs säng nära mig så jag i alla fall kunde vara nära och se henne hela tiden. Emellanåt kunde jag inte hålla gråten borta, jag var så otroligt less och så trött, kände mig så hjälplös och invalid, man ville bara ge upp, samtidigt som man ville fortsätta kämpa för Linnèas och Martins skull. Martin var en ängel, gud vad han tog hand om sina två flickor <3 Självklart blev jag bättre och bättre för varje dag och snart kunde jag själv gå på toa, även om det gick extremt sakta och var fortfarande besvärligt. Jag blödde ju en hel del och därför fick jag byta de gigantiska bindorna rätt ofta. Mitt i allt elände blev jag förstoppad också vilket resulterade att jag inte hade fått trycka på nästan en vecka. Det kändes som att allt gick emot även om jag mer och mer kunde stå på benen och ta hand om mig själv. Lyckan var ju när jag för första gången kunde gå med Linnèa i famnen <3
På tal om Linnèa så var hon en ängel. Lite kingkig på nätterna men det var det lilla det. Vi hade ännu inte lärt oss hennes sätt att kommunicera så det var väldigt svårt att veta vad som hon behövde de otröstliga gångerna. Jag hade bärjat amma henne men ingen hade lärt eller visat mig hur riktigt så hon fick suga på tuttarna en timme åt gången per tutta typ. Ja det låter ju inte alls bra och ni kan tänka er vilka smärtor jag hade i vårtorna sedan (Det har jag fortfarande). På nätterna sov hon ofta vid min sida, då var hon som lugnast, men även i pappas famn. Vi fann ett sätt som fick henne att somna, Sven Ingvars och dansa i pappas famn. Så fruktansvärt gulligt <3 Även om det fanns otröstliga stunder så var Linnèa ändå väldigt lugn och sov mycket om dagarna, en väldigt snäll bebis, vi var många gånger så chockade över hur hon gick med på allt så bra och hur lugn hon ändå var, stolta föräldrar! Eftersom jag äter medicin så var vi tvungen att vara kvar på bb lite längre än normalt, då man vill ha koll på Linnèa några dagar för att se att allt är ok. De kollar då tempen och andningen regelbundet och varje gång såg det så fint ut.
Personalen på bb, ja vad ska man säga, jag var så jävla less på slutet att jag inte kunde hålla för gråt. Vi hade så otroligt många olika barnmorskor så jag kan inte räkna på fingrarna, och alla sa de olika. Ingen hade liksom en och samma filosofi utan alla tyckte olika. Detta var fruktansvärt förvirrande, jag visste inte vem jag skulle lyssna på. Ena sa att ungen fick absolut inte vara utan kläder, och en andre sa att kläderna ska av för det ska vara hud mot hud. Och så här var det hela tiden, de turades om att komma in och varje gång sa man olika. Amningfrågan var nog värst, där hade man mycket åsikter och ibland fick de mig att känna mig som en dålig mamma. Jag försökte verkligen, det gjorde jag, och jag försökte lyssna och göra som de sa, men när de säger så olika så blev allt bara tokigt och jag blev så himla stressad. Det här var en otrevlig miljö för mig och jag räknade timmar och dagar mot hemfärden.
Sista dagen, dagen då vi äntligen skulle få åka hem så var det dags att väga Linnèa, vilket de inte hade informerat oss om heller (de var dålig på att ge info) hon hade tydligen gått ner 10 % av sin vikt, vilket är normalt, mellan 5-10% går de ner efter förlossningen, men det fick inte gå under 10 och barnmorskorna var väldigt negativa och trodde barnläkaren inte skulle skicka hem oss. Den dagen så blev det intensivamning och fyfan vad jobbigt det var, både för mig och Linnèa. Hon var helt slut på tutten, jah fick väcka henne hela tiden för hon bara sov och sov, men skulle vi lyckas få upp henne i vikt eller att den i alla fall inte fick ner under dagen innan klockan 17 så fick vi fara hem. Jag grinade och grinade, jag kände att får inte jag åka hem ikväll, då pallar inte jag mer. Det var en oerhörd press och tuttarna gjorde så ont att jag knappt stod ut. Jag fick lite amningshjälp där av en äldre barnmorska som var vädligt behövligt, men varför sista dagen liksom?? När vi hade ammat hela eftermiddagen skulle Linnèa tillslut vägas igen, och gud så nervös jag var! Jag vågade knappt titta. Som tur var hade vi gått upp henne 60 gram, snacka om glädjerop! Jag kan säga att från och med det så packade vi väskorna snabbt, stoppade ner lillfisen i babyskyddet och lämnade sjukhuset med ett stort leende på läpparna!! Sju dagar hemifrån och äntligen skulle vi få bli familj. Bye bye bitches hello världen och livet!
