Först är det helt tyst i bloggen och sedan PANG så skriver jag flera inlägg på samma dag. Man är märklig. Jag måste dock uppdatera om dagens träningspass med Kaera när jag ändå håller igång skrivandet. Jag gick bara upp en snabbis då Martin skulle iväg på jobb. På vägen dit upptäckte jag att en kossa fått kalv, yeeey så nu har vi fem kalvar. Dom är underbara! Så nu ska den märkas och sedan undersökas vad det kan vara för kön, vi håller tummar på en kviga. I alla fall så longerade jag Kaera i hagen och tränade på det som vi gjort under unghästkursen. Till en början var hon en kattmara, testade mig med sina fulheter. För runt skulle hon inte gå, kasta sig åt sidan och dra sig mot skogen det var en bättre idé tyckte ynglingen. Något positivt som utvecklats hos mig är mitt lugn och mitt tålamod. Jag blir inte arg längre som jag har kunnat blivit innan, eller arg och arg, men frustrerad och stressad har jag nog kunnat blivit, men jag vet inte vad som har hänt för sedan jag blev gravid har jag fått ett helt annat lugn inom mig.

 

Så jag fortsatte helt lugn medans Kaera sprätte hit och dit och protesterade. Hon kröker på nacken och blir riktigt kaxig, stor blir hon också, men behåller man bara lugnet och inte låter sig påverkas av hennes trams så tröttnar hon och inser att det är bättre att lyssna. Så om jag säger såhär: Det var ett hallelulja moment där på slutet, wowbow! Hon rundade inner, travade i form runt mig i en perfekt liten cirkel, utan dragkamp eller trams. Linan var helt slak och det kändes som att vi dansade fram hon och jag. Hundra procent fokus hade hon på mig och jag höll andan av häpnad. Alltså vilken häst! Fasen vad hon är frän att arbeta med. Utvecklingen med henne går ju så snabbt och resultaten blir ju så stora, så har det aldrig varit med Fifan, där fick man traggla kan jag säga.