Tove undrade varför jag inte skriver så mycket om Bitter och jag har ju faktiskt tänkt tanken att fler kanske är bra brydd över det. 

 

Bitter är min älskling, han släpper jag aldrig, han ska dö här på gården. Han är den häst som varit här längst och jag hoppas att han får många år till, hoppas hoppas hoppas.

 

Varför skriver jag då inte så mycket om min svarta prins? Hmm ja för det första ligger mitt stora intresse till islandshästar och islandsridning och därmed överför jag det på bloggen. För det andra är min prins pensionär så han gör inte så mycket annat än lever livet i hagen med kompisarna, det har blivit någon skogstur nu och då som han klarat av, eller lite promenader eller mest bara mys och skötsel. Så jag har väl inte riktigt kännt att det varit något intressant att skriva om.

 

Däremot skrev jag jättemycket om honom förr på den hemsida jag använde mycket. Jag tränade honom regelbundet både i ridning och från marken, for på kurser och tok, jag var väldigt engagerad i honom på den tiden, min älskade vän. Idag får han uppmärksamhet mer eller mindre varje dag också, men det blir ju inte så mycket ridning då han inte håller för det, han har liksom gjort sitt. Känns lite sorgligt för tusan vilken rolig häst det där är att arbeta med, så fruktansvärt tacksam, lyhörd och lättlärd.. åååh. Saknar den tiden.

 

 

 

 

Jag glömmer aldrig den vinternatt då Bitter och hans kompis rymde till grannbyn en mil bort. Så rädd och ledsen som jag var då går inte att beskriva. Bitter är en ganska så hemmakär och lite fjantig häst, han är inte direkt som Fifa som gärna går på äventyr, utan han söker sin trygghet här hemma med flocken. Så bara tanken på att min stackars förvirrade bitter mitt i vinternatten sprang runt i en främmande by kändes inte riktigt bra. Hästen han var med var däremot en typisk Fifa häst - JAA VAD KUL! Så jag antar att Bitter hakade på honom. Jag ringde polisen och nära och kära för att söka reda på hästarna. Det var spår överallt. Jag ropade och ropade, grina och grina. Jag tänkte nu jädrar går han ner sig i dammen, det fann både dammar och järnväg i närheten så man hade ju värsta senariot. Vi var så stressad och halvt panikslagna att jag och Martin for i diket med bilen, hua vilken jädra natt. Tillslut fann Bitters hästkompis på en golfbana mitt ute i djupsnön i det svarta mörkret, han såg ganska så nöjd ut. Bitter han fanns inte i närheten. Jag blev liiivrädd, den hästen lämnar INTE sin flock. Gud vad rädd jag var jag bara skrek efter honom allt jag hade, då plötsligt är det någon som gnäggar gällt långt borta. Det är Bitter! Jag ropar på honom och han kommer i full fart emot mig. Lyckliga jag! Han lever! Han stannade vid mig, helt utslagen full av svett, min kära häst! Då insåg jag verkligen hur mycket jag älskade den där förbannade fjanten.

 

Den här berättelsen har jag tagit upp förut, men den betyder så mycket för mig och jag glömmer den aldrig, så den tålts berättas igen :)