Det gör så ont..
Idag är det en vecka sedan min AK somnade in. Och jag sörjer, jag sörjer så det gör ont. Jag kan inte sluta tänka på henne, hon finns i mina tankar dygnet runt, och det gör så ont, det gör så jävla ont och jag är så fruktansvärt arg på världen. Det känns som om jag håller på att gå sönder. Jag kommer aldrig förlåta det som tog henne ifrån oss. Jag kommer sakna hennes skratt, hennes vackra fina generösa sida, hennes otroligt härliga tankar och hennes omtanke. Hur kan man någonsin bli hel efter en sådan här sak? Och hennes familj, herregud, hur ska de kunna stå på benen igen? Man ska vara rädd om det liv man har, jävliigt rädd, ta vara på det fina ni har omkring er och kasta inte bort tiden på någon skit. Och tala om det fina saker för den du tycker om. Håll inte det inne för dig själv, glädj andra och visa att du bryr dig om dom. Omfamna det som betyder något för dig. Det kan gå så fort, så fort att man inte ens hinner säga hejdå, eller tala om hur ont det kommer att göra och hur man kommer sakna denne människa så bröstet bränns. Jag fick aldrig säga hej då, jag visste inte ens om att hon var så sjuk på slutet. Hon hade ingen ork att tala om det förstår jag, jag klandrar henne inte, och jag hoppas att hon aldrig kände en gnutta dåligt samvete över det. Jag fick veta att hon var borta i ett sms, av en vän som inte ens kände henne, det gör lite ont, jag fick en chock när jag läste det sms:et, var det ett skämt? Jag... jag fattade nog inte till en början att hon faktiskt var borta. Sist jag "pratade" med henne mådde hon hyfsat bra och hade ändå humöret uppe, och sen.. var hon helt plötsligt död?
Tårarna bara strömmar, jag önskar jag fick se henne en sista gång, fick krama om henne, höra hennes röst igen.Hur mycket jag än skriver så kommer jag aldrig få göra det, jag kommer aldrig få se henne igen. Och det känns så fruktansvärt, så jävla hemskt, jag får aldrig mer se henne. Undra vad hon tänkte på under hennes sista tid på jorden, var hon rädd? Hade hon ångest? Hade hon ont? Eller hade hon accepterat sitt öde? Fina människa, jag kommer alltid sakna dig, och jag ska försöka leva för dig. Jag börjar bli knäpp, jag söker tecken från henne, funderar på om hon kan se mig, höra mig. Jag bar bett henne om ett tecken, vad som helst, det måste väl finnas något mer efter döden? Det kan väl inte bara vara svart? Jag försökte känna igår, igårkväll när jag var ute och gick. Jag tänkte "hon kommer aldrig mer få känna höstluften, hon kommer aldrig mer få känna vinden eller se världen" eller får hon det? Varenda dag, VARENDA dag, funderar jag på vart hon är, vad hon.. gör.. jag vill tro att det fortfarande finns en slags existens, att hon har gått vidare till något nytt, att vår värld bara var ett avslutat kapitel och början på ett nytt. Jag vet vad hon tänkte om döden, vi hade pratat om den bara några månader innan hon blev sjuk och lades in för första gången, jag känner till hennes tankar och jag känner till hennes livsglädje. Fan vad ont det gör. Hon var så klok, hon hade så.. fina och stora tankar om allt. Det var en människa som gav mer än vad hon fick. Hon gav mig otroligt mycket, och det kommer jag vara henne för evigt tacksam över. Tack för att du ville bli min vän och för allt du gjort för mig, tack för din omtanke och kärlek, jag kommer aldrig glömma dig..
