Något som jag blir brydd på när det kommer till mig själv är att när det gäller andras hästar, typ skador, krångel eller annat som är mindre bra, då känner jag sällan den där oron, den där hjälplösa eller desperata känslan. Jag får ett helt annat perspektiv på situationen än om det är något av mina djur. För skadar sig Elmo eller någon av mina hästar, då blir jag som.. ett hjälplöst barn? Man tänker på det absoluta värsta och man blir förvirrad och orolig vad som är det bästa att göra och hur det kommer lösa sig.

 

Det kan ju vara samma typ av skada eller "problem" som en annan haft eller har på sitt djur - men där är jag så mycket mer positiv och trygg. Jag känner mig stark och rätt säker på känslan. Jag oroar mig inte i onödan utan tänker i sunt förnuft och planerar inför det vi har framför oss med rätt god säkerhet. För jag vet att om det inte är på liv och död så är det bara att slappna av och ta dagen som den kommer, för det kommer att lösa sig. Jag är en ganska hoppfull och positiv människa, ingenting är omöjligt och det mesta löser sig och det mesta går, fast när det kommer till mig själv och mina kamrater på fyra ben låter det helt annorlunda.

 

VARFÖR kan jag inte känna så med mina djur? Varför ska jag bli så hjälplös och tafatt? Varför ska jag bli så negativ och orolig? Tro att allt är kört på en gång? Varför när det kan handla om samma sak som ett annat djur råkat ut för, ett djur som kanske råkat ut för något värre och klarat sig utan att jag varit orolig ett dugg, ändå blir man så orolig så magen blir dålig om det händer mina älsklingar något. Det är inte så att jag stressar upp mig och blir helt carzy kring mina djur när de är skadade, klart jag bli ledsen när jag upptäcker "problemet" men sedan får man ju bita ihop och vara stark för deras skull. Bryta ihop och oroa sig det gör man ju hemma i soffan, vid middagen, i bilen, när man ska sova, vid tv.n.. den där tiden då man kan och får bryta ihop, och oftast har all den energin till att vara ledsen, orolig och rädd varit i onödan.

 

Vilken vekling man är!! Hur tränar man bort sånt?