Vår fina Linnèa hade kommit till världen och vi var så extremt lyckliga föräldrar. Hon var perfekt! Förlossningen var över och jag kunde äntligen andas ut, men riktigt så blev det inte. Första dagen på bb var nog den värsta av de alla, jag var så extremt utmattad med tanke på allt blod jag förlorat och det jobbiga förlossningen jag gått igenom, men det jobbigaste var ju ändå allt där nere, så extremt uppsvullet och blått så jag kände mig som en babian. Kanske inte alls roligt att läsa men jag måste säga att tiden efter en förlossning är inget man hör så mycket om och det har helt klart varit det värsta hitills. Jag hade ingen som helst aning om hur dålig och hur ont man kunde få som jag fick. Hela graviditetn hade varit en dröm, och nu var jag i en mardröm.

 

Jag kunde inte sitta eller stå, jag fick ligga i sängen och bara det var obekvämt. Om jag vill röra mig, ändra liggposition tog det sån himla tid och det var fruktansvärt obehagligt. Samtidigt låg jag med en kateter i urinblåsan som bara var i vägen. Linnèa kunde jag inte ta hand om, Martin fick byta blöja, gå och trösta och bädda om, jag kunde enbart ta emot henne på mitt bröst för amning och mys. Det var riktigt jobbigt att inte få kunna ta hand om min dotter, men Martin var så otroligt duktig, jag blev så stolt över honom, han som typ aldrig hållt i en bebis förut och nu fick han sköta allting själv med enbart mig på sidan som gav instruktioner så gott jag kunde. Envis som jag var så ville jag komma på benen fort så jag faktiskt kunde ta hand om vår lilla Linnèa. När jag väl satt upp så kände jag bara hur det snurrade och hela kroppen ville vika ihop. Barnsköterskorna tyckte inte alls jag skulle riskera en sväng på benen då jag förmodligen bara skulle svimma, men jag ställde mig upp tjurigt på benen, jag skulle bli bra idag hade jag tänkt. Dock satte jag mig ner ganska snabbt då benen vek sig och öronen började tjuta, det var bara att lägga sig i sängen igen då även jag insåg att det var omöjligt. Besviken till max. Jag ville så gärna ta hand om våran dotter, då gjorde ont i hjärtat.

 

 

Så var mina dagar, sängliggandes med ett förstört underrede och utmattad kropp. Första gången jag ställde mig på benen fick jag hjälp till toan där jag äntligen skulle få en dusch, dock slutade det med att jag låg på duschgolvet medans Martin duschade mig, och där jag sedan kröp mot dörren och man fick hämta dit sängen från rummet som jag kunde kravla mig upp i. Usch det var bedrövligt och samtidigt så var varenda rörelse så fruktansvärt obehagligt med tanke på hur svullen jag var nertill. På nätterna svettades jag som en gris, mitt nattlinne och sängkläder var dyngsura så jag vaknade alltid av hur jag frusen och kall jag var. Även om det fanns stunder då Linnèa sov djupt och jag kunde ta chansen att sova så fick min kropp aldrig ro. Jag drömde intensiva mardrömmar där det oftast förekom mord och andra brutala scener. Aldrig har jag dröm så jobbiga och stressiga drömmar. Jag började till och med gruva mig inför nätterna. Man ställde Linneàs säng nära mig så jag i alla fall kunde vara nära och se henne hela tiden. Emellanåt kunde jag inte hålla gråten borta, jag var så otroligt less och så trött, kände mig så hjälplös och invalid, man ville bara ge upp, samtidigt som man ville fortsätta kämpa för Linnèas och Martins skull. Martin var en ängel, gud vad han tog hand om sina två flickor <3 Självklart blev jag bättre och bättre för varje dag och snart kunde jag själv gå på toa, även om det gick extremt sakta och var fortfarande besvärligt. Jag blödde ju en hel del och därför fick jag byta de gigantiska bindorna rätt ofta. Mitt i allt elände blev jag förstoppad också vilket resulterade att jag inte hade fått trycka på nästan en vecka. Det kändes som att allt gick emot även om jag mer och mer kunde stå på benen och ta hand om mig själv. Lyckan var ju när jag för första gången kunde gå med Linnèa i famnen <3

