Att slå sig själv hårt!!
Förr då var jag duktig på att klaga hur jävla kass jag var på att rida, jag var sämst och kunde ingenting. Jag kunde bli så arg och ledsen och skita i allt efter ett dåligt pass, fyfasen vad sämst man var!
Men alltså, varför ska man hålla på så mot sig själv? Varför misshandla sig själv på det viset? Ja det är väl bra att man inser att man kan inte allt och kanske behöver hjälp med vissa saker, men att slänga sig själv så mot väggen och bli pestimist? Man är dum mot sig själv och även mot omgivningen att trycka ner sig själv. Jag skäms lite över mig själv över att ha varit så, det var inge synd om mig, inte ett dugg, jag har ett val här i livet och jag är den jag är, kan jag inte bättre så kan jag inte men vill jag bli bättre så finns det olika sätt att gå till väga, hjälp finns alltid att få.
Jag vet inte folk kanske får för sig att jag är någon viktigpetter här på bloggen eller nått när jag aldrig "trycker ner mig själv" och skriver mycket posetiva saker både om mig och min häst, visst kan jag erkänna för mig själv att jag inte är så bra exempelvis på att tömköra, men det är väl en stor skillnad än att kasta skiten på sig själv och beklaga hur sämst man är. Har man den inställningen kan jag lova att man inte kommer någon vart, det har jag lärt mig, det dåliga självförtroendet hindrar en att ta sig framåt. Så varför i hela friden ska jag sitta och beklaga mig i bloggen hur kass jag är och fokusera på mina brister när jag istället kan rikta in mig på det jag faktiskt kan och är duktig på, resten får man försöka jobba med och kanske ta hjälp av. Folk får tro vad dom vill om mig, I give a shit, jag vet vad jag gör och vem jag är. Jag är inte överlägsen eller bäst men jag mår bra av den människa jag blivit.
Många som jag tränade för förr sa gång på gång att nu får jag försöka tänka posetivt och tro på mig själv- det var min största brist. Ja, jag gick öppna ögonen och ändra på mig helt. GUUUD VAD SKÖÖÖNT. Jag är mer posetivt inställd till saker och ting och vågar tro på mig själv, fan allt går och det jag inte kan grinar jag inte över, jag tar hjälp från andra håll och har god inställning till att: - Fan det här fixar vi! Jag var så ledsen vid varje misslyckade pass, idag är det annat, idag tänker jag: Jaja ibland går det dåligt det tar vi igen nästa gång :) Och det är en ärlig tanke, även om det känns lite tråkigt att det gick dåligt så har jag ändå en inställning på att det kan inte gå bra varje gång och jag vet ju vad både hästen och jag kan, det kommer bli bättre! Jag tror även att allt bök och stök med Fifa och veterinärer gjorde mig starkare, klarade vi det så klarar vi allt. Så varför beklaga sig när det bara försämrar möjligheterna att ta sig fram? Varför inte våga tro på sig själv? Ja med förändrad inställning och attityd har jag även blivit en bättre ryttare och människa över lag, jag kan mer idag bara för att jag vågar tro på mig själv. Det är som att det dåliga självförtroendet ställer en vägg för sig själv, på andra sidan finns alla kunskaper och möjligheter, det gäller bara att riva den väggen och komma åt det goda på andra sidan.
Jag tycker man ska försöka acceptera den nivå man ligger på, kan man inte mer så kan man inte, det är liksom så,alla ligger på olika nivåer. Då kan man gå vidare i sin tanke, vad skall jag göra åt saken om jag vill att det ska bli bättre? Alltså man måste ju tänka lite långsiktigt. En träning, två, tre kanske inte gav så mycket, men kanske efter sex, sju träningar. Ingenting är omöjligt men allt är upp till en själv. Hur fort det går för mig eller hästen beror ju på min egna inställning, hur lätt jag lär mig, hur stor inspiration jag har och hur mycket jag vill satsa, det beror även såklart på hästen men det mesta hänger på ryttaren. Acceptera att saker ta tid, acceptera att andra ryttare och hästar lär sig och tar sig framåt fortare eller saktare. Alla är olika men för det behöver det inte betyda att man är sämre än någon annan. Ibland kanske sanningen svider, men det viktigaste är hur man hanterar den.
