BF Vecka 41 (40+0)
Var är du bebis? Du skulle ju komma idag hade vi ju sagt? Det stod inplanerat på vårat schema! Din rackaronge! Ja nu har vi nått "målet", idag är det beräknade datumet för födsel. Det är detta datum man har gått och väntat på så enormt länge. Ett datum man siktat in sig på och tänk dit men inte längre, fast det klart, jag har varit inställd på redan från början att vi skulle gå över tiden, så jag är inte alls förvånad att bebis inte kommit än. Hur många föds på den beräknade dagen liksom? Ja det kan jag till och med svara på, bara 5 % av den svenska befolkningen kommer på dagen bf.
Jag har så blandade känslor, jag vill att det ska starta så fort det bara kan, samtidigt som en rädsla sitter i bröstet på mig. För den smärta jag ska möta, den kommer vara den värsta jag upplevt, och det ska man gå och vänta på? Jag vet såklart att all den intensiva smärtupplevelsen kommer det vara värt, för vi får ju något så otroligt vackert till världen, vårat barn.
Hur tänker jag inför denna kommande förlossning? Ja det har jag ju inte undvikit att tala om precis här i bloggen. Däremot så har jag inte skrivit så mycket om hur jag tänker kring förvärkar och starten kring en förlossning, det skedet som händer här hemma. Jag vill tro att jag ska veta, att jag ska känna när det är på g. Vi har ju först latensfasen och det är ju den som ska vara lite förvirrande för förstföderskor. Det är oregelbundna värkar, och värkar som är lite luddiga, och som dessutom bara pang bom kan försvinna. En del har jätteont medans andra knappt känner av latensfasen vad jag har förstått. Här är det ju "viktigt" att man inte far ner på förlossningen för tidigt, det ända dom kommer göra om man inte är i ett förlossningsskede är att skicka hem en. Och med tanke på att vi har ca 10 mil till närmsta sjukhus så vill man ju försöka stanna hemma så länge man bara kan, men det är ju där skon klämmer, hur ska man veta? Hur ska man veta hur nära man är och när man egentligen bör fara in? Här KAN vi ju ringa våran barnmorska när vi vill så hon kan undersöka hur öppen jag är (usch, gruvar mig för det) Samtidigt vill man inte ringa henne i onödan heller, och är det på natten vet jag att fröken Linda Lundin inte kommer vilja ringa och störa.
När vi sedan är inlagd på förlossningen så kan jag ju inte annat än att bara följa med. Barnmorskorna vet vad de ska göra och jag kommer väl inte behöva fundera på något annat än att försöka stå ut med smärtorna och fram till krysstningsfasen. Jag hoppas ändå på en "lätt" och smidig förlossning som går rätt snabbt ändå. Och jag hoppas så innerligt att jag inte kommer störas av panik och rädsla, jag vet hur jag är och jag är ganska lättskrämd och lättstressad. Det är något jag kanske kommer få jobba mest på, vem vet, jag vet ingenting ännu, jag vet inte vilken dag bebis har tänkt komma även om det genom ödet är bestämt redan, och här sitter vi ovetandes, men snart så, snart får vi träffa våran guldklimp <3
Inget nytt ännu. Bebbe rör sig för fullt. Det ilar till och från neråt. Mycket sammandragningar, speciellt vid "aktiva" rörelser (som att sitta i en bil). Har ännu inte fått bristningar och har inte ont i ryggen (vilket är för mig helt otroligt) Kissar lika mycket, sover lika dåligt. Ja.. det har inte förändrats så mycket den senaste veckan.
Fluffy
När jag var liten så var jag väldigt förtjust i gossedjur, jag hade en hel hög hemma och varenda en av dom hade sitt egna namn och "identitet". Dock fanns det ett gosse som var heligt för mig, Fluffy. En luddig och lustig old english sheepdog. Honom hade jag vid min sida jämt och inte när jag bara var ett litet barn utan under hela lekperioden jag hade som barn. Ingen fick röra den hunden, han var mitt allt och det blev ju även känt av många andra som familj och vänner att Fluffy var Lindas heliga ägodel som se men inte röra. Och även som tonåring har jag varit väldigt rädd om detta gossedjur och sparat honom säkert i en låda medan alla andra leksaker slängdes och gavs bort, men inte Fluffy. Så kom jag på en dag för några veckor sedan att vart kan jag ha lagt honom? Desperat letade jag verkligen överallt, i alla vråer, uthus, garderober, vind, hemma hos svärmor, lådor ja jag gick igenom hela huset och gården. Ett tag blev jag rädd att jag slängt Fluffy, men så långt nere i en gammal sopsäck under en massa täcken fann jag en skitig och gammal gossehund, lycka!
