Min förlossning 1 - lugnet före stormen

Söndagen den 5/4 hade jag haft lite gaskänningar i magen som kom och gick. Eftersom jag var så hård i magen antog jag att det var det som orsakade det onda. Dagen fortsatte och jag pysslade på som vanligt. På kvällen tog jag, Martin och Elmo en sväng med cykeln, eller ja, Martin cyklade och jag gick så gott jag kunde. Här började jag känna av "gaserna" ännu mer och de började ändra karaktär, det liksom kom och gick. Och så blev det resten av kvällen där det onda förändrades till en mensliknande kramp som blev mer och mer regelbunden. Jag förstod att det var något på G här.
 
Vi gick och lade oss för natten trots att värkarna blev allt mer intensiv. Jag klockade och de låg på 1 minut lång och med 3-4 min mellan varje värk. Jag kunde dock inte sova utan var uppe och gick, packade ner lite mat i bb väskan o.s.v. Tillslut börjar det kännas som att en färd till förlossningen vore smart, så jag ringer ner och förvarnar, väcker Martin som sover som en stock och sedan ilar vi ner (8 mils färd) Jag var ganska lugn men värkarna gjorde allt ondare så jag ylade igenom dom (det kändes på ett sätt skönt att låta och grymta genom värkarna) Haha Martin gasade på som fan när jag fick en riktig jobbig värk, även om det gjorde ont så kunde vi skratta emellanåt. 
 
Fyra-halv fem var vi framme vid sjukhuset. Oturen började med att en hemlös alkis som satt och vaktade porten skulle hänga och klänga, jag var hans fru och vi skulle föda barn och hela kittet. Jag som stod där med värkar trodde fan det inte var sant och inte öppnade dom porten åt oss, så vi stod där ute i minst tio minuter, med en jobbig främling hängandes över axeln.
 
Inne på förlossningen kom vi in till ett litet rum där en barnmorska (som jag inte gillade) tog en ctg kurva. Bebis mådde bra och jag hade hyfsat regelbundna värkar. Värkarna upplevde jag inte som något hemskt eller som en stor smärta, men det var inte skönt så ett varmt bad med citodon gjorde susen, då kände jag ingenting! Här har en annan barnmorska undersökt mig redan där man konstaterade att jag var öppen 2 cm men inte helt utplånad. Efter badet undersökte man mig igen och då var jag öppen 4 cm. Eftersom mina värkar inte var så starka och något som skulle kunna sätta igång en förlossning än fick vi gå till patienthotellet och sova där över natten. 
 
Nästa dag hade värkarna nästan avtagit, de kom med väldigt långa mellanrum och det kändes som allt hade pausat upp. Besviken var bara förnamnet, där låg jag i sängen och hoppades på att få mer värkar och mer smärta, jag ville ju föda! Eftermiddagen kom och jag tyckte värkarna blev lite mer regelbundna igen. In för undersökning igen, men jag var fortfarande bara öppen 4 cm. Här började man fundera på hur vi skulle gå till väga, skicka hem mig eller göra en igångsättning.
 
Ligger i badet och glassar med kexchocklad ;)
 
 





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Kom ihåg mig?