Min förlossning 3 - Helvetet på jorden
Den där lustgasen och edan, det var min bästa vän, det gav sån pass bra effekt på mig att jag inte kände ett dyft. Jag var öppen 10 cm men några värkar kände jag inte, ÄN. Dock skulle de vända ganska poff och jag skulle möta djävulen själv. Aj aj, aj nu började mina bästa vänner att svika mig och djävulsvärkarna tog fart. Lustgasen försökte jag använda flitigt, andades högt och stort i den, ylade genom värkarna och suckade djupt i vilopauserna. Här börjar det bli lite mer luckor, jag var så inne i att stå ut med smärtan (fast en smärta som jag trodde skulle ha varit värre) för det som var värst det var ju krystningsfasen. Den fas som många säger ska vara befriande, att få jobba och trycka på. Jag däremot tyckte det var bland det värsta jag upplevt, fyfan vad jobbigt det var. Jag krysta och krysta så jag blev sprängröd i ansiktet, och vad jag förstod det som händet det inte så mycket. Jag tröck på för kung och fosterland, skrek att jag inte kommer klara det här och att jag inte orkade något mer. Usch det var inte roligt alltså och inte tyckte jag att det kändes som någon förändring. Det var lite luddigt mellan värkarna också, jag tror jag krystade på lite onödigt mycket ibland? Jag vet inte, jag kan bara berätta om min upplevelse. Snart fick jag stå på knä och luta mig över ryggstödet, men det var inget jag gillade alls, så ner igen på rygg och krysta på. Lustgasen den blev helt plötsligt min fiende, den gav mig bara illamående, så min egna andning fick bli min bättre vän.
Barnmorskorna började bli lite stressade, jag såg på dom hur de diskuterade med varandra, hur de skulle gå vidare med denna tröga förlossning, för nu började jag bli riktigt trött. De lade någon handske fylld med varm vatten nere vid puppan, var kanske för att det skulle bli mer avslappnat? Jag vet inte, jag körde bara på och gjorde som barnmorskorna sa. Något som var riktigt jobbigt var att hålla emot, när jag INTE fick krysta, helvete vad jobbig känsla. Jag kan ju inte här nu minnas helt hur allt kändes, men jag vet hur jag upplevde det hela och det var verkligen svinjobbigt. Barnmorskorna "skrek" och hejade på mig att jag skulle krysta och ta i, haha kändes lite som en match där alla stod på sidan hejade och puschade. Och vad de töjde mig med sina egna fingrar, hela barnmorskan skakade ju förfan i armarna, låter brutalt men alltså de var ju tvungen att verkligen ta i och hjälpa till för att det skulle gå framåt. Snart var huvudet längre ner och jag kände en rejäl spänning. Det här var som upploppet där alla hejade och jag tröck allt vad jag kunde, sedan såg jag hur de började ändra arbetssätt nedanför mig och då förstod jag att vi var nära, så en extra växel på det och plupp så kom hon ut <3 7/4 kl. 00.55. Snacka om att allt släppte, allt de jobbiga, mitt fokus blev direkt på vår lilla Linnèa som kommit till världen. Barnmorskorna torkade och donade med henne ovanför min mage, jag och Martin kikade nyfiket om det var en flicka eller pojke, och där såg vi lillpuppan, åååh <3 I en hel timme hade jag krystat, men det var det värt!
Jag bara njöt av att se min lilla flicka, men Martin han såg förstörd ut, han såg inte alls lycklig ut. Jag blev orolih och tänkte "Nehe han blev inte glad över att få barn" det sved rätt hårt i hjärtat att se hans blick. Jag blev jätterädd och visste inte riktigt hur jag skulle reagera eller vad jag skulle säga. "Hon skriker ju inte" säger han sedan. Han var rädd att det var något fel på Linnèa, då han lärt sig att varenda unge som föds skall gallskrika på en gång, dock gnydde hon och flaxade med kroppen, harklade lite och gav ändå ut läten, så jag var inte ett dugg orolig, men Martin, min lilla Martin såg förstörd ut, helt likblek. Snart började lill jänta att skrika, precis som de ska och jag hoppades på att se en lättnad och glädje hos min sambo, men det gjorde jag inte, för nu satt han nästan och grinade och jag blev återigen rädd att han inte var lycklig, att han hade ångrat allt. Det är väl nu hans helvete började. Jag hade spruckit rejält långt inne i slidan. Martin hade råkat gå förbi och sett hur blodet forsade ner från mig, ner över barnmorskans händer som höll för och ner i någon bytta. Här hade inte jag någon aning om vad som skedde, jag var så lycklig och fokuserad på Linnèa samtidigt som jag låg och oroade mig över Martin. Jag fattade nog inte allvaret då riktigt men Martin har efteråt förklarat hur det var, och så många barnmorskor som yrade omkring stressat och försökte stoppa blödningen. Man kom fram till att här måste jag åka ner på operation på en gång. Martins tårar börjar rinna, han sitter i stolen bredvid, helt förstörd, han vill inte hålla Linnèa så en barnmorska får ta hand om henne. Nu är han väldigt ledsen (han tror nämligen att det är kört och att jag ska förblöda, dö, stackarn!) och jag helt lugn säger att det kommer bli så bra så bra, men det klart hur kunde han kunna tröstas av det då jag själv inte visste hur läget var. " Snälla ta hand om min Martin, han är så känslig och ledsen nu, ni får inte lämna honom ensam, hjälp honom " sa jag innan jag rullades ner mot operation.
