Ja kära vänner, hemlisen var att jag gått och köpt mig ett tvåårigt underbart sto efter Meitill. Jag har under hela sommaren letat efter en unghäst och när jag äntligen fastnade för två valacker söderut bestämde jag mig för att fara och kika. Packade väskan, tog fram en karta och tog med mig Lina, sedan bar det av, 100 mil neråt. Ska man så ska man och då spelar inte sträckan någon roll.
Vi for raka vägen ner till Halland och kikade på en sååå flott tvåårig hingst, jiiisses vad han rörde sig flott för att vara så ung och dessutom utan skor. Oh vad fin han var man bara dregglade när han sprang där i hagen. Att han sedan hade en fin stamtavla gjorde inte saken sämre. Det var främst denna häst jag for ner för även om jag hade fler att titta på. Tyvärr kände jag på en gång att det inte klickade mellan oss, jag kände liksom ingenting mer än att han var jävligt flott, och ni vet.. Fifa som har en såååån personlighet, det ska mycket till att slå den ;) Så hjärtat sa nog där på en gång att - Nej Linda, kemin är så viktig, du ska fastna för personligheten, och det gjorde jag ju inte. Besviken, det kan jag gott säga att jag var, för han var så jääävla flott och säkerligen en bra framtida tävlingshäst och billig dessutom men, man ska falla och det gjorde jag inte. Nåja det fanns en till speciell häst som jag var suuupernyfiken på och som verkade lovande de lilla jag sett av bilder och filmer, så ännu var ju inte "hoppet ute"
Vi for från Halland och direkt till Öland, då hade vi redan åkt 100 mil också, men Lina och jag är tuffa norrlandsbrudar så vad fasen vi for över Ölandsbron och for in en bit i Öland där vi sedan övernattade i bilen, det var sjukt mysigt måste jag säga, ett litet krypin där bak, där vi bäddat med madrasser och kuddar. Vi somnade på en gång.
Morgonen kom och vi for till Johan Larssen, kvarnbackas islandshästar. Lina skulle nämligen kolla på en border valp och då skulle vi även passa på att kika på lite hästar. Ett väldigt trevligt välkommande med god frukost och massor med valpar runt om oss. Jag trodde jag skulle dö när jag såg de små! Mycket trevligt surr och mycket mys med valpar, sedan började den oförglömliga lilla resan till alla de olika hästflockar i de oändliga hagarna. Öland var vackert måste jag säga, jag satt bara förbluffad i bilen, Johan surrade och berättade om allt möjligt. Vi stannade till hos Hringur frá Feti och hans ston och föl. De gick där ute på slätten i det vackra solskenet och Hringur vände sig emot oss så som en ståtlig hingst bara gör. Gud så underbart söta föl, man blev ju genast så där gulligulldaltig, men eftersom de är mer som vildhästar fick man endast se men inte röra.
Vi for vidare till nästa flock (Kaeras flock) där stod ett till treåriga ston i en enorm hage. En gulbrunskäck hälsade på mig genast och hon var så lik Fifa så det var inte sant, hjärtat hoppade till.
- Den här Lina. Sa jag på en gång. Kemin sa klick. Kanske var man lite snabb men hon var verkligen superfin, stor, uttrycksfull, långa fina ben och rörde sig inte så tokigt heller. Man försöker SE alla hästarna, det var ju några stycken och huvudet snurrade hit och dit. Hur skulle man få chansen att se alla? Det var helt fantastiskt att vara där, så himla fränt i den vackra hästflocken där ute mitt i ingenstans i en oändlig hage, precis som om det vore i det fria.
Kaera fick jag snabbt ögonen på och även Lina fastnade för henne. Vad fin hon var! Långa fina ben, bra överlinje, fin välrest hals, vackra ögon, sött huvud, underbart uttryck. Åh, här fann man ju mycket gott! Jag kände mig lite förvirrad för man var ju som på tåna som en lillflicka och jag kunde nog inte riktigt fokusera, jag var så uppspelt. De hästar jag var intresserad av var just Kaera och detta gulbruna skäck stoet, men det lutade mer åt den gulbruna även om jag mer ridmässigt var mer intresserad av Kaera, men jag hade inte riktigt fått chansen att hälsa på henne och vistelsen i hagen gick så fort, för snart var vi på väg igen och man blev som ännu mer förvirrad då man inte riktigt fått klart för sig vad man egentligen tyckte och VILKEN man tyckte.
