Jag kan inte komma på någon "nere" period just nu, jag lyckas alltid hitta att felet ligger i min ridning och inte hos hästen :)
Sedan så går det inte bra i ridningen så brukar jag bara gå tillbaka till "gå fram, stanna, gå fram, stanna, gå fram, stanna" och så håller jag på så ett tag.. Det brukar alltid hjälpa mig och så länge hästen går fram och inte står stilla kan man se det som ett lyckat ridpass imo ;)

När jag får sån period så går den oftast inte över förens jag får något positivt o lägga energi o tankar på.

Exempel vis de gått dåligt i ridningen.
Sen en dag släpper de och går kanon bra o då blir jag glad o får ny energi igen för en dag så släpper de.

Så hanterar de inte direkt bra.
Borde kanske slå ifrån mig deppigheten, men har svårt för de.

Som nu är jag deppig/nere och otroligt trött o allt ihop.
men ridningen går ändå rätt bra, men jag glädjs inte åt de p.g.a övriga saker som gör mig deppig.
de är jobbigt :/

Åh gud ja, då vill jag bara gå och dö.. Sluta med hästar, sluta med livet. Aldrig mer se en häst eller en annan människa! Bara upphöra existera.

Det händer ju lite nu o. då, rätt ofta faktiskt. Hade en sist för bara nån vecka sedan, men var en kort den här gången. Men inte ovanligt de håller en månad eller mer. Har ju tre stycken som det kan gå så där med, så "varsågod och välj vem den här gången - eller varför inte alla på en gång?", haha ;) Lukka är expert på att bring me down, då hon är så "oberäknelig" i sin utveckling. Går aldrig stadigt framåt så att säga.

Och hur vi kommer ur dem har jag ingen aning om. Man kämpar väl på och sen plötsligt händer det bara? Kanske. Vet inte, jag brukar inte tänka på hur det går till.

Jag brukar ha små nedåtgående perioder på hösten, medan jag å andra sidan brukar ha de uppåtgående perioderna på våren och det kanske säger sig självt. Hästen har utvecklats enormt och blir lite trött, samtidigt blir solen svagare och hästen börjar sätta vinterpäls vilket tar enormt på krafterna ;)

Min värsta down-period med Raudur var nog ändå i slutet av sommaren, ett par veckor efter SM. Helt plötsligt så blev han jättestum i munnen, vägrade ta mina förhållningar med sätet (han som brukar vara så känslig för sitsinverkningar!) och reagerade slött typ en sekund efter att jag hade gett något kommando. Dessutom så blev han jättestel i bakbenen och vägrade att jobba med ryggen!

Fy f*n vad dåligt jag mådde under den perioden! Ville bara ge upp och sluta med hästar på en gång. Men jag gick tillbaka ett steg, pressade honom inte utan jobbade mest från marken med att han skulle flytta sig och red ut mycket i skogen, mest skritt.
Det släppte efter några veckor och nu innan vilan var han i princip som vanligt^^

Jag tror att det är viktigt att gå tillbaka när man känner att det inte går som det brukar, inte pressa hästen eller kräva så mycket av den. Gå tillbaka till den nivån som du var på innan hästen gick framåt i utvecklingen, så kommer hästen nog tillbaka med stormsteg så småningom :)

Usch om det går dåligt med hästen så dras allt ner tycker jag... Det är ju ens glädje/energikälla!

Blä hatar såna perioder.. Jag har dom alldeles för ofta.. Det är nog första gången nu som det faktiskt har kännts bra rätt länge.. Den värsta tiden var innan jag skickade Frodi på tillridning, efter det har det flytit på mycket bättre!

Det går upp och ner med alla hästar, mer eller mindre. Sune och jag har också våra upp och ner, även om det kanske inte är så stora saker. Jag tycker att man dels ska lyssna till hästen, behöver den några dagars vila eller göra ngt annat? Man kan även behöva gå tillbaka till basic. I bland kan det även ta emot när man är på väg upp ett snäpp. Då är det en gräns man behöver komma över och sedan släpper det. Lyssna till din häst, hur den känns för dagen! Även om jag tänkt att träna piruetter en dag, så kanske det inte går , utan jag behöver jobbaa med grunderna i stället. Ta hjälp av ngn kunnig. Det gäller att aldrig ge upp, kämpa på och du ska se att det löser sig.
Kram

Jag och Guffi hade nog våran värsta period nu i sommar och början på hösten, efter att han bockade av mig. Jag blev feg och visste inte riktigt vad jag skulle göra, var skulle jag börja och ingen hade jag som var kunnigare än mig att fråga i närheten. Eftersom osäkerheten sitter i uppsittningen höll vi oss borta från ridningen för det mesta och tränade mycket på marken, och det hjälpte mig att ta mig igen allt det jobbiga. Att se hur våran relation växte starkade och att på marken fungerar allt för oss. Men det som hjälp mig mest att komma ur detta och våga ta tag i ridningen och uppsittningen igen är att vi börjat ta lektioner för en jätteduktig tjej som förstår precis vårat problem och jag känner att hon verkligen kan hjälpa oss. Visst har vi våra bättre och sämre perioder annars också, men en dålig period har nog aldrig varit så här lång. Man får försöka hitta de positiva bitarna i det hela, vad kan vi och vad fungerar just nu, och kanske backa några steg :)