Här var jag väldigt trött, frös och mådde illa. En läkare mötte oss och såg förjävla bra ut "Ja det är väl typiskt att det är en snygg läkare" skojade jag, men dessa människor hade inte humor för fem öre. Nere på operationssalen försökte jag också lätta stämningen, de var ju ändå kring 7 personer och där låg jag med benen rätt upp i vädret " Det här är väl alla tjejers dröm, att bli sydd i puppan " skämtade jag. Inte ett ord. Så jävla tråkiga. Och läkaren som sydde var en jävla surpuppa, fyfan. Eftersom jag hade slangen kvar i ryggen sedan edan så använde det som smärtlindring och återigen kände jag ingenting. Här hade de bäddat om mig ordentligt med filtar och hade någon värme som blåste under dom. Mot mitt illamående fick jag syrgas och jag var så extremt trött, jag nästan sov där emellanåt och var så svag, aldrig har jag varit så trött i hela mitt liv. Det tog omkring 45 min för dom att sy ihop mig, det var tydligen inte så lätt att få till då det var så långt in, och nästan en liter blod hade jag förlorat. Ja de lyckades sy ihop mig tillslut och jag rullades sedan tillbaka till förlossningsrummet där Martin låg i en säng med Linnèa, orolig och helt slut som han var kunde han äntligen andas ut, älskade vännen <3 Och nu, nu kunde jag äntligen få träffa min dotter på riktigt! Min finaste lilla tjej, resten av tiden den natten sov hon på mitt bröst, varm och go där jag kände hennes lilla kropp som andades i takt med min, jag var så otroligt trött men så lycklig, äntligen var det över och nu kunde det bara bli bättre... trodde jag ja.
Finaste Linnèa och en något slutkörd morsa ^^
Min förlossning 2 - Igångsättning
Eftersom min förlossningsresa stannat upp och inte gått framåt på timmar så bestämde man sig för att göra en igångsättning, det där som jag var så rädd för. Varje gång de skulle undersöka mig eller in med något i puppan på mig blev jag orolig och hejdade dom innan något hände, vid det här laget hade jag blivit undersökt ett par gånger och barnmorskorna visste hur spänd och nervös jag var inför varje ny sak de skulle göra. Nu skulle de nämligen ta hål på fosterhinnorna och jag spände ju ihop benen på en gång. Dock hade jag så bra barnmorskor så de lyckades (självklart) övertala mig ;)
Vattnet kom inte på en gång, det sipprade lite men det var inte splasch. Utan för varje värk jag sedan fick framöver kom det lite fostervatten varje gång. Eftersom de tog hål på hinnorna ville man sedan sätta en ett annat instrument på barnets huvud som visade hjärtljuden. Det är som en lite spiralkrok man kilar fast på barnets hjässa. Sjääälvklart ville inte denna fastna på huvudet, så in och ut och in och ut, och där låg jag, och tyckte livet just då var så hemskt då det var fruktansvärt obehagligt. När man väl fick fast denna manick så funkade den inte, suck, de bytte dosor, kolla sladden och bökade på, men utan resultat, så den fick hänga där utan mening. Trots att de tagit hål på fosterhinnorna så hände det inte så mycket. Och in i puppan med de förbannade fingrarna, både studenter och veteranerna. Jag minns att jag många gånger irriterat frågade "måste ni in och gräva hela tiden!" haha.
Snart fick jag ett värkstimulerande dropp för att sätta fart på det hela och i samma veva ringde man narkosläkaren som skulle fixa eda (ryggmärgsbedövning) som jag också var extremt nervös över, en spruta rätt in i ryggraden liksom vem vill det??? Ja sagt och gjort så började man jävlas i ryggen på mig och visst det var inte SÅ farligt men helvete vad det ilade när han satte min slangen, oooh, tänk en riktig ilande tand fast i ryggraden. Nu började värkarna göra riktigt ont och jag var otroligt glad över edan som jag fått, meeeen det jävlades även här, för den tog bara på höger sida. Så jag höll på att dö på min vänstra sida, medan jag på höger inte kände ett dyft. Jag fick då lägga mig på vänster sida och med ett upphöjt ben för att försöka få smärtlindringen att sprida sig mer jämnt, men det funkade inte alls.