Jag vill nämligen att vårat kommande barn ska få ta över Fluffy. Det är den ända sak jag har kvar från min barndom och något som var väldigt viktigt för mig som liten. Dock var han ju gräsligt skitig den stackarn och hans päls levde inte upp till hans namn. Så jag tog och tvättade Fluffy för hand så gott jag kunde, tog sedan fram fön och borste som tog minst 40 minuter innan jag var nöjd. Det var nog lika mycket jobb att förnya denna fluffiga sak som att bada en riktig hund. Nu sitter han här i bebins säng och väntar på sin nya matte eller husse <3
Väntan är märklig
Det är lite lustigt hur man ser på väntan efter sitt barn. Vi är så otroligt nära nu, det är bara två dagar kvar till bf. På tisdag är det alltså slutdatumet av graviditeten, då är det meningen att den lilla gåvan ska titta ut (nu blir det förmodligen övertid) och så nära har jag ju aldrig varit för att få träffa mitt barn. Och ändå är det den längsta väntan jag varit med om. Det känns så mycket mer segare och jobbigare att vänta nu än vad det har gjort under hela graviditeten. Tiden står stilla, det händer inget och det känns som att vi kryper fram.
Då har man ändå varit gravid i nio månader och även om man har haft en enorm längtan så har det inte varit lika påfrestande eller "plågsamt" som nu. Då tyckte man att veckorna gick fort och man kom allt närmre mållinjen. Poff sa det så var det en ny onsdag som innebar en ny vecka i graviditeten. Man tog den där väntan på ett helt annat sätt än vad man gör nu vid sluttampen.
När jag ser hur andra gravida lägger ut bilder på deras magar och glädjs åt den vecka dom är i så tänker jag "Oj oj du har bra långt kvar, tänk en annan som snart är klar" Och så förbryllas man över deras positiva väntan, även om dom exempelvis "bara" är i vecka 15 eller till och med i vecka 30 så tänker jag "Gud vad du kommer få vänta" och ändå har man ju själv varit där! När jag gick in i vecka 12 så var jag alldeles exter över hur långt jag hade kommit och kunde då berätta för nära och kära om vad som jäste i min mage. Även om man redan då längtade så mycket efter att få träffa sin bebis så var det inte tärande på en som det är nu. Då var det en ständig lycka och lättnad för varje vecka som gick, och veckorna gick ju, som smort. Nu är vi om två dagar snart i mål (även om det kan gå över tiden) och man känner sig så rastlös. Jag har till och med gått in med inställningen att något barn blir det inte, den här lille fisen kommer ju aldrig att titta ut. Det är märkligt. Kanske känner man så för att man är så nära men känner inga förvarningar?
Graviditetens väntan är märklig. Man borde ju vilja vända på pannkakan, att det ska vara tvärtom. Plågsamt från början och lättsamt på slutet. Varför tror ni att det är så?
Höggravid med förstoppning
Aaaah myyysigt. Nej det är något jag inte rekommenderar. Igårkväll hade jag så fruktansvärt ont i magen så tårarna nästan kom. Det högg och stack något så kopiöst i hela magen. Låg jag på rygg var det som värst, det kändes som att hela bebisens vikt tröck ihop tarmarna ännu mer. Jag kunde enbart ligga på sidan av kroppen och då höger sida, vänster sida går inte, det smärtar rejält. Jag har fortfarande ont idag, men inte lika kraftigt och inte över hela magen utan det känns från vänster sida. Jag har verkligen försökt så gott jag kan för att det ska hända något med tarmarna. Nu till morgon har jag ätit havregrynsgröt och gått runt lite i huset, men det verkar som att detta kommer ta tid. Sjukt kul om en förlossning skulle starta precis "Ne men vad är det vi ska trycka ut här egentligen??", suck, och snöar som fan gör det ute också. Ingen bra dag med andra ord. Nu ska jag verkligen tänka på vad jag äter de sista veckorna framöver.
Haha tjena kulan!
Vänner <3
Jag är så tacksam över att ha så fina vänner runt omkring mig. Omtänksamma, generösa och kärleksfulla vänner som bryr sig. Idag fick jag besök utav en av dom och som vanligt kommer hon med presenter. Jag blir lika tagen varje gång, hon är helt otrolig. Är det inte julklappar, så är det påskpresenter eller så är det tack presenter, eller så kommer hon med lyxfrukost och annan go fika vid besök. Jag vet inte huuur mycket kläder och annat fint jag har fått av henne hitills till vårat kommande barn. Hon lägger sån omtanke och kärlek på allt. Det är nästan så jag må ge henne en utav mina hästar snart! Så var rädd om era vänner för dom växer inte på träd.
Tack för presenterna, men framförallt, tack för att du finns <3
Det här är jag idag
Men är jag knäpp eller? Nu har jag hamnat i en sån där bubbla igen då jag inte orkar någonting och vill inte göra någonting heller. Jag känner mig bara less och orkeslös. Nu är vi så nära bebis som vi kan vara och då går Linda och surar ihop sig. Jag är ju dock bara ärlig, jag ville beskriva min graviditet i minsta detalj och på det mest öppna vis jag kunde. Så här är jag, omotiverad, less och trött. Tacksamt Linda. Tänk om man vore som den där Isabella Löwengrip, så himla positiv och på tårna jämt. Såg något gravidklipp på henne igår och gud vad hon strålade och var vacker, pigg och glad kex choklad haha och här är det tvärtom.
