Den här lilla tösen är inte så liten längre, hon blir snart elva månader. Jisses, vi firar snart hennes ettårsdag, det är ju otroligt. Jag minns det som igår när hon kom till världen. När vi var på bb och allt var så nytt, läskigt och spännande. Ibland kan jag längta tillbaka dit, det var ju en väldigt speciellt upplevelse och tid.

 

Linnéa är det full fart i. Hon springer runt i sin gåstol och pladdar (se gapar) hela dagarna. Jag kan säga att hon har en hög ton. Det är sällan tyst här hemma och det känns mer och mer att vara mamma, men det är underbart. Hon är en pratglad och social tjej och det gäller även hos främlingar. Hon är inte den rädda och blyga typen. Klart hon kan bli lite sådär småblyg, flinar lite gulligt och vänder bort blicken lite, men det släpper väldigt fort och hon låter vem som helst få bära, gosa och leka med henne, vilket är väldigt skönt. Vi är ganska mycket hos olika folk. Jag umgås en hel del med mina vänner och familj så Linnéa får träffa folk rätt ofta.

 

Fast mamma är ändå bäst. Ibland är det bara jag som duger vid jobbiga nattningar, och ibland blir det faktiskt lite jobbigt. Hon sover rätt mycket i vår säng vilket inte är jobbigt i sig, för jag sover lika bra ändå och pappan i huset trivs på soffan, för det blir inte mycket plats kvar då både jag och Linnéa brer ut oss över hela sängen. Det är inte ovanligt att jag vaknar med hennes fötter på min rygg. Det som kan vara jobbigt vid nattningar är att jag ofta måste ligga bredvid henne och vänta tills hon somnar, bara det att fröken vill inte alltid sova utan hellre leka. Dock sover hon fortfarande hyfsat bra och lika mycket som hon alltid gjort. Hon vaknar till några gånger och gnäller/grinar efter nappen men somnar i samma stund som hon får den i munnen igen, dock kan det vara svårare när hon drömt mardröm vilket det har blivit mer av i vissa perioder, då är det bara en runda i huset fram och tillbaka samt välling som hjälper, annar är hon otröslig. Det händer att vi än kan kliva upp halv elva på förmiddagen, men oftast handlar det om halv nio - halv tio.

 

Hon är så med nu mer, och har verkligen blivit en liten person. Lättroad och leker på ett mer "avancerat sätt" som får oss vuxna kanske inte är så avancerat, men hon utvecklas ju i alla punkter och att leka med Linnéa blir allt roligare. Hon har humör också, jo då, ibland kan även hon bli förbannad. Speciellt om man vill gå fast en vuxen säger annat. Hon kan inte gå själv men går väldigt bra (nästan springer) när man håller hennes händer. Och det där med att krypa det är totalt ointressant än. Så nej, än tar hon sig inte fram själv utan sin gåstol och jag ska väl kanske vara tacksam så länge det är "lugnt" i huset. Fast det klart vi försöker motivera henne. Hon har blivit lite mer mammig, visar mer att hon vill upp i min famn eller bara ha mig där, ändå är hon fortfarande rätt så självständig.

 

Tänderna har bara vält fram. En hörntand i övre käken är nere, även två framtänder är halvvägs klar och ytterligare en hörntand uppe håller på att träda fram. Händerna är i munnen hela dagarna och diareé har hon haft i flera veckor pga av detta. Fast just nu är hon väldigt hård i magen och det kan ta flera dagar innan det kommer något, stackarn. Jag matar på för fullt med plommonpuré men det verkar hitills inte ge med sig.

 

Vi försöker komma ut så mycket vi kan, men det har varit skapligt halt här, eller så har det varit superkallt. När vi är ute har det varit pulkan som vi tagit. Linnéa sitter där och bara tittar, gör inte sån stor sak av det. Nu äter hon nästan allt vi lagar, vilket är riktigt kul för hon var ju så kräsen. Dock är det pasta och sås som är favoriten just nu, både hemlagad och på burk. Ersättning har vi slutat med och gått över till välling istället, kanske är det jag som är seg men jag har inte ansett att detta varit något problem. Och välling, de tröstar alla lägen!

 

Livet rullar på och det är helt enkelt underbart <3