Här fick jag prova på lustgasen innan narkosläkaren kom tillbaka för att titta på problemet. Från början gillade jag inte alls lustgasen, jag blev så förbannat yr (som i en fylla) och mådde illa, men barnmorskan insisterade på att jag skulle använda den aktivt så den faktiskt hann ge någon effekt. Och effekt, det gav den. Helvete vad skönt det var. Nu började man känna en sån där riktigt härlig lullig fyllekänsla och det rusade i hela kroppen. Och när väl narkosläkaren fixat till edan så den spred sig över hela området ja då svävade jag på moln, jag kände INGENTING, och var jag var heeelt borta. Jag minns att jag kände en värk och började jämra, men plötsligt övergick detta till ett gapskratt. Jag skrattade och skrattade så hysteriskt och hade så hemskt roligt. Nu var det många barnmorskor i rummet och jag tror de hade minst lika roligt åt mig. Jag skrattade, skämtade och pratade massor med skit "Fyfan vad lättsamt att föda" skrattade jag och bara njöt av tillvaron. Här vet jag inte riktigt vad de gjorde runt omkring mig för jag var så inne i min höga värld och lustgasen den använde jag mer än vad jag behövde, jag höll den som my precious!! Nu var livet härligt!!
Min förlossning 1 - lugnet före stormen
Söndagen den 5/4 hade jag haft lite gaskänningar i magen som kom och gick. Eftersom jag var så hård i magen antog jag att det var det som orsakade det onda. Dagen fortsatte och jag pysslade på som vanligt. På kvällen tog jag, Martin och Elmo en sväng med cykeln, eller ja, Martin cyklade och jag gick så gott jag kunde. Här började jag känna av "gaserna" ännu mer och de började ändra karaktär, det liksom kom och gick. Och så blev det resten av kvällen där det onda förändrades till en mensliknande kramp som blev mer och mer regelbunden. Jag förstod att det var något på G här.
Vi gick och lade oss för natten trots att värkarna blev allt mer intensiv. Jag klockade och de låg på 1 minut lång och med 3-4 min mellan varje värk. Jag kunde dock inte sova utan var uppe och gick, packade ner lite mat i bb väskan o.s.v. Tillslut börjar det kännas som att en färd till förlossningen vore smart, så jag ringer ner och förvarnar, väcker Martin som sover som en stock och sedan ilar vi ner (8 mils färd) Jag var ganska lugn men värkarna gjorde allt ondare så jag ylade igenom dom (det kändes på ett sätt skönt att låta och grymta genom värkarna) Haha Martin gasade på som fan när jag fick en riktig jobbig värk, även om det gjorde ont så kunde vi skratta emellanåt.
Fyra-halv fem var vi framme vid sjukhuset. Oturen började med att en hemlös alkis som satt och vaktade porten skulle hänga och klänga, jag var hans fru och vi skulle föda barn och hela kittet. Jag som stod där med värkar trodde fan det inte var sant och inte öppnade dom porten åt oss, så vi stod där ute i minst tio minuter, med en jobbig främling hängandes över axeln.
Inne på förlossningen kom vi in till ett litet rum där en barnmorska (som jag inte gillade) tog en ctg kurva. Bebis mådde bra och jag hade hyfsat regelbundna värkar. Värkarna upplevde jag inte som något hemskt eller som en stor smärta, men det var inte skönt så ett varmt bad med citodon gjorde susen, då kände jag ingenting! Här har en annan barnmorska undersökt mig redan där man konstaterade att jag var öppen 2 cm men inte helt utplånad. Efter badet undersökte man mig igen och då var jag öppen 4 cm. Eftersom mina värkar inte var så starka och något som skulle kunna sätta igång en förlossning än fick vi gå till patienthotellet och sova där över natten.
Nästa dag hade värkarna nästan avtagit, de kom med väldigt långa mellanrum och det kändes som allt hade pausat upp. Besviken var bara förnamnet, där låg jag i sängen och hoppades på att få mer värkar och mer smärta, jag ville ju föda! Eftermiddagen kom och jag tyckte värkarna blev lite mer regelbundna igen. In för undersökning igen, men jag var fortfarande bara öppen 4 cm. Här började man fundera på hur vi skulle gå till väga, skicka hem mig eller göra en igångsättning.
Ligger i badet och glassar med kexchocklad ;)
Wow <3
Nu har vår lilla prinsessa kommit till världen, och känslan är obeskrivlig. Lilla Linnèa tittade ut den 7 april klockan 00.55 på Sundsvalls förlossning. Såhär lycklig, får man vara det? Gud vad jag älskar våran lilljänta, hon är helt underbar! Det är verkligen något magiskt att bli förälder, jag tror inget kan vara större att slå det. Jag känner bara wow, hon är vår, våran lilla ärta som är helt perfekt. Jag blir alldeles knäsvag när jag ser henne, älskade lilla tjej. Jag är världens lyckligaste och stoltaste mamma just nu.