"Vila du Linda, lägg dig i soffan och se någon bra film, ta det lugnt om dagarna du" Säger min fina Martin. Jag skulle kunna elda upp den där soffan för jag är så less att bara vila och ha långtråkigt. Jag vill inte göra något samtidigt som jag inte vill inte göra något, kocko?! Jag är så uttråkad men orkar inte göra något, hur sjutton kan det gå ihop? Är det jag som är lite udda eller är det graviditeten som spökar? Ja vem vet, jag är inte den som skyller ifrån mig allt på min graviditet - ja menar utöver det så är man ju fortfarande bara människa, som kan vara lat, omotiverad och grinig, jag hoppas dock det har med graviditeten att göra, på så sätt kanske jag kan finna hopp om att allt blir så mycket bättre när bebis kommit ut <3
Ja ungefär såhär känner jag mig om dagarna. För övrigt: Kan äta opp min hund som är så förbannat söt <3
Rutinkoll sista besöket - besviken
Ja då har man varit på sista besöket hos barnmorskan. Känns lite tråkigt faktiskt för hon är bra himla härlig. Det blir nog till att skicka blommor som tack sedan när bebis kommit ut, för jag har nog inte kunnat få en bättre barnmorska.
Ja allt såg ut och lät bra idag. Fast jag är så besviken efter det här besöket, känner mig som en liten surpuppa faktiskt. För det var nämligen så att hon ville prova göra en hinnsvepning. Jag var förstås livrädd och jätte nervös, då jag inte gillar att bli undersökt, och nu skulle hon upp i livmodertappen och skruva. Sagt och gjort, ner med byxan, upp på britsen och i med fingran. Fyfan vad obehagligt det var och det kändes emellanåt som mensvärk också. Jag låg och totalspände mig hela tiden, jag kunde verkligen inte slappna av och släppa på kontrollen. Ibland tog hon en paus och bad mig att andas, och det var verkligen jättejobbigt att bara släppa på vader och muskler, psykiskt. Tyvärr var tappen så bakåtliggande och livmodermunnen så pass omogen, så barnmorskan valde att inte pressa på något mer, så det blev ingen effektiv hinnsvepning.
FAN. Och att jag var så pass omogen också. Suck. DET var en besvikelse, jag vill verkligen inte bli igångsatt. Den 11 april har bebisen på sig att komma ut annars åker vi in till förlossningen och gör en öb, där man bedömer om jag skall sättas igång eller inte. Det bästa tipset barnmorskan kunde ge oss nu var att ha sex, det har samma effekt som en igångsättning (sperman har samma, vad ska jag säga, effekt som den gelen barnmorskan lägger på tappen för att förlossningen ska gå igång och funkar inte det så tar man ju hål i hinnorna, vilket jag INTE vill, uuuusch otäckt) och sex är man väl inte direkt jätte sugen på just nu, hah men hellre det än att folk ska in och peta på min livmodertapp!! Den här sista tiden kommer vara grymt jobbigt psykiskt för mig. Så himla synd att det inte blev någon riktig hinnsvepning nu när jag ändå låg där och "led".
Ja det känns som att man kommit in en jobbig och gnällig bubbla, men det kanske inte är så konstigt när man under nio månader inte tänk på annat än på detta varje, varje dag. Och hela graviditeten tar ju på en väldigt mycket psykiskt. Man ska vara orolig över allt, man ska gå igenom nya saker, fundera, grubbla, planera, ordna och fixa, skratta och gråta. Nu är vi så nära men inget händer, jag har väl för höga krav, vi har ju inte nått BF än heller, men det känns som att detta kommer ta tid och gå emot mina önskningar.
// Surpuppan
Vecka 40 (39+0)
Kliver in i vecka 40. Och jag trodde faktiskt inte jag skulle vara så less på graviditeten så som så många andra känner i sluttampen. Jag har ju ändå haft en bra graviditet och det är inga problem nu heller, jag har kommit undan lindrigt. Fast det verkar inte spela någon roll om jag inte har ryggont, foglossningssmärtor, illamående o.s.v. jag är less ändå. För jag känner mig helt slut, tung och varm. Bebisen kan ibland ligga och trycka rätt obekvämt och själv vet jag inte hur jag ska sitta eller ligga riktigt skönt, något är liksom i vägen. Jag är inte överdrivet stor heller men det verkar inte ha någon betydelse alls hur stor kulan är, det blir obekvämt och tröttsamt ändå. Man är trött bara man sitter ner.
