Min häst har varit en bitch de senaste dagarna. Igår "hängde" hon på mig och fjolla runt när jag tränade för hand även om hon mestadels av passet gjorde bra ifrån sig. Idag kickade hon mot mig när jag spände gjorden samtidigt som hon försökte nafsa åt mig. Hon var allmänt dryg och spänd i boxen, men ni vet.. så där fjollig, mig skrämmer hon inte, hon skrämmer ingen för hon är så barnslig så det är inte sant. Hon hade tydligen varit bråkig på ena stoet i hagen också (första klass-stoet) och gett ifrån sig en hel del smällar som resulterade till en del sår på rivalen, själv har hon inte en skråma, Fifa som aldrig hamnar i bråk, snacka om att hon är in a bad mood.

 

När jag skulle hoppa upp så ville hon inte stå där jag hade ställt henne, så vi snurrade runt några varv där på gårdsplan. När jag väl hoppade upp började hon studsa på stället som ett pucko, men då jävlar sa matte ifrån på skarpen att "nu unga dam skärper du dig" sen har hon varit som ett ljus under hela ridpasset och resten av kvällen, hon var ovanligt trevlig och med på arbetspasset ikväll för att ha en grinig dag, tio tummar upp för Fifan.

 

Nu till det märkliga. Jag har haft och träffat på ston som varit riktiga surpuppor och bitchar, även valacker dessutom, jag har fått "avsmak" på en gång, jag har aldrig kunnat fatta tycka för såna hästar även om det bara är situationsbundet, något som sker vid vissa tillfällen. Usch, rädd har jag varit för såna hästar också, vad är det och ha? Då kan de gott sura för sig själv jag lägger inte ner min själ eller energi på de hästarna, men Fifa.. ja, trots att hon kan bli pissed of alltså så känner jag aldrig den där "avskyvärda" känslan, eller den där hemskt tråkiga och nästan okärleksfulla känslan. Jag känner mig mer som en morsa som måste rycka in och fostra sitt barn, det barn som man samtidigt pekar pekfingret åt, älskar man så enormt, och ni vet en "mamma" måste ju bli arg också för att visa vad som är fel, men jag skäller inte på min häst med en hemsk eller bitter känsla, jag skäller med både kärlek och fostran. Fifa är den första häst som inte kan få mig att tycka mindre eller sämre om henne vid tråkigare situationer, för mig är hon bara ett kaxigt, ibland ett missuppfattat litet barn som behöver bli vägvisad. Samma sekund som jag ger henne en dask så känner jag inget annat än kärlek till att fostra min häst. Hon är så speciell, åjo tro mig, den tösen kan charma, samtidigt som hon kan bete sig som en bitch glänser hennes stora svarta ögon som ett råddjurs och hennes dockliknande utseende lurar en direkt!

 

Jag kan faktiskt inte annat än att känna med henne dessa dagar, att ha "mens" och känna sig allmänt trött och grinig och en matte som ska dra ut henne på arbete, jag förstår dig Fifa.. jag förstår dig. Mamma älskar dig.