Ett, två tre... bit ihop och andas. Det fick jag träna på ikväll. Jag och Kaera skulle ta en mysig kvällspromenad nere på strandvägen. Ojsan hoppsan där var visst järnvägen som vi måste gå över för att kunna fortsätta ner mot sjön. Dock skulle den förmodligen braka samman om vi gick över, eller i värsta fall äta upp oss. Ja, hur länge stod vi där.. nästan en timme? Ett, två, tre.. aaandas. Ja, vad ska jag säga. Jag fick ge upp, hästskrället skulle inte över och jag var ensam och hade ingen hjälp att ringa efter. Jag försökte dock, på många vis, men när timmen började närma sig och tåget var på väg så kände jag att detta var meningslöst, jag hade ingen lust att bli köttfärs på rälsen så det var bara att traska hem. Så imorgon ska jag ta med min sambon och Fifan - för hästskrället ska över!! Gud vad roligt det är att vara tillbaka i unghäst-tiden! Grrr.