Den sista tiden har jag inte kunnat göra så himla mycket då jag blir ganska hindrad av min egna kropp. Jag blir fort trött och känner av fogarna. Jag kan inte röra mig obehindrat i vardagen helt enkelt och måste vila väldigt mycket, vilket är fruktansvärt långtråkigt. Därför brukar jag följa med Martin i lastbilen om dagarna eller så är vi ute och far en del med personbilen. Bara för att jag ska få komma ut ur huset. Så att bara få åka på vägarna har blivit väldigt underhållande för mig (vad man uppskattar en liten sak så mycket nu mer) Fast, nu är det till och med jobbigt att åka bil då jag får så mycket sammandragningar. Det är inga sammandragningar som gör ont men det blir väldigt tungt och obekvämt och magen blir stenhård och trycker på. Varje gupp på vägen är... uuuuh.. jag håller mig om magen allså, för det är inte skönt. Så nu ska det vara tungt och besvärligt att åka bil också. Förstå vad hindrad man blir i vardagen. Och med tanke på hur man känner sig under vardagen så blir jag ganska osocial också. Jag känner inte alls för att träffa eller prata med folk, det finns ingen ork till det. Så ja, nu är jag less på graviditeten och vill att förlossningen ska starta.
Igårkväll hade jag ganska mycket ihållande sammandragningar. Magen var stenhård och jag ville inte röra mig alls, bara ligga i soffan och peka på det Martin skulle skicka mig. Det är konstigt för sammandragningarna brukar släppa till och från, här kunde jag ligga i en timme med tung och jobbig mage utan att det försvann. Något jag faktiskt inte nämnt tidigare är att jag får som ett tryck upp mot huvudet när jag får dessa sammandragningar och trycket har liksom blivit mer med tiden, jag vet inte vad det beror på, har försökt googla och där hittar jag bara nå få skrivet om att bebisen kan ligga nära aortan. Inatt var det nästan som att någon tog stryptag om min hals. Det är inget som skrämmer mig men detta tryck är ju inte som en lyxmassage direkt. Ibland hade jag dessutom som stickningar runt kulan, men jag hade liksom aldrig ont.Jag hade hoppats på att det var en start till något men icke. Här sitter jag nu och känner ingenting, typiskt.
Bebisen beräknas nu vara ca 51 cm lång och väger 3,6 kg. Vilket är väldigt individuellt under den här tiden såklart. '
BB filten
Här är babyfilten som är nerpackad i bb-väskan :) En suuupermjuk och urgullig filt med små apor på, köpt från babyproffsen. Där kommer vår bebbe ligga gosigt inlindad <3
Sakerna skrämmer mig..
Nu har vi allt som vi behöver :) Badbaljan hämtade vi ut idag som jag fått av min kära mamma, men som jag själv fick välja. Kaxholmen badbalja, efterskickad från Jollyroom. Tänk när snutt får sitt första bad, hua lillfisen.
Vi valde även att köpa ett andningslarm. Det blev en babysense 5.
Ja nu har vi verkligen handlat allt vi behöver - och det lär ju handlas på ännu mer när bebisen fötts, men för början är vi verkligen väl förberedda. Och som med mina djur så är jag väldigt noga med att det bästa ska inhandlas. Jag är så snål med mig själv, när det kommer till kläder eller annat, jag lägger hellre pengarna på mina djur, eller som nu våran kommande bebis än på mig själv. Haha bebben kommer definitivt vara finare klädd än mamma ^^
O andra sidan så skrämmer det mig lite att vi handlat och planerat så mycket som vi gjort. För tänk OM, tänk om det som inte får hända händer. Tänk om vi inte kommer hem från bb med våran bebis?! Tänk om jag inte ens hinner genomgå en förlossning, att något faktiskt händer bebisen innan förlossningsdagen. De där tankarna snurrar ofta kring mitt huvud, speciellt när jag ser alla saker som vi har köpt och ställt i ordning. Det är en skrämmande tanke, det är det. Så jag kan inte riktigt HELT njuta av att se alla bebisens saker, sängen, skötbordet, vagnen, gossedjuren o.s.v. för tänk om de inte kommer användas till någon nytta? Och då menar jag verkligen inte att vi gjort av med så mycket pengar i "onödan" utan att vi köpt och ställt i ordning allt med kärlek och förhoppningar och så kan allt skita sig?? Så får man ju bara inte tänka, men det är svårt att styra sina tankar. Nu vill jag bara att förlossningen ska starta så jag kan trycka ut denna lilla skatten och så mamma och pappa får slappna av lite av att viktigaste äntligen är ute.
Ensiffrigt
Vi har nu 9 dagar kvar till beräknad födsel. Vi har gått ända ner till ensiffrigt. Wow. Spännande, för vi har ju ingen aning om när liten kommer till världen, det kan ju ske när som helst nu, vilken dag som helst och när som helst på dygnet. Fast det är ganska lugnt här, jag har inga känningar alls mer än att allt blivit mer obekvämt, så den lilla fisen har nog bestämt sig för att ligga i mammas mage mer än nio dagar till ^^ Men, vem vet.
Men här ska du snart ligga vår lilla älskling <3
In love
Vissa saker faller man bara för.
Gullgrodan.se
Mylittlestar.se
Andra fina saker som jag fastnat för är playgros produkter.
Dagarna är så olika...
Ibland förstår jag inte på mig själv riktigt, dagarna är så olika och då kan dom verkligen vara OLIKA. Ena dagen då kan jag vara så pigg och glad. Känner mig på hugget och gör mycket om dagarna (så mycket jag klarar av) Jag kan känna mig stark och mycket peppad inför förlossningen. Det känns som att jag med mod och kraft skulle kunna möta den utan några problem.
