Bitter - Blue Bitter som är hans fullständiga namn, född -96. Var hemsk som hingst där han blev farlig och fick kastreras vilket gjorde honom till en snäll och lugn häst. Han var vad jag har hört riktigt bra på travet och glödde framför vagn. Å.S (ni fattar) var en av de som tränade honom ett tag, men ägaren fick bara tillbaka en trasig häst där benen var förstörda och även hans livsglädje. Han fick genomgå en rehablitering och sedan fick man succesivt försöka bygga upp hans glädje och förtroende tillbaka, snart var han framför vagn igen. Tyvärr blev han halt och det blev inget mer trav för honom.

 

Såldes till en lilljänta här i byn där han fick bli ridhäst, men åren gick och jänta växta upp och intresset försvann. Bitter blev stående och blev ensam då hans hästsällskap såldes. Det blev pappan i familjen som fick sköta om honom, inget som han hade planerat göra länge då det var menat att Bitter skulle säljas eller.. tas bort om ingen ville ha honom.

 

Jag hade precis hämtat hem en kallblodstravare som skulle bli min framtida ridhäst och kompis. Året är -08. Dock behövde han en hagkompis så sökandet började på en gång. Min svärfar hittade Bitter genom lite kontaker och tyckte vi skulle fara och titta. Jag fick reda på att det var en varmblodstravare och jag kände bara uuurgh, en sån? På den tiden hade jag en del fördomar och var ganska "grön" även om jag ridit och hållt på med hästar i ca 6 år då. Jag hade heller inte den godaste erfarenheten av varmblodiga travare, nerviga, heta och otillitsfulla! Fula dessutom! Min kloka sambo bankade vett i huvudet på mig och vi for och tittade på honom ändå. En ullig långhårig ful sak, jag kan inte påstå att det var den vackraste hästen jag sett och vi var ju mitt i vintern så ulligare kunde man inte bli. Fast han såg snäll ut och jag hade inte hittat någon annan, så vi fick väl ta hem det lilla trollet, jag skulle ju ändå inte rida honom.

 

Jag tränade och donade med min nya häst. Lycklig och uppspelt. Den där Bitter han fick inte så mycket uppmärksamhet faktiskt och idag blir jag bara arg på mig själv när jag tänker tillbaka, för han är den goaste lilla häst som finns! Fast där, just då var han väldigt osocial och det gick knappt att få tag i han, han var så fjantig och rädd för allt, man skulle vara nöjd om man ens kunde gå fram och klappa så det var väl mycket det som gjorde mig så ointresserad. Surpuppa tänkte jag men jag var aldrig dum eller orättvis mot honom då jag är väldigt mån och omtänksam om djuren, skulle aldrig falla mig in att vara elak eller behandla någon felaktig. Han fick såklart sina behov uppfyllda och blev omhändertagen lika mycket som den andra, även om det nu inte var kärlek och ridning på menyn. Ändå var han en stark ledare över den andre och styrde och bestämde i hagen så på så vis var han ganska omesig. Sommaren kom och pälsen föll av den raggiga lilla kabraten, kantig och avlång precis som en travare tänkte jag och han såg inte mycket ut för världen.

 

 

Martin, min sambo (gud vad jag har han att tacka, kloka karl) tyckte jag skulle ägna mig lite mer tid åt stackarn, varför inte testa rida honom? Jag nekade flera gånger för det hade jag då ingen lust med när han var så knäpp i bara hagen. Nu minns jag inte vad som fick mig att göra det men en dag tog jag mig upp på hans rygg, för lite nyfiken var man allt. Han var barfota och lite öm om fötterna men annars var det power i hästen. Han spetsade öronen framåt och ju mer jag släppte på tyglarna desto mer ökade han, haha wow, han var ju rätt rolig att rida, vilken fart och vilket steg! Jädrar i min låda vad vi dundrade fram upp över backen, jag ska nog vara rätt tacksam över att han var barfota ändå, för trots hans vilja att springa så höll han ändå tillbaka lite men ändå så snäll och lyhörd att rida, Linda hon fick sig en tjing på näsan hon en dagen.