När jag var liten så var jag väldigt förtjust i gossedjur, jag hade en hel hög hemma och varenda en av dom hade sitt egna namn och "identitet". Dock fanns det ett gosse som var heligt för mig, Fluffy. En luddig och lustig old english sheepdog. Honom hade jag vid min sida jämt och inte när jag bara var ett litet barn utan under hela lekperioden jag hade som barn. Ingen fick röra den hunden, han var mitt allt och det blev ju även känt av många andra som familj och vänner att Fluffy var Lindas heliga ägodel som se men inte röra. Och även som tonåring har jag varit väldigt rädd om detta gossedjur och sparat honom säkert i en låda medan alla andra leksaker slängdes och gavs bort, men inte Fluffy. Så kom jag på en dag för några veckor sedan att vart kan jag ha lagt honom? Desperat letade jag verkligen överallt, i alla vråer, uthus, garderober, vind, hemma hos svärmor, lådor ja jag gick igenom hela huset och gården. Ett tag blev jag rädd att jag slängt Fluffy, men så långt nere i en gammal sopsäck under en massa täcken fann jag en skitig och gammal gossehund, lycka!