 

 

På tal om Linnèa så var hon en ängel. Lite kingkig på nätterna men det var det lilla det. Vi hade ännu inte lärt oss hennes sätt att kommunicera så det var väldigt svårt att veta vad som hon behövde de otröstliga gångerna. Jag hade bärjat amma henne men ingen hade lärt eller visat mig hur riktigt så hon fick suga på tuttarna en timme åt gången per tutta typ. Ja det låter ju inte alls bra och ni kan tänka er vilka smärtor jag hade i vårtorna sedan (Det har jag fortfarande). På nätterna sov hon ofta vid min sida, då var hon som lugnast, men även i pappas famn. Vi fann ett sätt som fick henne att somna, Sven Ingvars och dansa i pappas famn. Så fruktansvärt gulligt <3 Även om det fanns otröstliga stunder så var Linnèa ändå väldigt lugn och sov mycket om dagarna, en väldigt snäll bebis, vi var många gånger så chockade över hur hon gick med på allt så bra och hur lugn hon ändå var, stolta föräldrar! Eftersom jag äter medicin så  var vi tvungen att vara kvar på bb lite längre än normalt, då man vill ha koll på Linnèa några dagar för att se att allt är ok. De kollar då tempen och andningen regelbundet och varje gång såg det så fint ut. 

 

 

 

Personalen på bb, ja vad ska man säga, jag var så jävla less på slutet att jag inte kunde hålla för gråt. Vi hade så otroligt många olika barnmorskor så jag kan inte räkna på fingrarna, och alla sa de olika. Ingen hade liksom en och samma filosofi utan alla tyckte olika. Detta var fruktansvärt förvirrande, jag visste inte vem jag skulle lyssna på. Ena sa att ungen fick absolut inte vara utan kläder, och en andre sa att kläderna ska av för det ska vara hud mot hud. Och så här var det hela tiden, de turades om att komma in och varje gång sa man olika. Amningfrågan var nog värst, där hade man mycket åsikter och ibland fick de mig att känna mig som en dålig mamma. Jag försökte verkligen, det gjorde jag, och jag försökte lyssna och göra som de sa, men när de säger så olika så blev allt bara tokigt och jag blev så himla stressad. Det här var en otrevlig miljö för mig och jag räknade timmar och dagar mot hemfärden.

 

Sista dagen, dagen då vi äntligen skulle få åka hem så var det dags att väga Linnèa, vilket de inte hade informerat oss om heller (de var dålig på att ge info) hon hade tydligen gått ner 10 % av sin vikt, vilket är normalt, mellan 5-10% går de ner efter förlossningen, men det fick inte gå under 10 och barnmorskorna var väldigt negativa och trodde barnläkaren inte skulle skicka hem oss. Den dagen så blev det intensivamning och fyfan vad jobbigt det var, både för mig och Linnèa. Hon var helt slut på tutten, jah fick väcka henne hela tiden för hon bara sov och sov, men skulle vi lyckas få upp henne i vikt eller att den i alla fall inte fick ner under dagen innan klockan 17 så fick vi fara hem. Jag grinade och grinade, jag kände att får inte jag åka hem ikväll, då pallar inte jag mer. Det var en oerhörd press och tuttarna gjorde så ont att jag knappt stod ut. Jag fick lite amningshjälp där av en äldre barnmorska som var vädligt behövligt, men varför sista dagen liksom?? När vi hade ammat hela eftermiddagen skulle Linnèa tillslut vägas igen, och gud så nervös jag var! Jag vågade knappt titta. Som tur var hade vi gått upp henne 60 gram, snacka om glädjerop! Jag kan säga att från och med det så packade vi väskorna snabbt, stoppade ner lillfisen i babyskyddet och lämnade sjukhuset med ett stort leende på läpparna!!  Sju dagar hemifrån och äntligen skulle vi få bli familj. Bye bye bitches hello världen och livet!