Återförenade <3

Förra veckan for jag med min fina Bitter till min vän Kia som har Rigge. De som har följt min blogg länge vet om att Rigge bodde här för ett par år sedan och att dessa två killar var oskiljbara, jag har aldrig sett Bitter så nära en häst förut och då har det gått ett par här genom åren. Så vi bestämde oss för en återförening (vi dumma människor alltså hah)
 
Dock tror jag dom blev riktigt glada, kanske inte till en början för det var extremt mycket skrik IIIIHH, det går även en liten hingst i den hagen så testosteronet var på hög nivå ;) Det dröjde dock inte länge förrän det blev lugnare i hagen och bara efter några dagar fick jag en uppdatering att Bitter och Rigge inte lämnade varandra för en sekund, de åt ilag, sov ilag, drack ilag och gick ilag <3 Jag bara längtar tills de två börjar busa med varandra igen. Tänk att vi dumma människor som är så dumma, så dumma, ska skilja de här två sen, IGEN, så dum så dum, men vi kunde inte låta bli att låta de träffas igen. 
 
 
 
 




B o Jag

Jag och älsklings Bitter innan helgens bondefest. Min fina fina svarta.
 
 
 
 




Finaste B

Min fina fina fina gamle vän. Han är verkligen kungen i hagen!
 
 
 
 




Mitt svarta ånglok!

Han är frän, den där Bitter. Väldigt opassande namn, han skulle ha ett namn som förknippas med fart och energi. Oj oj, den hästen kan trava fort, nästan så man känner marken vibbrera under fötterna på en. När den här hästen går in på löp, då går det fort må ni tro! Och det ser så mäktigt och starkt ut. Han är bra fin min gamling, som nu är 18 år, jisses, vart tog åren vägen?? Min gamle vän, det kan man inte tro. Det är mycket blod i den här hästen, mycket, mycket blod.
 
 
 
 
 
 
 




Megakänslig krabat

 
Bitter är en otroligt go kille. Supermegakänslig, där har vi en häst som lyssnar till minsta lilla, då är han så pass känslig att det inte alla gånger bara är att gå fram till honom. Han kan ha en tendens till att rygga och gå iväg lite osäkert sådär. Jag är väl den ända som han litar riktigt bra på, men främmande människor de kan vara farliga. Det som är skönt med Bitter är att han är så jäkla snabbtänkt, ber jag om en sak så gör han det kvickt, för Fifa kan det istället gå lite trögt emellanåt, speciellt om man jämför med Bitter. Man behöver inte göra sig så mycket för, för att han ska flytta, gå undan eller följa med, det går på ett kick, men det är ju som sagt för att han är så megakänslig. Skulle jag skälla på honom skulle han nog göra lite i brallan, han tar åt sig med andra ord. O ena sidan så är det sällan ja behöver skälla på den här hästen, han är så jäkla lydig och duktig i det mesta, förutom när han är ett as och rymmer!!!!




Finaste B

Haha älskar den här bilden på Bitter älskling <3 Han är bra fin han med när han visar den sidan ;) Se så han sträcker ut, finaste bästa B!
 
 




BBB- Beautiful Blue Bitter

Ja på den tiden var han vältränad och fin min varmblods travarkille. Huuuh saknar den tiden lite för han var otroligt rolig att jobba med. Vilken arbetsvilja och positiv inställning!
 

Martin och Bitter
 
 
 
 
 
Lite annorlunda när han kom hem till mig och innan han påbörjade ridas/ utbildas
 




B

Bitter Bitter. Min älskade svarte springare. Lite update om honom kanske vore på sin plats? Tjejerna tar väldigt mycket space här på bloggen, så han kan gott få synas lite.
 
Det har blivit en del promenader med grabben faktiskt, hoppas det uppskattas, han säger dock ingenting om det, väldigt tyst faktiskt, men han ser ganska så allert och vaken ut i alla fall så jag tror han gillat ;) Raspat fötterna har vi gjort ett par gånger (världens snällaste kille) och frieserat har vi ju också gjort, han såg så ovårdad ut stackarn så det var på tiden att vi gjorde något åt det. Någon ordning får det vara!
 
På dagarna går han med ynglingarna och käkar hö, nätterna får han gå med Fifa som sällskap, men han har väldigt mycket spring i benen både på mornar och kvällar. Mycket bus i kroppen. Varje morgon möts jag av en supergla kille som springer med svansen i vädret fram och tillbaka, och kastar med huvudet sådär som är så typiskt för travhästarna (att det blivit så typiskt för just dom?). Han blir så glad när jag kommer min fina prins. På kvällarna busar han också fast säkert i lite mer protester, han försöker komma undan för han vill nog gärna vara kvar i hagen med all mat, o andra sidan blir han ändå väldigt nöjd att få komma tillbaka till Fifa, men jag tror han måste sätta en hov där i alla fall, markera att han borde få äta hö 24/7. Han är rolig.. den där Bitter.
 