For vidare till en annan flock. Vi fick fara in med bilen (som är en frän jeep bör nämnas) i hagen och leta efter dom. Vi åkte och åkte, inga hästar även om det var platt överallt, endast två örnar som seglade ovanför oss. Alltså vadå savannkänsla? Det var riktigt fränt, bilen gubbade genom terrängen, över "vattenhål" och vi satt spänt och kikade efter hästar. Till slut fann vi dom en bra bit bort, helhäftigt.
Fortsatte sedan till Spuni frá midsitju och hans ston. Han kom stolt springande en bit bort, kameran hade jag såklart med i högsta hugg, jag fotade en hel del under dessa tre underbara dagar, man ville ha med allt. Efter vistelsen hos Spuni for vi sedan vidare till ett fik och satte oss nere vid hamnen, surrade massor med häst och lite annat smått och gott. Gud vad jag och Lina trivdes, och med Johan som tog emot oss så himla fint, kunde inte bli bättre.
När vi sedan var hemma på gården blev vi erbjuden att övernatta hos Johan, så vi bestämde för att stanna över natten, Johan skulle bort och vi kunde både umgås med valpar och hästarna som vi ville. Känna efter lite och bara njuta av tillvaron och det vackra Öland som var mer som utomlands än Sverige. Vi for in till byn, käkade och mådde gott, men for ganska snabbt tillbaka för att mysa med valparna inne i huset medan vi åt gotta och kikade på dagens fotografering av hästar och hundar. Jag njöt som fasen kan jag säga, det här var en sån underbar resa och vi hade så hemskt roligt Lina och jag, mycket skratt och hemskt mycket surr, det blev mer som en semester.
På kvällen for vi till ungstona igen, tre hela mil men vi hittade på en gång, är man hästnörd så är man. När vi kom fram sprang hästarna och lekte, det var lite svalare nu än sist vi var dit och hästarna hade då inte riktigt varit på det piggaste humöret, nu sprang de hej vilt och busade. Den häst som man såg på en gång, både jag och Lina, det var Kaera. Vilken utstrålning! Hon vände upp mot oss, glittrande ögon, sträckt hals och fluffig man, det bara strålande om henne! Sedan var det hon som showade, vände alltid upp och tittade mot oss när de flög fram genom hagen, hon liksom syntes så starkt och hennes energi gick rakt genom hjärtat, inte nog med det så dansade hon fram så flott!!! Superfint rörde hon sig! Åh jag var fast! Alla hästarna var fina och sprang omkring i energi, men Kaera hon stack verkligen ut, hon fanns liksom överallt. Hon tog ofta täten och var väldigt pigg framåt. Den gulsvarta skäcken den syntes inte längre. Kameran gick i högsta hugg. Jag vet inte vad det var men hon tittade på mig flera gånger om.
Jag fick ett tillfälle då hon och ett par ynglingar kom fram till mig, hon var väldigt känslig och lite reserverad men ändå nyfiken, perfekt! Jag satte mig på huk och väntade. Hon kom sakta men nyfiket fram, sträckte på sin långa vackra hals och nosade försiktigt på mig, snart smakade hon med läpparna på mitt ben. Min kropp var varm. I detta ögonblick hade jag bestämt mig.
- Det blir nog hon! Sa jag till Lina med ett strålande leende. Hjärtat det mådde gott, jag kände den där underbara energin i kroppen, den där känslan som jag har till Fifan och jag var ju ute efter en häst som skulle vara lik henne, och det var dom ju verkligen. Ögonen, uttrycket, ja till och med teckningen, även om nu färg inte spelade ett tjota. Kaera blev mer och mer nyfiken på mig, i täten av flocken följde hon mig en bit och jag var verkligen iaktagen även om man inte kunde gå fram hux flux, ja menar hon är ju en vildhäst. Vi gick där ett bra tag jag och Lina, vandrade med hästarna längs den oändliga hagen under den vackra kvällssolen, det kunde inte bli mer magiskt än såhär.
