Jag får så mycket kärlek av mina djur så jag vet inte ens om jag förtjänar det. Mina mysiga islandsdamer och jag hade en mysstund. Fifa har en tendens till att schasa bort Kaera om hon kommer för nära ibland, det beror också lite på om det är mat eller annat emellan, men är jag emellan då ska dom sköta sig. Jag tror man lätt kan missa den delen som flockledare. Jag är min flocks ledare, jag är i högsta rang, och då gäller det ju inte bara inom en del områden och situationer utan som flockledare måste man agera hela tiden inte bara vid exempelvis träningstillfällen. Flockledare är något man är, något som man blir på heltid, lika som man blir en mamma till ett barn, där är man mamma dygnet runt och inte bara vid vissa tillfällen.

 

Så hur är hästen och hästarna mot dig i hagen? Är det verkligen kel på dina villkor? Kommer de in på din zoon? Har de en exempelvis bra position med bogen mot dig? Är dom verkligen lagomt nära? Hur är kroppens position när de går bredvid dig? Skulle en riktig hästledare acceptera det du accepterar? Hur är hästarna omkring dig mot varandra? Kan du styra upp en situation? Har du läget under kontroll jämt? Är du orädd och står oberört oavsett situation? Får du uppmärksamheten när du ber om det? Flyttar dom sig vid din lilla vink? Har dom respekt när maten kommer? Känner dom sig trygg och litar på dig vid läskiga situationer? O.s.v. alltså, att vara flockledare och allt det där man kallar NH blir man inte bara av en repgrimma och grimskaft och tränar flytt för tryck, stannar, går fram, vänta och yada yada, sånt vi människor tränar helt enkelt utan det handlar om vardagen och situationer tillsammans med hästarna. Om jag säger såhär, den tanken hade jag mer förr, jag såg inte de där vardagliga småa viktiga sakerna som finns i hagen, i boxen, i stallgången, vid mys, vid utfodring, promenader, borstning o.s.v.

 

Det handlar om små saker man kanske inte alltid ser, hästarna har en otroligt kroppsspråk och det handlar om millimetervis teknik. Jag har utvecklats en hel del när det gäller med kommunikation tillsammans med hästarna bara under det här året, en ny dörr har öppnats och jag förstår det på ett helt annat sätt. Jag började med "NH" när jag var fjorton år och har sedan dess alltid läst på, tränat och haft ett otroligt intress för det, och första gången jag fick en häst följa mig överallt i hagen, stanna, backa, springa, svänga lätt och fint vid mina kommandon var jag femton år, det var en otrolig upplevelse och det var där mitt brinnande intresse tog extra fart, sedan har jag bara lärt mig mer och mer för varje år, men det jag har lärt mig som mest under de här tio åren, de är att vara uppmärksam på hur hästarna ter sig med varandra i hagen. Jag kunde sitta hur länge som helst och bara titta på dom, hur de rör sig, hur de förflyttar varandra, vad är ok och vad är inte? O.s.v. Det är den bästa gåvan du kan få om man är intresserad av kommunikation med hästar.

 

Jag höll på mycket med seven games och annat nh liknande övningar förr, vilket jag tycker är super för det ska en häst kunna och man bygger väldigt mycket på det tillsammans med sin häst, och det är otroligt bra grunder för en vidareutveckling i kommunikationen, det är oftast seven games man råder nybörjare att sätta sig in i först och främst, man lär sig otroligt mycket av dom lekarna och får en riktig bra start och grund när det kommer till kommunikation med hästar. Dock det är inte där jag har fått den där fina kontakten jag har med mina hästar. Jag har lagt det där med NH på "hyllan" och kommunicerar med mina hästar i vardagen vid alla tillfällen, precis som hästarna gör med varandra i hagen. Jag måste säga att jag har fått en helt annan kontakt med hästarna på det sättet. Det har inte blivit det där "ja nu ska vi träna på det här för att du ska få mer respekt för mig och vi ska bli bättre vänner" för mig funkar det inte riktigt så längre, det blir så, tillgjort och tekniskt? Utan jag tog situationen när den kom istället och använde mig av vardagen. Så svårt att förklara, klart jag tränar tricks och så, men det är mer en lek jag gör med hästarna, samma som när jag springer och leker med dom i hagen. Och bara för att hästen kan ett trick så behöver det inte betyda att man är ledaren för det, hästar är inte dumma, de gör mycket för mat, men det beror lite på HUR dom gör det och hur den vardagliga umgänget och situationen ser ut, det är DÄR man märker av om man är en ärlig ledare.