Jag sitter dock här med helt uppsvullda ögon och är totalt slut. Allt går jättebra men jag har sömnbrist om jag säger så. Tiden och orken för att blogga har inte funnits. Det finns extremt mycket att skriva om, såsom förlossningen och tiden på bb. Hemfärden och tiden här hemma. Vi kom hem igår, så vi har varit på sjukhuset i nästan en vecka. Jag lovar att skriva mer när ork och tid finns, vi har inte riktigt landat än i rutinerna eller tagit igen oss på sömnsidan, men lovar att återkomma snart :)
Våran helt underbara och perfekta Linnèa Sundberg <3
Nått nytt
Jag tycker först och främst att magen sjunkit lite till med tanke på att jag inte ser min navel längre. Sedan är det något med bäckenet. Det liksom, hakar upp sig, eller.. det kanske inte är rätt ord meb det händer något där emellanåt. Jag måste vara försiktig i mina rörelser annars kan det bli ett obehag. Kan det vara att bäckenet är så pass rörligt och löst nu för att bebisen ska komma ut och att det lätt kan "hamna fel" ? eller ja.. jag kan inte riktigt beskriva det mer än att det blir ett litet obehag om jag inte rör mig försiktigt, och det är just på höger sida som det händer. Måste jag ta det försiktigare nu eller kan jag ta mina små promenader tro?
BF + 4
Att gå över tiden
Ingen bebis har tittat ut. Och som jag känner mig nu så skulle jag inte orka klämma ut någon heller. Är helt slut och har ett varmt pulserande tryck i huvudet, och känner mig allmänt slö. Man vill gärna känna sig pigg och allert innan man ska föda, känns det som.
Jag har funderat på hur många dagar över tiden de flesta går innan bebis vill titta ut? Det verkar vara väldigt många som föder efter bf och det bör ju finnas någon slags statestik på vilken dag de flesta föder på. Ni som läser bloggen som har barn, när födde ni ? (ni som gick över, hur många dagar gick ni över?)
Påsk
Ingen bebis än, däremot är den lille otroligt livlig. Det sägs ju att det ska bli lugnare i magen ju större bebisen blir med tanke på att utrymmet blir mindre. Jag måste säga att de senaste dagarna har den här lilla fisen varit otroligt rörlig, känns som att magen ska spricka, så jag får nog säga att det har varit tvärtom här, mycket livligare än vanligt.
Dock är bebisen väldigt lugn om nätterna, jag vaknar aldrig av några rörelser vilket är skönt för jag sover ändå så pass dåligt annars. Kanske blir det en bebis som kommer sova om nätterna? Man tror ju att bebisens karaktär i magen kan stämma överrens med hur h*n är sedan utanför magen. Kunde ju hoppas för då blir det ju rätt lugna nätter med tanke på hur det är nu.
Nu nalkas påsk och det blir premiär för grillning ikväll. Gud så gott! Annars blir det lugn för mig. Tog en promenad nyss och nu är jag halvt död. Hoppas ni får en mysig påskhelg!
BF + 1
Jahapp då är det BF+1 idag då. Våran lilla rövaronge verkar trivas i mammas mage. Jag däremot tycker det börjar bli lite trångt. Något som blir lite annorlunda nu är ju att det blir lite mer spänning. Ja menar nu har vi gått över tiden och nu kan det ju verkligen säga pang bom så vill liten ut! Och alla nära och kära sitter på helspänn, vi får mycket frågor om bebisen har kommit eller är på väg. Jag tror Martins ena kompis var mer nervös än han själv haha, aja vi får väl se när det kommer till kritan ;)
Idag är det första april och jag är rätt glad ändå att bebis inte hunnit komma på detta dygn än. Jag vill inte att vår skatt ska bli retad som ett aprilskämt, så den här dagen kan vi faktiskt hoppa över. Däremot så blir jag alldeles till mig när jag ser alla nyfödda vackra bebisar. Jag älskar det där ögonblicket när bebisen föds och kommer upp i mammans famn, då ler jag så fånigt och tänker att snart kommer vi få uppleva det. Det är ju verkligen en vacker syn. Vill ni se såna ögonblick kan ni söka på one borne every minute på youtube. Jag kan just nu ha lite svårt att se själva förlossningarna, men jag tittar gärna när bebisarna precis kommer ut.
BF Vecka 41 (40+0)
Var är du bebis? Du skulle ju komma idag hade vi ju sagt? Det stod inplanerat på vårat schema! Din rackaronge! Ja nu har vi nått "målet", idag är det beräknade datumet för födsel. Det är detta datum man har gått och väntat på så enormt länge. Ett datum man siktat in sig på och tänk dit men inte längre, fast det klart, jag har varit inställd på redan från början att vi skulle gå över tiden, så jag är inte alls förvånad att bebis inte kommit än. Hur många föds på den beräknade dagen liksom? Ja det kan jag till och med svara på, bara 5 % av den svenska befolkningen kommer på dagen bf.