Depression
Saknaden efter min vän är enorm och jag har hamnat i en jobbig depression. Dygnen är tuffa och jag klandrar mig själv att jag är den som är kvar vid liv. Enligt mig var hon en mycket finare och bättre människa än vad jag är så för varför skulle hon få biljetten till himlen? Jag har svårt att med samvete roa mig eller ens skratta, hur kan jag det när jag aldrig mer kommer få se AK? Jag mår jättedåligt och undrar hur jag ska komma ur den här gropen. Hon var en sådan otroligt fin och omtänksam människa, vi har aldrig någonsin bråkat eller ens varit oense, hon hade ett hjärta av guld, och när hon låg där med sin cancer undrade hon ändå hur jag mådde (då jag själv haft ett tufft år) och när jag kommenterade att "det finns dom som har det värre" svarade hon att alla har vi våra tuffa stunder och att det är lika jobbigt för varje människa med "sitt problem" hon var helt otrolig! Hon tänkte på mig och brydde sig om mig hur jag mådde när hon själv var så otroligt sjuk. Vi tänkte och tyckte så lika och kunde prata i timtal, hon var så klok och smart, väldigt rolig och lätt för skratt. Jag kommer aldrig få tillbaka min fina vän och det gör så ont, jag grinar så fruktansvärt mycket efter henne och jag kan fortfarande inte riktigt tro att detta är sant. Hur fan kunde en sådan fin, ung och vacker människa få lämna jordelivet? Det gick så fort, för ett år sedan satt vi och vräkte i oss kräftor på våran lilla kräftskiva, och idag finns hon inte mer. Jag hatar världen och allt just nu.
Här var det ungefär en månad innan hon blev dålig. Jag minns så väl hur roligt vi hade åt dessa bilder. Det gör ont att titta på bilder av henne, jag är inte den som kan titta tillbaka och minnas, det gör för ont, jag undviker hellre allt som har med AK att göra just nu.
Kommer sakna dig för evigt <3
Min fina vän förlorade kampen mot sin hjärntumör torsdags kväll. Endast 22 år gammal. Sorgen är enorm och jag kommer förevigt sakna henne. Gud verkar inte finnas, eller så är han otroligt grym. Just nu är jag arg på livet och världen och det kommer bli en lång och mörk tid framöver :´( Jag kan inte förstå att hon är borta, jag är i chock och vill nästan tro att det hela är ett skämt. Hon var en av de finaste människor jag känt!
Jag hoppas du är på en vacker plats nu min fina vän <3
My fat ponny is home <3
Nu är fetto gullet hemma igen <3 Hon verkligen slet sig ur grimman när hon såg vart hon var, någon som var glad att komma hem tror jag ;)
M
Höst?!
Någon mer som tycker det känns som att hösten är här?
Hon kan vara ful också!
Kaera den lilla råttan var ful häromdagen. Jag har nämligen börjat leda henne framåt med träns med mig strax vid sidan (kallar man det för något speciellt?) jag tänker mig att det kan bli lättare för henne att förstå med mig på ryggen sedan. Första gången i provade detta var vi både i diken och åkrar, men ger man henne tid och är tydlig i det man gör så funkade det bra faktiskt. Det släppte mer och mer med andra ord. Andra gången gick det bättre, hon har fattat det här mycket tydligare och det var liksom inget snack om saken, dock ville hon INTE gå förbi stallet och vidare uppåt, utan hon skulle förmodligen in, varav jag är emellan henne och stallet och låter henne INTE trycka sig förbi mig, vilket var lite svårt för det går inte riktigt att säga till henne lika hårt som det gör med Fifa och Bitter, hon blir nästan ännu värre då, som om hon blir.. trängd?
Det blev en liten fight där och jag gav mig inte, till slut blev jag riktigt förbannad på henne och hejsan svejsan så stod hon på bakbenen och slog med fram. "Hästjävel" tänkte jag, sedan ner på backen igen och cool lugn. Det är inte så att hon stressar upp sig och ögonen rullar, utan hon är ganska lugn där emellan, men hon är lite utav en explosiv häst, det bara kommer utan förvarning och sånt kan vara lite lurigt tycker jag. Har jag pressat henne ännu mer nu har hon ställt sig på bakbenen igen, så det jag gick göra (efter att jag har skällt ut henne hehe) var att gå fram lugnt och sedan leda henne förbi stallet. Jag såg ingen mening med att låta henne gå först och göra om hela processen, rätt som det var kunde hon toutcha mig och det hade jag ingen lust med heller, man måste tänka två gånger med den här hästen, backa några steg men ändå ha kommandot. Så jag gick först och ledde henne, varav hon stanna ett par gånger men jag gav aldrig efter, fram skulle vi det var inget snack om saken. Till slut gav hon med sig och vi kunde träna på som vanligt.