 

Så när jag är i hagen med hästarna då ska det fan inte vara något tjafs. Okej om Bitter och Kaera står en bit bort och jag fokuserar på Fifa, då får dom göra vad sjutton dom vill med varandra, men står jag och gosar som jag gjorde idag med tjejorna så nära inpå, då ska dom lyssna till mig. Så fort Fifa strök öronen bakåt mot Kaera sa jag ifrån på skarpen men samtidigt som jag bad henne att vara kvar. Vi alla tre ska kunna stå här och mysa tillsammans utan tjafs. Tjafsa kan de göra hur mycket de vill när jag går därifrån, men så länge jag är där så sköter man sig med glada miner, och dom har verkligen börjat lära sig detta vilket är fantastiskt att se. Sedan stod jag där med damerna och myste utan tjafs. Lika bra som Kaera kan gå in i Fifa när jag rider och har minstingen som handhäst, det är JAG som ska lösa den situationen och inte Fifa. Och tänk har Kaera gjort så i hagen har hon fått sig en ordentlig kyss kan jag lova, Fifa är inte nådig mot henne direkt, men att Kaera snurrar runt, går in i henne, trycker sig mot henne o.s.v när vi är ute på ritt, då säger inte Fifa ett ljud, inte en surmin (och skulle hon för modan göra det så räcker det med att jag säger åt henne) för det är ju så det ska vara, även om två hästar har lätt att kivas med varandra eller kanske har svårt för varandra så är det DU som styr upp situationen.

 

Glömmer aldrig en dag när jag hade Elmo med mig i hagen. Han kan ju vara något provocerande ibland den lilla lurisen. Så Fifa varnade honom ett antal gånger, men inte fasen kan han hästspråk? Så till slut attackerade hon honom, och eftersom jag var mitt bland hästarna så röt jag jävlar anamma åt henne och hon tvärnitade och vände om när jag schasa iväg och gav henne en dask på rumpan, sedan lät hon Elmo vara. Jag däremot blir ju inte rädd vid såna situationer, förr blev jag det, vem fasen vill ha en elak surmärr med tänderna framme kastande emot sig? (Elmo stod bredvid mig) men en ledare kan inte backa, kan inte skygga undan och får inte visa en osäkerhet alls. Jag tycker hästarna bara är otroligt löjlig när de surar till, jag känner mig som en morsa i dom lägena, jag litar på mina hästar och jag vet var jag har dom. Så där har jag växt mycket, modet och tilliten. Kaera såg tydligen vad Fifa gjorde, så helt plötsligt kastade hon sig surt mot Elmo. Men då gosse röt jag till och slängde armarna mot henne. Ojsan, då skuttade man iväg in i skogen och skämdes. Det är såna här situationer jag menar, det är DET som är en ärlig kommunikation och det är ju oftast i hagen som man får sina svar. För mig har det genom åren blivit en naturlig sak, man liksom växer in i rollen, men gud vad mycket kvar jag har att lära, trots att jag lärt mig mycket så är jag bara i början på min väg. Det finns så otroligt mycket kunskap kvar att fånga och jag kommer göra massvis med fel, och säkerligen massvis med rätt, men som jag har sagt tidigare, för att kunna göra rätt måste man få göra fel.

 

Det här är min syn på kommunikation med häst och jag lär utveckla den mer och mer. Jag skulle kunna pladdra en hel dag om det här för det är så mycket jag vill säga, men det började med att jag gosade med tjejerna och ville förklara hur jag vill och tycker att de ska vara vid min närhet jämemot varandra - sedan pladdrar jag vidare som vanligt haha men det är ju det som är så kul, att fundera och analysera med sig själv! Många tankar dyker upp i mitt huvud när man diskuterar med sig själv, många nya tankar som leder på nya spår. Idag fick jag liksom en aha tanke när jag gosade med Kaera, det är såna gånger man bara klappar sig om magen och tackar för den nya kunskapen. Det är svårt, jävligt svårt att vara en ärlig, rättvis och värdig flockledare, och det är jävligt svårt att vara uppmärksam på hästens små signaler, det är så mycket vi missar i vardagen som en häst aldrig skulle ha missat, men det är ju för att vi talar två olika språk - men vi är under en ständig process att lära av varandra.