Så kommer dagar då jag är mest trött och less. Jag kan känna mig så omotiverad och krafterna räcker inte riktigt till även om jag inte gjort ett dugg på hela dagen. Då kommer även tankarna fram att om jag känner mig såhär den dagen jag ska föda kommer det inte alls vara roligt, så trött och negativ - hur klarar man en förlossning i det tillståndet? Och hur ska jag orka med den lilla bebisen om jag är såhär trött på dagarna?
Mycket tankar och känslor, de bara väller runt om mig och är olika från dag till dag. De dåliga dagarna skäms jag över. Idag har varit en sån dag, när man är trött och orkeslös. Är jag lat? Är jag en dålig blivande mamma? Är jag verkligen värd att få en sån fin gåva som vi kommer att få? Jag önskar jag vore pigg och glad, stark och motiverad varje dag, men det är verkligen inget jag kan bestäma över, dagen kommer som den kommer utan att jag påverkat hur jag ska må och orka. Jag är trött, och jag behöver inte ha gjort någonting alls, soffan kan ha varit högsta prioritet och ändå kan man vara så orkeslös. Jag måste vara pigg och stark för vårat barns skull.
Såhär trött var jag som blivande mamma åt lilla Elmo. Just där hade vi varit på en dramatisk dag på djurkliniken i åtta timmar.
Liberos startbox
Jag har klickat hem två gratis babyboxar, varav en var mest skitsaker i (babyland) som inte är värt att visa, men Liberos babybox blev jag jättenöjd med! Det fanns en hel del bra saker i lådan. Bland annat blöjor i storlek 1-2, baby olja, baby shower, våtservetter, bindor, amningsskydd och en leksak. Perfekt, nu har ju vi redan bunkrat upp massor av detta men lite extra är aldrig fel för det kommer ju gå åt massor. Vill du också ha Liberos startbox? Gå in på deras hemsida och bli medlem.
Otålig och less
Åh jag (vi) går bara och väntar på att det ska börja hända något. Jag börjar bli otålig. Och bebisar, dom föds överallt, folk som till och med hade BF längre fram än mig har fått barn. Man blir en aning avis, nu vill vi också ha våran bebis! Fast det är väl en liten skrutt som tänkt stanna där inne så länge h*n bara kan. Inte trodde jag att jag skulle "längta" och hoppas på känningar till en förlossning, men det gör jag faktiskt. Hade ont i ryggen förut, längst ner i svanken som jag hoppades på kunde bara något, men det försvann ganska snabbt.
Och det är faktiskt inte förrän nu som jag börjar små tröttna på graviditeten. På att allt ska vara så besvärligt. Jag är så osmidig och allt känns bara tungt och krångligt. Jag saknar min kvicka och smidiga kropp mer och mer. Sedan är jag trött jämt, jämt och jämt. Sover dåligt och inte lika bekvämt längre. Haha snacka om att PANG bli negativ på bara ett par dagar. Sitter just nu med huvudvärk också och början till migrän (fick synbortfall förut så jag förstod att huvudet skulle bli sämre), så det är väl en faktor till det negativa inlägget.
Jag vill bara att det ska starta nu så vi har det överstökat och får träffa vårat lilla hjärta. Börja livet. Varför dra ut på det när det är så nära? Åh, jag vill veta vilken dag liten tänkt kika ut. Jag förstår känslan hos alla andra som varit i slutet av graviditeten som känt sig mer otålig än någonsin! Det är lite halvt plågsamt.
Vecka 39 (38+0)
Vecka 39 hälsade just på, wow. Jag minns när jag gick in i vecka 10 och tyckte DET var så otroligt, och nu har jag klivit in i vecka 39, helt sjukt, snart är jag mamma åt ett barn som jag kommer älska mest av allt på jorden. En ny person som ska leva i denna värld, som ska älska och älskas, som ska göra avtryck i andra människors liv och ha en påverkan av den värld vi lever i. Det kommer vara en person som är en blandning mellan mig och Martin, någon som aldrig skulle ha funnits utan oss, bara vi har kunnat skapa denna lilla varelse. Det är helt otroligt när man tänker så. Det är så mycket funderingar som snurrar i huvudet nu, vem är det som rör sig där inne i min mage? Är det en flicka eller pojke? Vem kommer denne vara lik? Hur kommer vår bebis att vara? Hur kommer den första tiden att vara? Hur kommer livet med denna lilla krabat se ut? Man är så nyfiken och nu är vi så nära.