Självklart får man ha en dålig dag, bli arg eller ledsen, bara man klättrar upp på fötterna igen och torkar tårarna efter en stund och ger järnet igen nästa gång och vågar tro med bra inställning. Nu får man väl heller inte bli för "stolt" och dra på smilebanden, för man måste ju samtidigt inse att det man inte kan, kan man inte och då får man försöka ta hjälp.
Att skylla på hästen - då tycker jag att man har backat lite, oavsett om hästen är extra svår kring en punkt så går allt, det gäller bara att ryttaren har extra mycket kunskap för att veta vad denna skall göra för att lyckas, det finns inga ursäkter. Om Fifa har ett jävla humör och blir lite extra svår vid vissa ridpass kan jag ju inte skylla på hästen för hennes humör och att detta förstörde ridpasset, då får jag skylla lite på mig själv att jag inte klarar av situationen på rätt sätt. Det kanske är bättre att byta ut tanken "Surpuppa" till "Varför blir hon såhär? Gör jag nått fel? Vad är det som inte stämmer? Hur kan jag förbättra situationen?"
Tack vare min förändrade inställning och mitt förändrade tankesätt HAR jag faktiskt blivit en bättre ryttare. Bevis finns ju, antingen går man framåt, bakåt eller ingenstans alls. Jag och Fifa går bara framåt och det måste vara ett bevis på att jag Kan och att jag Vågar tro på mig själv, jag har tagit till Hjälp av de som kan mer och jag Tar in saker på ett helt annat sätt, jag Tar in lärdomen på rätt sätt tack vare min inställning. Nog för att jag alltid måste jobba på mitt självförtroende, för ibland tryter det och den där hemska känslan gör intrång på min kropp igen, då kämpar jag allt vad jag kan för att mota bort den. Att jag har kunnat blivit en bättre hästmänniska genom att kunna ta in kunskap och perspektiv på andra sätt är inget jag skryter om utan det är något som jag försöker förmedla till er som kanske har lätt att beklaga och känna sig värdelösa. Det ÄR inte synd om er, och det VAR inte synd om mig heller, ha lite jävlar anamma i kroppen och klättra er uppåt nu, eller.. stanna där du är. Men kom ihåg att dit du går, går din häst. Man har ju som sagt ett val. Hårda ord men ibland kanske sanningen är svårare att se. Kom ihåg att det här fixar du!! Tyck om dig själv och våga tro.
Den inre ryttaren skriven av Cecilia Löfgren är en otroligt bra bok för att stärka sin självkänsla och sitt självförtroende.
Kommentarer
Erika
Jag tycker de är viktigt att man ser sina egna fel o brister, men i stället för o trycka ner sig själv jobba på dom. :)
Jag har fel o brister jag är medveten om.
först nu börjar saker o ting ändra sig, men de har tagit tid, mycket tjat från andra.
men trycka ner sig själv får man inte göra. ;)
bättre o jobba på sina brister o viktigt o inse att man har brister oxå. :)
Men jobba på dom i stället för o skita i allt. :)
Jag tycker inte du är någon viktig petter eller vad du nu skrev, haha :D
Älskar din blogg, dina åsikter är 100% du och 100% ärliga känns de som.
din blogg är underbar o läsa.
Agnetha
Jaaaa vad bra Linda! Tio tummar upp för bra inlägg! Det är så jäkla dumt för ibland är det nästan så att man "måste" vara självkritisk för det "hör till", men man sätter ju bara käppar i hjulet på sig själv. :-/
erica
Hur många tummar har du agnetha ;o) Jag håller med dig det var ett bra inlägg.. och långt hihi
Även fast jag inte är den där ryttaren med självkänsla. Fast det är jag inte med något.. Jag anser mig sällan som bra utan ser alltid att det finns dom som är bättre. Fast sån är jag nog bara :)
Men det är bra att ha självkänsla man mår nog bättre av det och dom de var skrivit så går det nog bbättre och framåt om man tror på sig själv!
Fint skrivet.
Jossan
Extremt bra skrivet Linda!! Jag tror många ryttare skulle behöva läsa och FÖRSTÅ innehållet i det du har skrvit. Ta till sig det liksom och verkligen fundera över det.
Jag tror också att det kan bero lite på ålder och mognad också, om man ska komma på detta själv och inte få det berättat för sig.
Men det är verkligen sanna ord du har skrivit!
Linda
