Idag är det en vecka sedan min AK somnade in. Och jag sörjer, jag sörjer så det gör ont. Jag kan inte sluta tänka på henne, hon finns i mina tankar dygnet runt, och det gör så ont, det gör så jävla ont och jag är så fruktansvärt arg på världen. Det känns som om jag håller på att gå sönder. Jag kommer aldrig förlåta det som tog henne ifrån oss. Jag kommer sakna hennes skratt, hennes vackra fina generösa sida, hennes otroligt härliga tankar och hennes omtanke. Hur kan man någonsin bli hel efter en sådan här sak? Och hennes familj, herregud, hur ska de kunna stå på benen igen? Man ska vara rädd om det liv man har, jävliigt rädd, ta vara på det fina ni har omkring er och kasta inte bort tiden på någon skit. Och tala om det fina saker för den du tycker om. Håll inte det inne för dig själv, glädj andra och visa att du bryr dig om dom. Omfamna det som betyder något för dig. Det kan gå så fort, så fort att man inte ens hinner säga hejdå, eller tala om hur ont det kommer att göra och hur man kommer sakna denne människa så bröstet bränns. Jag fick aldrig säga hej då, jag visste inte ens om att hon var så sjuk på slutet. Hon hade ingen ork att tala om det förstår jag, jag klandrar henne inte, och jag hoppas att hon aldrig kände en gnutta dåligt samvete över det. Jag fick veta att hon var borta i ett sms, av en vän som inte ens kände henne, det gör lite ont, jag fick en chock när jag läste det sms:et, var det ett skämt? Jag... jag fattade nog inte till en början att hon faktiskt var borta. Sist jag "pratade" med henne mådde hon hyfsat bra och hade ändå humöret uppe, och sen.. var hon helt plötsligt död?

 

Tårarna bara strömmar, jag önskar jag fick se henne en sista gång, fick krama om henne, höra hennes röst igen.Hur mycket jag än skriver så kommer jag aldrig få göra det, jag kommer aldrig få se henne igen. Och det känns så fruktansvärt, så jävla hemskt, jag får aldrig mer se henne. Undra vad hon tänkte på under hennes sista tid på jorden, var hon rädd? Hade hon ångest? Hade hon ont? Eller hade hon accepterat sitt öde? Fina människa, jag kommer alltid sakna dig, och jag ska försöka leva för dig. Jag börjar bli knäpp, jag söker tecken från henne, funderar på om hon kan se mig, höra mig. Jag bar bett henne om ett tecken, vad som helst, det måste väl finnas något mer efter döden? Det kan väl inte bara vara svart? Jag försökte känna igår, igårkväll när jag var ute och gick. Jag tänkte "hon kommer aldrig mer få känna höstluften, hon kommer aldrig mer få känna vinden eller se världen" eller får hon det? Varenda dag, VARENDA dag, funderar jag på vart hon är, vad hon.. gör.. jag vill tro att det fortfarande finns en slags existens, att hon har gått vidare till något nytt, att vår värld bara var ett avslutat kapitel och början på ett nytt. Jag vet vad hon tänkte om döden, vi hade pratat om den bara några månader innan hon blev sjuk och lades in för första gången, jag känner till hennes tankar och jag känner till hennes livsglädje. Fan vad ont det gör. Hon var så klok, hon hade så.. fina och stora tankar om allt. Det var en människa som gav mer än vad hon fick. Hon gav mig otroligt mycket, och det kommer jag vara henne för evigt tacksam över. Tack för att du ville bli min vän och för allt du gjort för mig, tack för din omtanke och kärlek, jag kommer aldrig glömma dig..