Martin är otålig. Varje dag säger han "Kan du inte föda nu så bebisen kan komma någon gång" han brukar ha ett väldigt bra tålamod men nu säger han själv att han inte är så tålmodig längre. "Det kommer bli förjävla roligt när bebisen kommer" Sånt är så fint att höra, ja menar i början av graviditeten så var han mer som en karl brukar vara, inte lika upp i hejsan och sa "ja det kommer bli bra och roligt då" medans en annan har varit upp i hejsan hela tiden. Nu börjar det dock bli så verkligt och nära så även han spritter lite i tårna. Även mina fingrar kliar, jag tycker bebisen kan komma nu, jag har börjat känna efter i kroppen mer om det kan vara på G snart. Våra familjer är också otåliga, de vill att bebis ska komma nu på en gång, iaf min mamma, hon pratar bara om bebisen hela tiden, o andra sidan har hon gjort det ganska tidigt. Det ska bli underbart att efter förlossningen få komma hem och visa vår lilla älskling för våra familjer, jag längtar att få se deras blickar <3 Och undra vad Elmo kommer att säga, vår lilla luffs, världens snällaste hund, han kommer vakta den här bebisen på blodigt allvar han.
Det är väl inte så mycket nytt egentligen att skriva om magen. Bebis donar på för fullt som vanligt, ibland hör jag hur det knäpper till där inne, om det är bebbens leder som hörs?. Och ibland känns det nästan som att bebisen river mig med naglarna. Det är ganska fränt att man kan känna liten så långt ner också, ja menar om ja lägger handen på "puppdynan" så känner jag tydliga rörelser, det är väl huvudet/händer som rör sig där nere. Tänk förr var det så häftigt och pirrigt när man kände och såg bebisens rörelser, och nu är det liksom en vardag, En förändring med kroppen är väl just att det är tyngre, och jag känner av foglossningen allt mer, så pass att det kan vara jobbigt att vända sig i sängen eller kliva upp ur soffan nu. Jag kan verkligen inte göra vad jag vill längre, kroppen hindrar mig och jag måste tänka på att vila. Jag har mer sammandragningar (vilket jag tar för givet), dom kommer vid aktiva stunder men även under kvällarna då jag bara ligger och vilar/ska sova. Sammandragningarna är inget som stör mig men dom känns något kraftigare. Bristningar är något jag klarat mig utan än så länge.
Go Elmo
Vår lilla grisfis. Han har speciella liggställningar denna pojk (ganska typiskt för isländsk fårhund). Något som får folk att tappa hakan lite extra är när han ligger med bakbenen rätt ut, haha för oss är det ju så vanligt då han alltid legat så och väljer helst att ligga så, men andra tycker det ser sjukt ut och kommenterar "han måste ha fel på höfterna" haha men jag vill se det som tvärtom, hade han haft problem med höfterna har han ju aldrig kunnat legat så ;)
Mammas älskling <3
IELM
Wow har ni sett dessa unika barn/babykläder av IELM? Skitfräna och jättesöta ju! Jag kommer definitivt klicka hem lite kläder därifrån framöver, man har ju redan skaffat sig ett par favoriter. Besök IELM på facebook, det finns massor att titta på där.
Några av mina favoriter
Mot sommaren <3
Tänk Erica snart kan vi börja rida in dom här trollen på riktigt :D!! Ska bli så himla spännande och roligt, vi får hjälpas åt och peppa varandra i sommar ;)
En promenad med bästa!
Det är soliga varma vårdagar varje dag, och tjurig som man är så ska man ut. Idag har jag borstat mina tre skitiga och håriga hästar. Jag LOVAR, Fifa hårar extremt mycket, det ligger som en hel hög ull över hela henne, så där har jag använt ryktstenen flitigt. De andra två hårar mer normalt så det gick ganska snabbt att borsta dom. Och jag kunde ju såklart inte låta bli att ta mig en promenad i det fina vårvädret tillsammans med min Elmo och Fifa. Guuuud så underbart det var. Åh, att höra Fifas hovar mot marken, aaah vilket underbart ljud. Jag bara kände hur jag ville slänga mig upp på henne och rida iväg, fy vad jag saknar det nu. Vilken glädje och harmoni jag kände i kroppen bara av att gå där på den mjuka grusvägen tillsammans med Fifan och bara ta in allt, ta in all vår, alla lukter, ljud, ja allt! Jag skulle verkligen inte kunna leva ett liv utan hästarna, för dom ger så otroligt mycket. Något mindre harmonisk var foglossningen, gaah det dröjde inte länge förrän jag återigen började känna av den en hel del och hemvägen den gick tuuungt. Det är lite frustrerande att man inte kan vara ute och röra sig så mycket, det behövs så lite för att jag ska känna av fogarna. Så nu blir det att vila i soffan resten av dagen, yeeey :P
Saknar det här <3
Åh =/
De senaste två dagarna har vi gått på underbara promenader jag och min sambo, väldigt korta men ändå långa för mig. Tempot har varit väldigt lågt, jag är annars en rask person som vill att det ska gå fort och där min sambo knappt hänger med, nu var det han som fick vänta in mig. Jag älskar att komma ut, och vi har ju världens finaste dagar och kvällar här med strålande varm sol, jag kan bara inte sitta inomhus. Och gud så underbart det har varit att få komma ut och göra något, och tjurig som jag är vill jag alltid gå liite till när min sambo tycker vi ska vända, och han har ju så rätt, för jag orkar egentligen inte gå längre och det har jag ju fått sota för nu. Jag känner av foglossningen en hel del kan jag säga, det gör inte ont men jag är så öm så rörelseförmågan är inte den bästa.