Ibland får man verkligen släppa lite på kraven, för när hon hamnar i den där bubblan där hon känner sig pressad och trängd då funkar det inte att kräva på ännu mer, då måste jag backa lite i det vi gör och ge henne andrum, samtidigt som hon inte får lyckas med de dumheter hon gör vilket man kanske kan tycka att hon gjorde nu, men det är en balansgång det där, det är inte ofta hon ställer sig på bakbenen, det gör hon bara när vi tränar på något nytt och vi kommer i en slags oense situation, hon vill en sak samtidigt som hon blir lite skärrad när jag verkligen säger ifrån. Normalt har jag velat drämt till henne när hon fular sig sådär, för så gör man inte, och det har jag kunnat göra med Fifa, men med Kaera blir det nästan som "Hjäääälp nu dödar hon mig, jag måste försvara mig" samtidigt som vi måste komma förbi det där. Ja det är då inte lätt och det finns säkert många bättre knep att ta vid, men jag går på magkänsla och gör det jag kan helt enkelt. Fifa och hon är ju så olika varandra, Fifa som inte tar vid sig så hårt och Kaera som nästan tar vid sig för mycket.
Så.. hon är inte så enkel som man tror, gör man verkligen fel kan det bli farligt och speciellt när hon tar till det där med stegringarna och sparkar med fram. Det är lite mer finkänslighet när man grejar med det stoet, för sto det är hon verkligen, hon har mycket egen vilja och humör det har hon, men hon är en väldigt snäll och trevlig häst bara det att mamma inte tycker när två fötter lättar :)
Blir inte förvånad
Föredetta "granne" och "tränare" har nått EM i western, och jag blir inte förvånad. Lovisa är en av de få som verkligen verkligen har DET. Hon är otroligt duktig med hästar och har en stor begåvning. Jag har tränat för henne litegrann med både Bitter och Fifa men mest med Bitter då jag själv red western på den tiden. Lovisa bor idag i Tyskland och jobbar med det hon brinner för och jag kan väl inte mer än glädjas åt hennes framgångar!
1 år
Tänk, nu har jag haft skrutt i ett helt år. Jisses vad tiden flyger förbi! Och vad hon har utvecklats sedan dess, från att vara helt vildhäst till att vara en lugn, trygg och social individ som bryr sig nada vid skoning eller människa hängandes på ryggen. Hon är en helt annan häst idag och jag ångrar ingenting <3
Både jag och Erica tyckte att hon börjat se grövre ut. Det har hänt något, hon har fått mer massa, mer muskler, hon ser ganska rejäl ut trots sportmodell, precis som jag vill ha det :)
Från Öland när jag tittade på henne och föll.. hårt;)
Sinnessjukt!
Jag fattar inte, jag fattar INTE att dom är SÅ sjukt lik varandra, Meitills avkommor. Gång på gång har jag skymtat en liten annonsbild och tänkt att "det där, det där måste vara en Meitill avkomma" och varenda gång fullpott! Igår kikade jag som vanligt bland hästannonser (för skojs skull) och så ser jag en liten bild på en brunskäck, och tänker " GOSCH vad lik Kaera!! " och klickar in på annonsen. Herre min jävlar det ser ut som en tvilling till Kaera. Och jävlar i min själ, det var en Meitill avkomma. Det är SÅ fränt att man faktiskt kan se det bara på ansiktsdragen, mulen, ögonen, manen, och ja.. såna där små detaljer. Det handlar inte bara om färgen, att det är brunskäck, för det är dom inte allihopa heller, utan det är självaste modellen, grunden på hästen som det bara skriker Meitill avkomma om. Det är nästan lite läskigt vad dessa avkommor är lik varandra.
Saga från Kättilsmåla -2010
Haha så jäkla härligt!!
Ett bra upplägg
Jag tycker jag har lagt upp min plan med Kaera är riktigt bra faktiskt. Nu har vi ju tagit det sakta men säkert med vänjning vid både sadel och träns som hon accepterar jättefint. Jag har hängt på henne ett par gånger innan jag satte upp, jag har alltid lyssnat till min häst och inte gått efter ett schema om när och hur jag ska göra allt, utan jag tar det som det kommer liksom. Känner jag att hon är redo så tar vi nästa steg, känns det inte som att det är riktigt okej då väntar vi och fortsätter med det vi gör. Behöver hon ta en break får hon ofta en liten längre sådan och inte bara någon dag.
Kaera är ganska mogen för sin ålder, både i kropp och huvud, jag har aldrig påbörjat detta om jag inte tyckt hon varit redo. Jag försöker göra varje sak till en positiv upplevelse. Korta stunder med mycket beröm både med röst och slickgodisen. Viktigast är att jag själv känner mig trygg och säker i situationen så att hon kan lita på mig att jag har kontrollen och visar henne vad vi ska göra. Hon har hitills varit otroligt positiv och lugn med det vi gjort vilket är för mig ett gott tecken.