Den kvällen/natten tänkte jag på henne hela tiden och tittade nog på bilderna hundra gånger om, men jag bestämde mig inte helt, jag hade en till häst att titta på i Vimmerby dagen efter, men det kändes jävligt lovande. Johan kom hem och vi satt där mitt i natten, fikade och skrattade, tokar, men så trevligt vi hade det. Jag, vi trivdes som fisken i vattnet, och Lina, hon hade ju fallit för sin lilla valp! Detta kunde inte bli bättre. Dagen kom och vi var tvungen att dra vidare, kändes lite sorgligt, man hade verkligen kännt sig hemmastadd där på gården och Öland var ju så otroligt vackert, men resan fortsatte, med en liten valp i baksätet, världens snällaste valp bör ju nämnas.
Vidare till nästa häst. Jag sa till Lina att jag hoppades han var ful så jag slapp välja och vela, Kaera hade tagit mig med storm men vi hade ju en till att titta på och man ska inte ta första bästa. Väl framme och jag såg en riktigt fin flott häst i hagen, en tvåårig hingst. Vi tog honom till paddocken och jävlar vad flott han var, ooooh jisses, ja den har nog framtiden för sig, snygg var han dessutom och med Berserkur som morfar. Hingst var ju ett minus dock, sto är ju alltid något som lockar mer för mig, sedan fick jag ingen riktigt pejl på vad det var för häst. Jag satte mig ner i paddocken och locka men han ville inte ens titta på mig, jag fick ingen kontakt alls, kanske var det bara situationen, men jag var här och nu och hade inte mycket tid på mig att känna efter. Flott så in i helvete men jag kände nog redan där att hjärtat sa ifrån. Fasen här hade jag hittat två jävligt flotta hästar, och tackade nej till båda, men.. kemin.. den ÄR ju så viktig och jag HAR gjort misstaget flera gånger att ta hem fel häst bara för att den var billig, ´"lovande", nära eller annat, och det har INTE slutat bra då kemin har varit kass.
Resan fortsatte till Enköping, en vän till Lina bor där, Stångbyhästar, där Linas träningshästar Falki och Djasn kommer ifrån och där även hennes nya unghäst är uppfödd. Vi hade jättetrevligt och ja fick lära mig dricka Caffe latte? Träffade även på deras coola varghund stor som ett hus, jädran, och ändå var han bara 8 månader. Vi hälsade även på deras unghästar som var till salu, men tror ni jag kunde tänka och engagera mig på någon annan häst? Det var ju Kaera som fanns i mina tankar, jag tittade på bilderna flera gånger om, jag var fast. Vi begav oss sent vidare efter Lina hade ridit deras flotta hingst Elgur, mot gävle där vi sedan återigen övernattade i bilen med en liten valp som sällskap denna gång. Detta var en fantastisk resa, bland de bästa jag gjort, helt oförglömlig och helt magisk.
Väl hemma och tankarna flög omkring, jag väntade på att ge Johan besked, men varför? Varför vänta när jag bestämt mig egentligen? Kaera.. hon skulle jag ha!! Jag kunde inte hålla mig och gav besked att jag skulle ha henne, och jag kan säga, priset som jag fick, det var ett bra pris, ett fynd! Eftersom Johan skulle hämta får i Vilhelmina tog han med min lilla häst upp på släp och för ett par timmar sedan blev hon min.
Släppte henne i vinterhagen med Fifa (Efter en resa på över 100 mil i finka kändes det lugnast att hon får gå med Fifa första dygnet för att få lite lugn och ro, imorgon kommer hon och Fifa släppas i sommarhagen och Bitter lär ju hingsta sig en del) och det var så lugnt, hon var sååå lugn vid ihopsläppet, inget spring, inget tittande, hon lunkade lugnt i hagen med Fifa (som gärna ville fostra) hon är helt otrolig. Fifa.. hon blev SOTIS! Hon jagade bort Kaera så fort hon kom i närheten av oss, sedan gick hon och ställde sig vid mig, så höll hon på, lill fjollan mammas! Men de kommer jätte bra överrens!! Jag är så lycklig... fyyy fan vad lycklig jag är och guuud vad fin hon är, bara i skritten vad hon lyfter och rör sig fint, stor är hon också, lika hög som Fifa och är bara två år.
- Jag tror du har gjort ett fynd Linda, Sa Lina och var lika förtjust i Kaera som jag. Ja nog fasen har jag gjort det :) Och nu står hon ju här hemma, bara hundra m ifrån mig <3<3<3<3<3<3<3