Bitter- Hur jag fick bevis på mina känslor!

Ja det är söndag, jag har varit ute hela förmiddagen så nu vill jag vara inne ett tag. Sambo är borta med lastbilen och tar ner en timmerkåk, vad förvånad jag blir! Han är aldrig hemma, han jobbar varje dag, även helger, men igår fick jag faktiskt en hel dag med honom vilket jag är glad för! Men nu sitter man här ensam igen, inga hästar, ingen karl och Elmo ligger i hallen lerig, kanske ska ta och berätta lite om min andra snutt nu när tiden finns?

Bitter, Blue Bitter. Honom hör man inte så mycket om i min blogg, jäkla matte men det är ju Fifa jag satsar på och det är ju islandshäst som är mitt intresse, Bitter han kom bara av en slump i mitt liv! Det är jag glad för.

Det var aldrig menat att han skulle bli min, han skulle som sagt vara en sällskapshäst till min dåvarande häst, men eftersom ägaren inte ville ha honom tillbaka och gav hästen till mig med glädje, tackade jag och tog emot. Sedan dess har han varit min och så ska det förbli, jag låter honom hellre somna in än att sälja.

Speciell häst, lite osäker men världens snällaste. Det går inte bara att gå in i hagen och hämta han hur som helst, ibland men inte alltid och absolut inte vem som helst. Han är en cool häst men perioder kommer och han kan vara lite osäker och fjantig på det mesta. Ena dagen lunkar han med huvudet i backen med en stor timmerbil i ändan, andra dagen är en brevlåda farlig. Han visar aldrig en tendens till att vara irriterad eller sur, har aldrig fått uppleva den sidan ändå blir han alltid ledaren i en flock.

Bitter är en känslig kille, väldigt lyhörd. Trevlig att rida, han är alltid posetiv till jobb. Under de senaste åren har han blivit riden som westernhäst, det passar honom ypperligt, han är lite trång i ganascherna och behöver därför jobbas lång och låg, han blir dessutom väldigt lugn och avslappnad utav westernstilen, Bitter har nämligen en hel del energi.

Under den tiden jag arbetade och tränade Bitter som mest kände jag ett bra tycke för hästen, men aldrig en sån där stor kärlek. Jag brukade säga till Martin att jag tror inte jag skulle bli jätteledsen om han blev tvungen att avlivas. Har ni hört på maken? Vilken matte? Trots detta tyckte jag oerhört mycket om honom och han fick alltid det bästa av allt, jag lät heller inte vem som helst rida honom. Detta med tvekan till att jag älskade denna häst försvann en kall vinternatt.. hur? Det skall jag berätta nu..



Jag och sambo vaknade utav ett samtal mitt inatten.
- Vem sjutton ringer nu?
Jag kände på mig att något var fel, ingen ringer vid den tiden.
- Hästarna har rymt! Skriker Martin och slänger sig ur sängen, jag slänger mig ut på gården i byxa och jacka, endast barfota i skorna och en tunn t-shirt under! Springer allt vad jag har till hagen. Den är tom, fjädergrindarna är öppen och vi kan se hovspår leda ner till vägen. Martin talar om att det var en bekant till honom som hade sett hovspår från våran gård ända till grannbyn! HJÄLP! Är dom i ljungaverk!!! Jag grinar och grinar, vi slänger oss i bilen och far med ilfart iväg. Vi följer spåren, jag ringer polisen. I grannbyn finns många vakar och en damm, hjärnväg och annat otrevligt, ni kan ju tänka er mina tankar.

Bitter som är livrädd för tråden, hur kan detta komma sig?? Han som aldrig rymmer från gården när han kommer lös (det vill säga om jag tappat honom eller på annat vis) för han är alldeles för fantig för det, tänk vad rädd han skall vara! Hans hagkompis Rigge var då ledarhästen så givet hänger Bitter efter honom, kanske var denna lilla krake påväg hem till sitt förra hem?

Vi följer spåren, dom går över massor av vägar och över flertal gårdar, jag kan se hur de har skitit lite överallt. Spåren går runt runt här och där så det är väldigt svårt att kunna följa dom. Vi letar överallt. Inga hästar. Jag skriker efter Bitter, skriker mig nästan hes och grinar samtidigt. Sambo blir såklart väldigt stressad över min panik. Svärmor och svärfar har kommit för att hjälpa till även Rigges ägare.

Jag och Martín far till skogs och letar, vi lyckas köra i diket, såklart. Vi blir hämtade och fortsätter skallgången. Var fan har dom tagit vägen? Jag tänker mig tanken hur rädd Bitter måste vara, lill killen han som blir så orolig och nervös över nya ting. Han blir ju lätt uppstressad.

Vi träffas på en plats vid en stor golfbana jag och de andra ägarna, de tyckte sig se några spår där. Vi kliver ur bilarna och börjar traska i djupsnön.
- Titta! En häst!
Det är Rigge som står där, han ser munter ut den lilla busen, matte går och tar sin häst och kramar om. Men min häst syns inte till, Bitter är inte där! Jag får panik, han lämnar aldrig sin flock! Nu kommer de värsta tankarna upp i mitt huvud, han måste ligga skadad någonstans, har han gått ner i en vak? Dammen? Har han sprungit vilse i mörkret? Jag grinar och grinar och i panik skriker jag allt vad jag har efter honom.. DÅ.. då hör jag hur jag besvaras av en gäll gnäggning och långt långt där borta ser jag en svart sak komma i all världens fart över golfbanorna
- BITTER!! Skriker jag av glädje. Min häst kommer rätt i min famn, dyngsur av svett och pulsen maxad. Mitt hjärta slår flera volter, jag blir så lycklig! Han är oskadd! Men.. han hörde mig! Han sprang till mig! Jag var helt paff, här fick jag ju verkligen bevis på att jag var efterlängtad.

Efter mycker pussar och kramar traskar vi hemmåt, det är en bit men vi skiter i det, vi är glad över att våra hästar är funna och oskadda. Sedan den dagen fick jag bevis på mina känslor för Bitter..


Detta är en bild som betyder väldigt mycket, samma vinter som han försvann, min fina fina Bitter..



Linda





Kommentarer
Q med ridtravare i fokus!

sv:Nu kan jag röra på huvudet i allafall utan att det svartnar för ögonen .så det är ju betydligt bättre.



Jag har valt att ge honom en andra chans sen om det är så klokt egentligen det vet jag ju inte än.så som det ser ut blir hästarna kvar just nu i alla fall.

mvh/Q

2011-10-16 @ 14:54:30
URL: http://qodrofenia.bloggplatsen.se/




Kommentera inlägget här:

Namn:

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Kom ihåg mig?