Nu har vi kommit dit där jag kan sitta på henne medans någon leder oss från marken, vi har inte gått särskilt långa sträckor men sådär lagomt och utökar lite varje gång. Hon förstår än inte några som helst kommandon från ryggen, utan det ända som är just nu är att ha någon på ryggen som både klappar och rör sig lite. Tanken är väl att jag ska kunna "rida" henne själv där jag både kan stanna och svänga henne (möjligtvis trava smått) utan ledarhjälp innan hon ställs av för vintern. Vi får se hur det ser ut framöver och hur det går. Just nu har det hänt ganska mycket för henne på sista veckorna, både med sadeln och mig på ryggen samt lastningen. På måndag far vi på semester så då får hon vara helt ifred ett tag vilket jag tror är jätte smart. Så hon får smälta allt, sedan börjar vi där vi var igen och förhoppningsvis kommer det gå lika fint som förut. Det känns faktiskt jättebra och smart att hon får en liten minisemester mitt i alltihopa, jag står inte riktigt för en intensiv träning, jag tycker det ska gå sakta och lugnt framåt så man inte tar något förhastat och skrämmer hästen, ELLER tråkar ut den. En positiv, glad och trygg häst är A och O för mig. Det ska vara roligt det vi gör inte ett måste.
Händer en del
Det är så mycket som händer just nu, mycket underbara saker och mycket spännande saker. En del avslöjar jag och en del behåller jag för mig själv, ett tag i alla fall. Man kan inte säga allt heller ;) Det blir i alla fall ett händelserikt år som jag ser framemot. Kaera är ju ett av dom, eller ja hon ska ju egentligen stå mest hela vintern, om inte när jag tar med henne som handhäst vid rockarden då, men det där med inridningen är ju bara en kort stund just nu, sedan får man ju se mer framåt och börja mer "på riktigt" under det nya året. Fifan kanske ska få bebis vilket är SJUKT spännande, men tanken är väl att vi ska köra med vagnen ett bra tag i alla fall innan även hon får sin långa semester. Så vi får hoppas att det kanske kommer en litet fölis till sommaren! <3 Sedan ska kvigorna få besök av en herre i höst också, så då blir det kalvar nästa sommar, mycket bebis med andra ord hihi!
Fifas enda avkomma Jodis, så jäklans söt!
Förstår inte grejen (åsikter igen)
Jag förstår inte grejen med "Islandshästar kan visst hoppa" eeh ja? Dom har fyra ben, en kropp och ett huvud, och säkerligen lite fart i baken precis som en annan häst, vilken VARELSE kan INTE hoppa? Så jag förstår inte det där som måste påvisa hela tiden att deras islandshäst kan hoppa över ett hinder, det vore väl mer märkbart om den INTE kunde? Och de som påstår att islandshästen INTE kan hoppa menar väl mer att de inte har den naturligt begåvningen som i teknik o.s.v. de jämför med en annan typ av häst (ras) som är född till hoppning, sedan finns det väl givet de som tycker islandhästen är en havremoppe som inget duger till, men det är väl mer en omogen fördom. Alla hästar kan hoppa, en del är bättre än andra och vise versa. Jag tror felet många gånger ligger i intresse och i sättet att förstå rasens olika naturliga begåvningar. De som är hoppryttare köper väl sig en häst som är född för just hoppning och de som älskar fart och fläkt med tölt i växellådan köper sig en islandshäst. DÄRFÖR ser man väl inte islandshästen så¨ofta på en hoppbana (även om det finns en drös där ute) men den drösen är väldigt liten om man jämför drösen med riktiga hopphästar.
