Det är helt normalt att vara rädd och nervös.
Sen är det jättebra att du tar tag i det- läs på, prata med Bm, gör studiebesök på förlossningen med Martin - skaffa kunskap. Om allt.
Och läs inte en massa fl-berättelser. De är ju allt från "jag kände mig som urmoder och kunde fött fem barn på raken" till "jag nästan dog, jag ska aldrig göra om det". Ganska värdlös
info egentligen som antingen ger en massa förhoppningar eller skrämmer skiten ur en.

Kolla praktiska grejer också; finns det en säng åt Martin om
han ska sova på förlossningen? får han också äta sjukhusmat eller är det bra att ha med nåt? (Johan fick inte end en jävla macka och det blev ju ett rätt långt pass utan mat för han kunde inte gå ifrån mig när jag födde ;))

Känner absolut igen mig. Och jag tycker att det växlar för mig varje dag nästan. Ena dagen känner jag mig orolig och skrämd av det jag har framför mig, nästa dag är jag kaxig och känner att det väl inte kan vara så svårt när "alla andra klarar det". Jag ska precis börja skriva på mitt förlossningsbrev, jag tror att det kommer kännas skönt att få ner lite tankar och önskemål på papper, det blir mer ordning i mitt huvud med lite konkreta funderingar liksom :)

nämnde detta för Johan (det fick mig att tänka på
mina förlossningar) och då påminde han mig om
en sak: Blåbärssoppa!!! Jag hade med mig kexchoklad till första förlossningen, du vet snabb proviant under förlossningen- jag kunde inte tugga! hahahaha, man bränner ju hur mycket energi som helst. Och de bjöd inte på nåt här på FL. Jag vet att de har blåbärssoppa och sånt på andra - men här får man ta med själv.
Supersnabb energi som man lätt får i sig.
Om de inte har det.
Se till att göra studiebesök och ta med en lista med frågor om
allt möjligt praktiskt.

Min fostermamma sa en sak som är rätt skön att ha i bakhuvudet, att ut kommer de alltid :-)

Ja, så har jag haft det senaste veckorna också! fast jag känner att det har blivit lite bättre senaste tiden, jag hoppas det fortsätter så :) Kan handla om att jag inte känner mig lika stressad längre över en massa småsaker. För det där med stresstålighet har jag inget kvar nu under graviditeten åtminstone. Ja jag tror att dipparna är helt normala, det handlar ju trots allt om hormoner, plus många tankar om det som komma skall :)

Klart man är nervös,speciellt första gången. Men det kan jag lova,att oavsett så kommer du inte mer än få upp bebisen på magen förrän du tänker på nästa :) Ont gör det,jag har fått
Mina två utan bedövning,men man vet att det är en övergående smärta så man härdar på :)

Kände precis som du! Men så läste jag den boken och blev mycket lugnare!! Den hjälpte mig massor! Och kom ihåg, du är kvinna, du är STARK!! Det är det häftigaste du kommer uppleva i hela ditt liv!!! Du bara måste uppleva det!! 😃😃 jag längtar till nästa gång!! 😉 Det gör ont, men vi är starka och vi klarar allt!!!

Jag hann inte med nån bedövning :/. Med julia var jag inne på sjukan vid 17 draget,å hon är född 18.37,Hugo var jag inne vid 01.45 å han är född 03.00. Jag bönade om knark i luckan med icke...

Ja men det är ju en smärta som går att klara av! Det är ju oftast inte en enda lång värk utan många många mindre värkar så det gör ont en liten stund och sedan får man pusta. Jag hade ganska glest mellan mina värkar så hann nästan somna mellan dem. ;) Dessa små pauser gör att man orkar mer än man tror! Jag minns innan min förlossning att jag var så rädd för jag hade magknip någon gång som gjorde förbaskat ont och jag tänkte då att hur i hela friden ska jag klara föda barn om jag inte ens klarar av att ha magknip. XD Men det är ju inte ens samma typ av magont haha! Mina värkar kändes inte alls i magen utan i sidorna och i ryggen. :P Oroa dig inte! Du kommer klara det galant... LÄNGTA och njut när din lille bebbe är här! :D
(Ps. Min gamla blogg är www.nupur.blogg.se och innan hade jag bosi.blogg.se ifall du undrar vem jag är ;) hehe)