För övrigt pladder om honom så är det han som syns, det är han som får uppmärksamhet och det är han som får folks ögon att glittra. Den senaste veterinären som var här tyckte han var ofantligt fin och frågade om han var ett kallblod. Hon är absolut inte den första som tror det. Han är ju väldigt robust, maffig och tjusig - för att vara travare. Alla som träffar min lilla hästflock faller alltid för Bitter, både från små barn, ungdomar, vuxna och äldre. Man kan ju tycka att Fifa - med den ovanliga färgen, långa manen och de vackra ögonen- borde få all uppmärksamhet, men folk gillar tydligen stora svarta maffiga hästar. Han är fin, min kille :)
 
 




Midnattsdröm

 
Blue Bitter in autumn




Jag och Bitter del 1

 
Bitter - Blue Bitter som är hans fullständiga namn, född -96. Var hemsk som hingst där han blev farlig och fick kastreras vilket gjorde honom till en snäll och lugn häst. Han var vad jag har hört riktigt bra på travet och glödde framför vagn. Å.S (ni fattar) var en av de som tränade honom ett tag, men ägaren fick bara tillbaka en trasig häst där benen var förstörda och även hans livsglädje. Han fick genomgå en rehablitering och sedan fick man succesivt försöka bygga upp hans glädje och förtroende tillbaka, snart var han framför vagn igen. Tyvärr blev han halt och det blev inget mer trav för honom.
 
Såldes till en lilljänta här i byn där han fick bli ridhäst, men åren gick och jänta växta upp och intresset försvann. Bitter blev stående och blev ensam då hans hästsällskap såldes. Det blev pappan i familjen som fick sköta om honom, inget som han hade planerat göra länge då det var menat att Bitter skulle säljas eller.. tas bort om ingen ville ha honom.
 
Jag hade precis hämtat hem en kallblodstravare som skulle bli min framtida ridhäst och kompis. Året är -08. Dock behövde han en hagkompis så sökandet började på en gång. Min svärfar hittade Bitter genom lite kontaker och tyckte vi skulle fara och titta. Jag fick reda på att det var en varmblodstravare och jag kände bara uuurgh, en sån? På den tiden hade jag en del fördomar och var ganska "grön" även om jag ridit och hållt på med hästar i ca 6 år då. Jag hade heller inte den godaste erfarenheten av varmblodiga travare, nerviga, heta och otillitsfulla! Fula dessutom! Min kloka sambo bankade vett i huvudet på mig och vi for och tittade på honom ändå. En ullig långhårig ful sak, jag kan inte påstå att det var den vackraste hästen jag sett och vi var ju mitt i vintern så ulligare kunde man inte bli. Fast han såg snäll ut och jag hade inte hittat någon annan, så vi fick väl ta hem det lilla trollet, jag skulle ju ändå inte rida honom.
 
Bland de första bilderna. Foto: Elin Karlsson
 
Jag tränade och donade med min nya häst. Lycklig och uppspelt. Den där Bitter han fick inte så mycket uppmärksamhet faktiskt och idag blir jag bara arg på mig själv när jag tänker tillbaka, för han är den goaste lilla häst som finns! Fast där, just då var han väldigt osocial och det gick knappt att få tag i han, han var så fjantig och rädd för allt, man skulle vara nöjd om man ens kunde gå fram och klappa så det var väl mycket det som gjorde mig så ointresserad. Surpuppa tänkte jag men jag var aldrig dum eller orättvis mot honom då jag är väldigt mån och omtänksam om djuren, skulle aldrig falla mig in att vara elak eller behandla någon felaktig. Han fick såklart sina behov uppfyllda och blev omhändertagen lika mycket som den andra, även om det nu inte var kärlek och ridning på menyn. Ändå var han en stark ledare över den andre och styrde och bestämde i hagen så på så vis var han ganska omesig. Sommaren kom och pälsen föll av den raggiga lilla kabraten, kantig och avlång precis som en travare tänkte jag och han såg inte mycket ut för världen.
 
Bitter och min dåvarande ridhäst
 
Bitter solar och myser under solen
 
Martin, min sambo (gud vad jag har han att tacka, kloka karl) tyckte jag skulle ägna mig lite mer tid åt stackarn, varför inte testa rida honom? Jag nekade flera gånger för det hade jag då ingen lust med när han var så knäpp i bara hagen. Nu minns jag inte vad som fick mig att göra det men en dag tog jag mig upp på hans rygg, för lite nyfiken var man allt. Han var barfota och lite öm om fötterna men annars var det power i hästen. Han spetsade öronen framåt och ju mer jag släppte på tyglarna desto mer ökade han, haha wow, han var ju rätt rolig att rida, vilken fart och vilket steg! Jädrar i min låda vad vi dundrade fram upp över backen, jag ska nog vara rätt tacksam över att han var barfota ändå, för trots hans vilja att springa så höll han ändå tillbaka lite men ändå så snäll och lyhörd att rida, Linda hon fick sig en tjing på näsan hon en dagen.
 
Fortsättning följer..




RSS 2.0