Förstår ni mig rätt? Intresset styr ju tankar och fördomar, islandhästen kan hoppa men den är inte framavlad till detta och därför är det ovanligare att se en sådan ras gå en hinderbana, men hoppa kan dom precis som vilken hästras som helst. Vore intresset högre och den där dröshögen skulle bli större och mer träning och fokus lades ner på att träna hoppning skulle det inte vara så "wow" längre, även den uppfödda hopphästen måste tränas mycket och få fram rätt teknik, det kommer inte bara av sig självt även om den har det mer naturligare för sig då den är framavlad till detta, men det ligger alltid otroligt mycket träning bakom det och skulle vi islandsryttare ha samma intresse och engagemang skulle det inte bli en big deal, träning ger färdighet. Sedan finns det ALLTID svårare och lättare hästar, inom ALLT, men det går om man vill. Dock är vi islandsryttare som sagt inte många som hopptränar våra hästar jämfört med de riktiga hoppryttarna, och de som gärna hoppar med sin islandshäst ibland gör det kanske inte till en sådan stor sak, de kanske hoppar många gånger för skojs skull och det blir ingen tränigsgrej av det hela. SÅ JA islandshästen kan hoppa det är bara vi islandsmänniskor som har bristande intresse och engagemang.
Frågan är väl: Vad gör islandshästen så annorlunda än någon annan ras när det kommer till hoppning? Varför kan den (som det påstås) inte hoppa? Finns det konkreta och logiska svar på det så skulle det låta klokare. Det blir vad man gör det till.
Rida rida ranka!
Nej jag rider inte själv, det går inte än, Martin får leda ett tag till :) Det går jättebra iaf!
Farbor B då?
Jag har varit lite tyst om Bitter i sommar, men faktum är att det har varit massor kring honom i år. Tyvärr har han inte mått så bra och fortfarande är han inte riktigt helt kry. För någon månad sedan blev han väldigt halt och det kom fram mer och mer. Han har varit lite ofräsch till och från genom åren men som alltid gått tillbaka av sig själv. Jag har för två år sedan tagit han till veterinären där man konstatera att hans ridkarriär var slut, han fick bli pensionär och så länge han inte hade ont av att gå i hagen så var det inga problem att ha han kvar. Nu blev han som sagt halt igen och det gick inte till sig riktigt, för nu var han till och med ganska halt i skritten vilket han inte varit förut. Jag började fundera om detta var slutspurten för min svarta prins och det gjorde så ont att ens tänka tanken, jag är inte redo att släppa den hästen, men jag kan heller inte låta honom lida. I alla fall kontaktade jag veterinär och bokade tid som tyvärr låg en bit bort då de hade fullt upp, men jag tar inte mina djur till någon annan, aldrig i livet, de ska ha den bästa, så det var bara att stå ut och vänta.
Frambenens skenben var lite tjocka, precis som för två år sedan, så jag misstänkte sticksår som blivit inflamerat. Så jag tog en hundtrimmer, trimmade bort päls och gjorde ett blötomslag på båda benen med sprit. Och tro på fan, hästen blev bättre. Så jag hann avboka tiden för veterinär och så avvaktade jag ett tag till, och Bitter blev bara bättre och bättre. Vadå en överlycklig matte?
Så kom nästa smäll. Han började magra ur. Det första man tänkte på var mask men vilket vi fick utesluta då han är avmaskad. Insekter? Nja han har ju stått inne på dagarna och kommit ut på kvällarna. Ringde veterinären IGEN och rådfrågade, för jag funderade om det kunde vara tänderna. Jag fick höra både det ena och det andra som jag inte riktigt tror matchade min häst, det var prat om tumörer och allt. Jag skulle i alla fall avvakta (vilket jag egentligen har gjort) och börja stödfodra (Vilket jag gjorde ett tag men kanske inte i den mängd o tid han behövde). Så nu ger jag han lucern, sojamjöl, havre och krossat korn. Jag hoppas hoppas att han går upp i vikt för han ser inte rolig ut, alls :( Och jag funderar fortfarande om det kanske ändå är slutspurten för honom, men jag vill inte ens tänka tanken, jag vill verkligen inte, jag älskar den där fula hästen så otroligt mycket, jag har haft honom längst så jag kan inte tänka mig en hage utan en Bitter. Dock kanske jag får börja inse, för jag tycker han är ofräsch i gången oftare nu mer. Jag gör allt vad jag kan för den här hästen, men jag kanske inte kan göra så mycket mer :´( Det är bara att vänta och se vart detta tar oss..
Wiiiiooo!
JAAA! Den 18 kommer min bebis hem, efter våran semester söder ut. Tjo vad roligt! Och jag tror det finns fler som tycker det, speciellt en stor svart sak :) Då får vi hoppas att det har tagit sig och att en liten Fifa/Baldur bebis kommer nästa sommar, det vore väl underbart!
Hon är saknad!
