Samtidigt som det har varit underbara stunder..

Jag har haft fyra hästar i mitt liv, fem med Fifa. Min första var Tibra, en söt liten islandshäst med gudomligt energi, jag kan säga att det var den bästa hästtiden i mitt liv, men också den värsta, när vi skiljdes åt. Tibra hade extrem eksem och vi kämpade med eländet något så fruktansvärt, hon drabbades även av kronisk bronkit och det var också ett rent helvete, vardagen med Tibra var inte normal, det var mycket att tänka på och mycket "behandling" samtidigt red jag barbacka då sadeln inte passade och jag själv hade inte råd att köpa en egen (Tibra var inte min) Emellan allt detta kämpade jag med att få ha henne kvar hos mig, det var flera gånger hon skulle säljas, lämnas ut på foder eller avlivas. Tiden med Tibra var underbar men också väldigt jobbig, det var inte BARA.

När Tibra tragiskt nog såldes mot min vilja tog det ett tag innan jag ens ville titta åt en häst, för så ledsen har jag aldrig varit, men så kom Janna in i bilden, jag kunde bara inte slita mig ifrån hästarna. Janna var speciell, mycket speciell, för det första chockade hon mig rejält när jag för första gången sadlade henne och skulle rida, hon stegrade och slängde sig över. Hästen hade sadeltvång. Hon hade dessutom väldigt jobbigt att lita på människor och omgivningen överhuvudtaget. Det blev otroligt mycket kommunikationsträning i flera månader innan jag kunde sitta upp på henne igen. När vi väl nådde dit så var det inte BARA att sadla eller rida, flera gånger om fick hon panik och slog sig över. Det var verkligen omständigt och man kunde inte göra hur som helst, man fick tänka till hela tiden tillsammans med Janna. Hon trivdes dock inte att vara ridhäst och hennes gamla ålder gjorde valet lättare att sälja henne som avelshäst, dock var jag bara fodervärd men skötte försäljningen.

Ett år gick sedan kom Mille, min första egna häst. Mager liten kråka, men han hade något som jag fastnade för. Tiden gick och vi utvecklades, både fysiskt och pyskiskt. Den lilla taniga hästen som alltid varit hackkycklingen i hagen var nu våldsammare mot de andra hästarna och sparkade nästan sönder Bitters ben som egentligen var ledarhästen. Han blev agressiv och hotfull mot mig, attackerade mig i hagen, stegrade mot mig, tjurade i ridningen och var allmänt grinig. Jag kämpade på där ett år med en häst som inte alls verkade vilja veta av mig, jag for till proffstränare som dock rådde mig att sälja denna häst och skaffa mig en mindre lättsammare då denne kunde råka skada mig. Jag är dock tjurig och medan hästen fortsatte attackera mig, släpa mig i grimskaftet och grina över det mesta vi gjorde tillsammans så fortsatte jag att lyckas med detta. Dock blev jag mer och mer rädd för hästen och en dag efter att han skrämt mig rejält i hagen sprang jag gråtandes in i huset och lade ut annonsen, det var jobbigt för en del av mig tyckte så mycket om honom samtidigt som en del av mig hatade honom.  

Jag har alltid haft otur med mina hästar, jag har aldrig gett upp i första taget men jag kan inte påstå att jag haft det lätt och jag kan heller inte påstå att jag har haft ett normal hästliv med mina hästar, varje häst hade något ovanligt och extremt men jag har alltid velat deras bästa. Så kom dagen då jag och min sambo bestämde oss för att äntligen skaffa mig min drömhäst! Vi tittade på Fifa och slog till, det fick kosta bara jag äntligen kunde välja den rätta och få lite tur i mitt hästliv som jag hitills inte haft.. Fifa skulle äntligen få bli lyckan och äntligen bli turen och vägen framåt i mitt hästeri, jag tror ni förstår vart jag vill komma...

Linda