Jag har så blandade känslor, jag vill att det ska starta så fort det bara kan, samtidigt som en rädsla sitter i bröstet på mig. För den smärta jag ska möta, den kommer vara den värsta jag upplevt, och det ska man gå och vänta på? Jag vet såklart att all den intensiva smärtupplevelsen kommer det vara värt, för vi får ju något så otroligt vackert till världen, vårat barn.
Hur tänker jag inför denna kommande förlossning? Ja det har jag ju inte undvikit att tala om precis här i bloggen. Däremot så har jag inte skrivit så mycket om hur jag tänker kring förvärkar och starten kring en förlossning, det skedet som händer här hemma. Jag vill tro att jag ska veta, att jag ska känna när det är på g. Vi har ju först latensfasen och det är ju den som ska vara lite förvirrande för förstföderskor. Det är oregelbundna värkar, och värkar som är lite luddiga, och som dessutom bara pang bom kan försvinna. En del har jätteont medans andra knappt känner av latensfasen vad jag har förstått. Här är det ju "viktigt" att man inte far ner på förlossningen för tidigt, det ända dom kommer göra om man inte är i ett förlossningsskede är att skicka hem en. Och med tanke på att vi har ca 10 mil till närmsta sjukhus så vill man ju försöka stanna hemma så länge man bara kan, men det är ju där skon klämmer, hur ska man veta? Hur ska man veta hur nära man är och när man egentligen bör fara in? Här KAN vi ju ringa våran barnmorska när vi vill så hon kan undersöka hur öppen jag är (usch, gruvar mig för det) Samtidigt vill man inte ringa henne i onödan heller, och är det på natten vet jag att fröken Linda Lundin inte kommer vilja ringa och störa.
När vi sedan är inlagd på förlossningen så kan jag ju inte annat än att bara följa med. Barnmorskorna vet vad de ska göra och jag kommer väl inte behöva fundera på något annat än att försöka stå ut med smärtorna och fram till krysstningsfasen. Jag hoppas ändå på en "lätt" och smidig förlossning som går rätt snabbt ändå. Och jag hoppas så innerligt att jag inte kommer störas av panik och rädsla, jag vet hur jag är och jag är ganska lättskrämd och lättstressad. Det är något jag kanske kommer få jobba mest på, vem vet, jag vet ingenting ännu, jag vet inte vilken dag bebis har tänkt komma även om det genom ödet är bestämt redan, och här sitter vi ovetandes, men snart så, snart får vi träffa våran guldklimp <3
Inget nytt ännu. Bebbe rör sig för fullt. Det ilar till och från neråt. Mycket sammandragningar, speciellt vid "aktiva" rörelser (som att sitta i en bil). Har ännu inte fått bristningar och har inte ont i ryggen (vilket är för mig helt otroligt) Kissar lika mycket, sover lika dåligt. Ja.. det har inte förändrats så mycket den senaste veckan.
Fluffy
När jag var liten så var jag väldigt förtjust i gossedjur, jag hade en hel hög hemma och varenda en av dom hade sitt egna namn och "identitet". Dock fanns det ett gosse som var heligt för mig, Fluffy. En luddig och lustig old english sheepdog. Honom hade jag vid min sida jämt och inte när jag bara var ett litet barn utan under hela lekperioden jag hade som barn. Ingen fick röra den hunden, han var mitt allt och det blev ju även känt av många andra som familj och vänner att Fluffy var Lindas heliga ägodel som se men inte röra. Och även som tonåring har jag varit väldigt rädd om detta gossedjur och sparat honom säkert i en låda medan alla andra leksaker slängdes och gavs bort, men inte Fluffy. Så kom jag på en dag för några veckor sedan att vart kan jag ha lagt honom? Desperat letade jag verkligen överallt, i alla vråer, uthus, garderober, vind, hemma hos svärmor, lådor ja jag gick igenom hela huset och gården. Ett tag blev jag rädd att jag slängt Fluffy, men så långt nere i en gammal sopsäck under en massa täcken fann jag en skitig och gammal gossehund, lycka!
Jag vill nämligen att vårat kommande barn ska få ta över Fluffy. Det är den ända sak jag har kvar från min barndom och något som var väldigt viktigt för mig som liten. Dock var han ju gräsligt skitig den stackarn och hans päls levde inte upp till hans namn. Så jag tog och tvättade Fluffy för hand så gott jag kunde, tog sedan fram fön och borste som tog minst 40 minuter innan jag var nöjd. Det var nog lika mycket jobb att förnya denna fluffiga sak som att bada en riktig hund. Nu sitter han här i bebins säng och väntar på sin nya matte eller husse <3
Väntan är märklig
Det är lite lustigt hur man ser på väntan efter sitt barn. Vi är så otroligt nära nu, det är bara två dagar kvar till bf. På tisdag är det alltså slutdatumet av graviditeten, då är det meningen att den lilla gåvan ska titta ut (nu blir det förmodligen övertid) och så nära har jag ju aldrig varit för att få träffa mitt barn. Och ändå är det den längsta väntan jag varit med om. Det känns så mycket mer segare och jobbigare att vänta nu än vad det har gjort under hela graviditeten. Tiden står stilla, det händer inget och det känns som att vi kryper fram.