Förstå vad jag saknar min häst, nu har det gått så lång tid att jag till och med tycker det är lite små jobbigt. Jag vet att hon har det jättejättebra hos Titti och Baldur och jag slår vad om att hon gärna stannar där ett tag till, men för mig är det en plåååga, jag saknar henne enormt, jag har aldrig varit utan henne så här länge, någonsin, högst en vecka, nu har det snart gått en månad. Förmodligen kommer hon hem näst nästa vecka :) Efter våran semester och jag kan säga att jag läääängtar <3 Hon är den bästaste bästa! För övrigt brunstade hon tydligen om vad jag förstått så hon fick vara kvar ett tag till, det där hade hon allt planerat ut snuskpuppan min!
Lite lek från i våras
Film
Film när jag hänger på henne (kanske tredje gången) och rider för första gången :)!! Haha och Martin är ju EXTREMT tydlig med datumet ;)
I kokvrån
Håller på att koka lite myggspray! Blir jävligt starkt för nu ska de asen svimma av! Äppelcidervinäger, vatten, vitlök, såpa, timjan, rosmarin. Kokar mycket mycket när jag ändå är igång. :)
Giiissaaa vaaaad!!
Hon var SÅHÄR duktig! Fasen vilken liten stjärna och jag satt och log som ett fån hela tiden. Meningen var att jag bara skulle hänga över henne idag medans Martin gick lite, men vi båda tyckte hon verkade så oberörd och lugn så jag satte mig faktiskt upp. Och känslan, att sitta på sin häst för första gången, wow, fränt! Haha jag sa upprepande gånger "jag rider henne för första gången, jag rider min häst!!" haha, fyfan vad ful jag var men det bjuder jag på för det är av ren glädje!
Nämnde jag att hon inte brydde sig ett tjota? Klappade överallt och tusentusen beröm. Aja smällarna kommer nog sedan heheheh ;)
Tio steg fram!!
Tjo! Idag hängde jag på henne igen i stallet, nemas problemas. Jag är noga med att göra allt från båda sidorna och mycket mycket beröm. Korta stunder, räcker bara ett par få minuter. Eftersom hon har tagit det så himla bra så valde jag att hänga på henne samtidigt som Erika gick med henne några steg. Inga problem alls, nu gick vi väldigt korta bitar, bara någon meter, men hon var superduperduktig!! Mer behövs inte! Jag hade dock lite svårt att hålla mig kvar haha, så det var nog lika bra med så pass korta bitar. Duktiga lilla häst! Mammas lillfis, ska bli så spännande när jag får sitta upp! Har film när jag hänger på henne i stallet som jag ska visa vid ett senare tillfälle.
Hängde över kråkan
Igår tog vi på sadel igen och denna gången med stigbyglar som fick hänga vid hennes sida. Ingen reaktion, överhuvudtaget. Vi gick en promenad i olika tempon, och jag måste säga att hon sköter sig fenomenalt! När vi gasar på lite extra blir hon lite busig och göra några glädjeskutt, vilket hon EGENTLIGEN inte får, med tanke på att matte kan få sig en jävel eller att hon börjar fula sig vid framtida ridning. Så nej, inget bus när hon är med mig och med tanke på det lilla jag hört om hennes mamma så blir jag lite extra sträng.
Idag hängde jag över Kaera för första gången. Jag tog en pall som jag ställde mig på och liksom lade mig över hennes rygg, två gånger, hon brydde sig nada, duktiga lilla tjejen!! Myyyycket beröm! Ska bli sååå spännande att få börja sitta på henne!!! Sedan tog vi både träns och sadel och begav oss ner till strandvägen. Och hej hopp där var tydligen järnvägen som matte inte alls tänkte på, just ja, Kaera har inte gått över den själv utan hästsällskap, och tidigare har jag inte lyckats få över henne själv heller. Mycket riktigt tyckte hon rälsen var onbehaglig och valde att frysa. Det slutade med att jag backade över henne, hehehe, och när hon väl var mitt på spåret och upptäckte mattes fulhet blev det full fart över, och vi kom ju över :) Kanske inte det rätta valet av metod men vad skulle jag göra? Det gick betydligt bättre på vägen hem, hon stannade, blåste upp sig och tjöt som en typisk travhäst, men smög sedan vaksamt över. Hon skötte sig exemplariskt idag med.
Och så lite fredagsmys på det ;)
My dirty girl!
Lite lite bättre efter borstning ^^
Linda
