En liten fågel viskade mig i örat att Kaeras mamma var INTE den lättsammaste hästen att rida, eller var det rida in? Ja tydligen så var hon väldigt speciell, och det klinger ju inte vackert i mina öron, men vi får hoppas att Kaera tar efter farsan sin istället, dock har jag börjat ana att min minsta kan ge mig en del utmaningar framöver, vänta och se, vänta och se, kan bli intressant. Hon har ju börjat tjura vid handhästridningen, satt både mig och Fifan på prov  sist och jag tyckte hon var lite ful faktiskt. Hon hade väldigt mycket krumbukter för sig som inte är okej, hon blev dessutom väldigt stark och jag hann inte korrigera som jag ville tyckte jag. Så nu blir det kedjegrimskaft som gäller, får vi se hur mycket hon orkar krumbukta nästa gång. Ibland måste man sätta dom små på plats.