Och hur ska jag förklara hur foglossning känns? Ja.. det är ingen smärta, men det känns som en extrem träningsvärk i bäckenet liksom. Jag har svårt att ta ut stegen och röra mig fort. Så.. rörelseförmågan är inte den bästa, jag vankar ännu mer nu och känner mig som en tant. Och det är ju trist, det var liksom mina två promenader det, jag bör inte gå mera eftersom foglossningen känts av mer för varje gång. Så himla typiskt. Nu när det är vääärldens finaste dagar liksom. Jag blir u.t.t.r.å.k.a.d. Bebis, kom nu så jag får komma ut och leva igen!
Go kulan :)
Haha såhär ser min vy ut nu mer när jag ligger.
Vecka 38 (37+0)
Nu kliver vi in i vecka 38 och två veckor kvar tills vi kliver in i slutspurtsvecka 40! Och endast tre veckor kvar tills beräknad födsel. Jag tror dock vår lille plutt kommer gå över tiden, så vi får väl kanske räkna med fyra veckor till i alla fall, men vem vet nu kan faktiskt bebis komma när som helst för nu är liten så gott som färdigbakad där inne och de alla flesta svenska barn föds mellan vecka 37+0 och 41+6. Vi är däremot så redo som det går att få en liten bebbe nu, allt är fixat och klart, det är väl bara den mentala biten som ligger i obalans haha, jag är skitnervös, samtidigt ganska rädd inför förlossningen, men jag hoppas man får en sån där adrenalinkick och bara vill köra på.
Jag får skapligt ont i fötterna efter en aktiv dag. Att gå på birsta är rena mordet, fossingarna skriker efter en säng/soffa. Jag är inte svullen i händer eller fötter, men just det där med att jag är uppe i farten lite mer än vanligt får mina fötter onda. Jag kissar mycket mer nu också, inte konstigt med tanke på att blåsan ska vara alldeles platt nu, haha och jag som klev upp 2-3 gånger varje natt för att kissa INNAN jag blev gravid. Jag kissar normalt ganska mycket med andra ord, så nu har ju det fördubblats, man är som en tant hah. Jag känner av i fogarna varje dag, inget som gör ont eller stör mig, men som får mig att vanka lite extra? Jag blir rätt fort trött också, men det tar jag för givet. Blodtrycket har varit en aningen bättre denna vecka, men ibland kommer de där låga vipparna. Något annat jag känner till och från är en surrande/vibbrerande känsla i underlivet, det är inget som gör ont alls men det känns lustigt, undra vad det kan bero på?
Ja, det var väl det jag känner av. Annars är det ju hur lugnt som helst, ingen som helst känning i ryggen eller någon annanstans. Jag ligger dock tokigt på nätterna tror jag, för varje morgon så känner jag mig väldigt stel i rygg och nacke, som om man har legat fel. Om det har med graviditeten att göra vet jag inte för så har jag haft det en del förut också, jag har liksom alltid haft lite små problem med sömnen och kroppen, men det skulle dock inte förvåna mig om det har med tjockmagen att göra för tillfället. På tal om magen har den sjunkit något nu :) Nu väger jag 70 kg, har alltså gått upp ca 9 kg under hela graviditeten.
Bebis beräknas nu vara kring 3 kg och 49 cm lång.
Tack <3
Gud vad ni är gulliga som stöttar och peppar <3 Tack så mycket det värmer i hjärtat. Det finns så fina varma människor där ute och jag blir så glad att fått chansen att ha fått kontakt med såna fina läsare. Vi får hålla tummarna på en sån bra förlossning som möjligt :)
Näst sista rutinkollen
Idag var det rutinkoll igen hos barnmorskan. Näst sista besöket om vi nu inte hinner få vår bebbe innan. Vi tog alla prover och allt såg bra ut. Bebisen ligger fortfarande rätt och har mer eller mindre fixerat sig. Hjärtat lät perfekt. Som jag misstänkte hade magen sjunkit. Jag fick mig ett skratt häromdagen när jag stod i en provhytt och magen pekade rakt ut och något neråt, haha.
Vi hade denna gången bokat in ett långbesök så vi hade tid att prata om den kommande förlssningen o.s.v. Jag måste säga att jag är skiträdd alltså, hur ska jag få ut ungen ur det lilla hålet? Vi gjorde en vaginal undersökning (som jag tycker är jättejobbigt och obehagligt) men där tittade vi i alla fall hur det såg ut invändigt och den lilla tappen som skall utplånas och där en stor bebis ska tränga sig igenom, som sagt hur sjutton kommer jag få ut den här bebisen? Ut kommer den ju, men med tanke på vilken liten utgång det är så blir det lite skrämmande, hur ska en annan klara den smärtan?