Då har man ändå varit gravid i nio månader och även om man har haft en enorm längtan så har det inte varit lika påfrestande eller "plågsamt" som nu. Då tyckte man att veckorna gick fort och man kom allt närmre mållinjen. Poff sa det så var det en ny onsdag som innebar en ny vecka i graviditeten. Man tog den där väntan på ett helt annat sätt än vad man gör nu vid sluttampen.
När jag ser hur andra gravida lägger ut bilder på deras magar och glädjs åt den vecka dom är i så tänker jag "Oj oj du har bra långt kvar, tänk en annan som snart är klar" Och så förbryllas man över deras positiva väntan, även om dom exempelvis "bara" är i vecka 15 eller till och med i vecka 30 så tänker jag "Gud vad du kommer få vänta" och ändå har man ju själv varit där! När jag gick in i vecka 12 så var jag alldeles exter över hur långt jag hade kommit och kunde då berätta för nära och kära om vad som jäste i min mage. Även om man redan då längtade så mycket efter att få träffa sin bebis så var det inte tärande på en som det är nu. Då var det en ständig lycka och lättnad för varje vecka som gick, och veckorna gick ju, som smort. Nu är vi om två dagar snart i mål (även om det kan gå över tiden) och man känner sig så rastlös. Jag har till och med gått in med inställningen att något barn blir det inte, den här lille fisen kommer ju aldrig att titta ut. Det är märkligt. Kanske känner man så för att man är så nära men känner inga förvarningar?
Graviditetens väntan är märklig. Man borde ju vilja vända på pannkakan, att det ska vara tvärtom. Plågsamt från början och lättsamt på slutet. Varför tror ni att det är så?
Höggravid med förstoppning
Aaaah myyysigt. Nej det är något jag inte rekommenderar. Igårkväll hade jag så fruktansvärt ont i magen så tårarna nästan kom. Det högg och stack något så kopiöst i hela magen. Låg jag på rygg var det som värst, det kändes som att hela bebisens vikt tröck ihop tarmarna ännu mer. Jag kunde enbart ligga på sidan av kroppen och då höger sida, vänster sida går inte, det smärtar rejält. Jag har fortfarande ont idag, men inte lika kraftigt och inte över hela magen utan det känns från vänster sida. Jag har verkligen försökt så gott jag kan för att det ska hända något med tarmarna. Nu till morgon har jag ätit havregrynsgröt och gått runt lite i huset, men det verkar som att detta kommer ta tid. Sjukt kul om en förlossning skulle starta precis "Ne men vad är det vi ska trycka ut här egentligen??", suck, och snöar som fan gör det ute också. Ingen bra dag med andra ord. Nu ska jag verkligen tänka på vad jag äter de sista veckorna framöver.
Haha tjena kulan!
Det här är jag idag
Men är jag knäpp eller? Nu har jag hamnat i en sån där bubbla igen då jag inte orkar någonting och vill inte göra någonting heller. Jag känner mig bara less och orkeslös. Nu är vi så nära bebis som vi kan vara och då går Linda och surar ihop sig. Jag är ju dock bara ärlig, jag ville beskriva min graviditet i minsta detalj och på det mest öppna vis jag kunde. Så här är jag, omotiverad, less och trött. Tacksamt Linda. Tänk om man vore som den där Isabella Löwengrip, så himla positiv och på tårna jämt. Såg något gravidklipp på henne igår och gud vad hon strålade och var vacker, pigg och glad kex choklad haha och här är det tvärtom.
"Vila du Linda, lägg dig i soffan och se någon bra film, ta det lugnt om dagarna du" Säger min fina Martin. Jag skulle kunna elda upp den där soffan för jag är så less att bara vila och ha långtråkigt. Jag vill inte göra något samtidigt som jag inte vill inte göra något, kocko?! Jag är så uttråkad men orkar inte göra något, hur sjutton kan det gå ihop? Är det jag som är lite udda eller är det graviditeten som spökar? Ja vem vet, jag är inte den som skyller ifrån mig allt på min graviditet - ja menar utöver det så är man ju fortfarande bara människa, som kan vara lat, omotiverad och grinig, jag hoppas dock det har med graviditeten att göra, på så sätt kanske jag kan finna hopp om att allt blir så mycket bättre när bebis kommit ut <3
Ja ungefär såhär känner jag mig om dagarna. För övrigt: Kan äta opp min hund som är så förbannat söt <3
Rutinkoll sista besöket - besviken
Ja då har man varit på sista besöket hos barnmorskan. Känns lite tråkigt faktiskt för hon är bra himla härlig. Det blir nog till att skicka blommor som tack sedan när bebis kommit ut, för jag har nog inte kunnat få en bättre barnmorska.
