Väntan är märklig

Det är lite lustigt hur man ser på väntan efter sitt barn. Vi är så otroligt nära nu, det är bara två dagar kvar till bf. På tisdag är det alltså slutdatumet av graviditeten, då är det meningen att den lilla gåvan ska titta ut (nu blir det förmodligen övertid) och så nära har jag ju aldrig varit för att få träffa mitt barn. Och ändå är det den längsta väntan jag varit med om. Det känns så mycket mer segare och jobbigare att vänta nu än vad det har gjort under hela graviditeten. Tiden står stilla, det händer inget och det känns som att vi kryper fram.
 
Då har man ändå varit gravid i nio månader och även om man har haft en enorm längtan så har det inte varit lika påfrestande eller "plågsamt" som nu. Då tyckte man att veckorna gick fort och man kom allt närmre mållinjen. Poff sa det så var det en ny onsdag som innebar en ny vecka i graviditeten. Man tog den där väntan på ett helt annat sätt än vad man gör nu vid sluttampen. 
 
När jag ser hur andra gravida lägger ut bilder på deras magar och glädjs åt den vecka dom är i så tänker jag "Oj oj du har bra långt kvar, tänk en annan som snart är klar" Och så förbryllas man över deras positiva väntan, även om dom exempelvis "bara" är i vecka 15 eller till och med i vecka 30 så tänker jag "Gud vad du kommer få vänta" och ändå har man ju själv varit där! När jag gick in i vecka 12 så var jag alldeles exter över hur långt jag hade kommit och kunde då berätta för nära och kära om vad som jäste i min mage. Även om man redan då längtade så mycket efter att få träffa sin bebis så var det inte tärande på en som det är nu. Då var det en ständig lycka och lättnad för varje vecka som gick, och veckorna gick ju, som smort. Nu är vi om två dagar snart i mål (även om det kan gå över tiden) och man känner sig så rastlös. Jag har till och med gått in med inställningen att något barn blir det inte, den här lille fisen kommer ju aldrig att titta ut. Det är märkligt. Kanske känner man så för att man är så nära men känner inga förvarningar? 
 
Graviditetens väntan är märklig. Man borde ju vilja vända på pannkakan, att det ska vara tvärtom. Plågsamt från början och lättsamt på slutet. Varför tror ni att det är så? 
 
 
 
 





Kommentarer
Pamela

Jag tror att det är såhär för att man ska vara mera redo att föda. I slutet är man så less på att vara gravid så man tänker att de får ta hur sjukt som helst nu bara den kommer ut! ;) förstår dig. Vi har bf på lördag och jag känner på samma sätt :) Lycka till då det är dags!

2015-03-29 @ 21:14:20




Kommentera inlägget här:

Namn:

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Kom ihåg mig?