Hur kommer det sig att jag skriver långa åsikts- och tankefyllda inlägg och sedan lägger dom i utkast? Jag har en mängd av såna men publicerar dom inte. Jag känner bara att jag orkar inte få den där missuppfattningen eller omogna kritiken att man är dum i huvudet och snackar gojja. Jag är så trött så trött att det ska vara så fel att få tycka, känna, uppleva, uppfatta och tänka till. För är det ett känsligt ämne och en annan kliver fram och faktiskt berättar vad man tycker och upplever - då jävlar brakar det samman, och det där fattar inte jag, att det är fel av en människa att tycka och tänka annorlunda.

 

Grejen är att jag vet inte om det är värt längre att lägga sitt ord för saker och ting. Det är lugnast att hålla tyst samtidigt som det inte är jag, jag är inte den som vill vara tyst och inte stå för sin sak, jag är den som vill förändra och våga, jag är den som vill visa att man kan visst få tycka annat och våga kliva fram. Men ska man få en jävla massa personliga och orättvisa påhopp ne fyfasen då kan det vara, då är inte mitt ord, mina tankar och åsikter något som förtjänas av andra att höra eftersom det enligt mig är värdefulla. Mina texter om mitt liv här och nu och mina tankar och åsikter, det är något som folk ska förtjäna att höra, det är inget skit jag bara lägger ut som jag ska låta folk trampa på. Jag tycker att varje människas del av sig själv de ger ut är något vi omkring ska uppskatta, man ger ju något av sig själv. Men då har man gjort sitt drag och kanske förstört för andra som faktiskt uppskattade och gillade att få läsa såna inlägg, men men så funkar jag. Det fanns en blogg med mängder av såna inlägg, oerhört intressant att läsa för hon hade lite skinn på näsan faktiskt som många inte klarade av, tack vare det, de där besservissarna som inte pallar en annans tanke så slutade hon med att skriva tanke och åsiktsinlägg - tack för det- nu är bloggen tyvärr mindre intressant att följa.

 

Egentligen ska jag inte klaga för 90% av de kommentarer jag har fått är så fina och trevliga, men de där 10% med råskit och skrik det gör sitt. Och vadå det här är ju mitt hem, mitt revir i denna blogg, här ska väl ingen hoppa på bordet, klösa mattan eller rita på väggarna?? Då kan man packa väskan och åka med tåget. För jag får tycka och känna precis vad och hur jag vill. Som en av våra kloka lärare sa häromdagen "En känsla är inte fel för det är inget vi kan styra över, ingen kan rå för vad man tycker och känner och ingen annan kan sätta sig in i din situation, man tycker som man tycker och känner som man känner" thats it.