Ja allt såg ut och lät bra idag. Fast jag är så besviken efter det här besöket, känner mig som en liten surpuppa faktiskt. För det var nämligen så att hon ville prova göra en hinnsvepning. Jag var förstås livrädd och jätte nervös, då jag inte gillar att bli undersökt, och nu skulle hon upp i livmodertappen och skruva. Sagt och gjort, ner med byxan, upp på britsen och i med fingran. Fyfan vad obehagligt det var och det kändes emellanåt som mensvärk också. Jag låg och totalspände mig hela tiden, jag kunde verkligen inte slappna av och släppa på kontrollen. Ibland tog hon en paus och bad mig att andas, och det var verkligen jättejobbigt att bara släppa på vader och muskler, psykiskt. Tyvärr var tappen så bakåtliggande och livmodermunnen så pass omogen, så barnmorskan valde att inte pressa på något mer, så det blev ingen effektiv hinnsvepning.
FAN. Och att jag var så pass omogen också. Suck. DET var en besvikelse, jag vill verkligen inte bli igångsatt. Den 11 april har bebisen på sig att komma ut annars åker vi in till förlossningen och gör en öb, där man bedömer om jag skall sättas igång eller inte. Det bästa tipset barnmorskan kunde ge oss nu var att ha sex, det har samma effekt som en igångsättning (sperman har samma, vad ska jag säga, effekt som den gelen barnmorskan lägger på tappen för att förlossningen ska gå igång och funkar inte det så tar man ju hål i hinnorna, vilket jag INTE vill, uuuusch otäckt) och sex är man väl inte direkt jätte sugen på just nu, hah men hellre det än att folk ska in och peta på min livmodertapp!! Den här sista tiden kommer vara grymt jobbigt psykiskt för mig. Så himla synd att det inte blev någon riktig hinnsvepning nu när jag ändå låg där och "led".
Ja det känns som att man kommit in en jobbig och gnällig bubbla, men det kanske inte är så konstigt när man under nio månader inte tänk på annat än på detta varje, varje dag. Och hela graviditeten tar ju på en väldigt mycket psykiskt. Man ska vara orolig över allt, man ska gå igenom nya saker, fundera, grubbla, planera, ordna och fixa, skratta och gråta. Nu är vi så nära men inget händer, jag har väl för höga krav, vi har ju inte nått BF än heller, men det känns som att detta kommer ta tid och gå emot mina önskningar.
// Surpuppan
BB filten
Här är babyfilten som är nerpackad i bb-väskan :) En suuupermjuk och urgullig filt med små apor på, köpt från babyproffsen. Där kommer vår bebbe ligga gosigt inlindad <3
Sakerna skrämmer mig..
Nu har vi allt som vi behöver :) Badbaljan hämtade vi ut idag som jag fått av min kära mamma, men som jag själv fick välja. Kaxholmen badbalja, efterskickad från Jollyroom. Tänk när snutt får sitt första bad, hua lillfisen.
Vi valde även att köpa ett andningslarm. Det blev en babysense 5.
Ja nu har vi verkligen handlat allt vi behöver - och det lär ju handlas på ännu mer när bebisen fötts, men för början är vi verkligen väl förberedda. Och som med mina djur så är jag väldigt noga med att det bästa ska inhandlas. Jag är så snål med mig själv, när det kommer till kläder eller annat, jag lägger hellre pengarna på mina djur, eller som nu våran kommande bebis än på mig själv. Haha bebben kommer definitivt vara finare klädd än mamma ^^
O andra sidan så skrämmer det mig lite att vi handlat och planerat så mycket som vi gjort. För tänk OM, tänk om det som inte får hända händer. Tänk om vi inte kommer hem från bb med våran bebis?! Tänk om jag inte ens hinner genomgå en förlossning, att något faktiskt händer bebisen innan förlossningsdagen. De där tankarna snurrar ofta kring mitt huvud, speciellt när jag ser alla saker som vi har köpt och ställt i ordning. Det är en skrämmande tanke, det är det. Så jag kan inte riktigt HELT njuta av att se alla bebisens saker, sängen, skötbordet, vagnen, gossedjuren o.s.v. för tänk om de inte kommer användas till någon nytta? Och då menar jag verkligen inte att vi gjort av med så mycket pengar i "onödan" utan att vi köpt och ställt i ordning allt med kärlek och förhoppningar och så kan allt skita sig?? Så får man ju bara inte tänka, men det är svårt att styra sina tankar. Nu vill jag bara att förlossningen ska starta så jag kan trycka ut denna lilla skatten och så mamma och pappa får slappna av lite av att viktigaste äntligen är ute.
Linda