Usch, vad jobbigt det är att oroa sig och veta vad man har framför sig. Hela graviditeten har ju varit så lugn och fin och snart kommer värsta skräck scenariot liksom. Min barnmorska är dock underbar, hon är så himla bra och stöttande. När det väl drar igång så har vi fått tillåtelsen att faktiskt ringa vår barnmorska på hennes privatnummer, om det så är mitt i natten eller på helgen så möts vi på MVC och undersöker mig. DET är en stor trygghet för mig, det känns så himla bra om man är osäker och rädd, jag önskar hon kunde vara med under förlossningen men jag är oerhört tacksam att vi faktiskt får ringa henne när det börjar bli dags.
Ja, det ÄR jobbigt nu, jag tänker mycket på förlossningen och den skrämmer mig. Jag längtar så tills vi kommer till förlossningsdatumet, samtidigt som jag vill att tiden ska stå stilla. Det är blandade känslor helt enkelt.
En bebis i min vecka. Och där ska den ut. Och jag som trodde att det var lite större iaf, men ne livmodertappen den är ju som själva kisshålet, pyttelitet. Ni ser där jag har ringat in, titta noga ser ni den gula strimman, DÄR ska bebis pressa sig ut och det är tydligen där som det gör ondast, tunneln nedanför är bara slidan. Så ja det var mindre utgång än vad jag trodde till och med. Ja.. det ser så ologiskt ut som det bara kan, men det ska ju gå, inte undra på att en förlossning gör ont.
Tulpaner
Jag verkligen älskar tulpaner. Det finns ingen vackrare och mer fräsch blomma än en tulpan. Samtidigt som de är förknippade med våren, min favoritårstid. Jag blir så lycklig när jag ser mina vackra tulpaner i köket som lyser med solen, det är verkligen en harmonisk syn. Synd att de inte lever så länge, men jag kommer fuska med lite plast tulpaner med, men dessa är helt äkta:
LÄNGTAR
Ååååh.. våren.. våren är nästan här nu. Strålande sol med värme har vi nästan varje dag. Fåglarna kvittrar och snön är som gått borta. Just nu är det väl isen överallt som man väntar på ska smälta bort, för det är rätt halt än, men annars åååh vårkänslor till max här <3
Nu är det bara ett par få veckor kvar tills vår älskling ska ploppa ut (tänk om det vore så enkelt, att liten bara ploppade ut, nej man ska trycka och kämpa i svett och tårar haha) men sen, sen har vi våran älskling och DÅ, då är det inte så långt bort att sitta på hästryggen igen, för nu är kliar det i fingrarna.
Jag vill ju gärna börja köra Fifa så mycket jag kan och får innan det är dags för hennes bebis att komma (om det blir någon, men jag tror det) dock har jag då ett litet problem, hon är så förbannat rund så varken körselen eller skaklarna till vagnen kommer runt hennes feta mage. Så en ny plan blir att rida längre skrittrundor barbacka (skööönt, hmm det får vi se) för någon sadel får jag ju inte heller på henne! Tur att hon är så enormt bred över ryggen och luddig som en mammut i alla fall. Så får vi se om hon hinner dra in den där magen något så vi hinner köra lite också, men konditionen den måste vi börja ta fatt i så hon orkar med en eventuellt fölning.
Sedan har vi Kaera då, ho ho ho, fast henne är det inte lika bråttom med, henne tar jag då det verkligen finns tid och ingen stress. Jag har ju ändå suttit på henne i skritt ett par gånger i somras, så det känns skönt, men sen, åh gud det ska bli så roligt att få börja rida henne och träna för tränare. Shit vad sugen jag är på att kursa, nu får bebben komma ut så mamma får leva lite hästliv också :) Men tänk det är inte så långt kvar nu tills att jag faktiskt kan börja greja med hästarna igen, det är ju jättenära!
Mina fina flickor från förra våren!
Kalas i mitt älskade kök
Hipp hipp hurra för Martin, för han blir hela 25 år... imorgon ;) Fast vi firar han idag istället och då invigs även köksmöbeln. Nu älskar jag verkligen mitt kök, gud vilken förändring det har blivit. Tänk vad lite färg och nya möbler kan göra, det är så ljust och trivsamt, förut ville man ju inte ens vara i köket. Nu är det finaste rummet i hela huset.
Min familj var hit mitt på dagen och firade Martin. Det blev mycket fikande, för jag, Linda Lundin, hade bakat ALLT, det är inte dåligt med tanke på att jag inte är så förtjust eller speciellt duktig på bakning, men tydligen överraskade jag dom stort och fick till och med höra av min kära sambo att det var det godaste bullarna han ätit, inte dåligt för en amatör som mig :) Ikväll blir det en till fikasväng då Martins familj kommer för att fira. Tänk nästa gång det blir kalas här, då har vi en liten till familjemedlem som är med <3 Gud vad mysigt och alla är så förväntansfulla och vill att bebis ska komma nu på momangen! Ja nu är det inte långt kvar.
Vårat fina kök!
Denna fick Martin av mina föräldrar, mm nu kan man göra mycket gotta!
Ny köksmöbel
Vårat lilla hem har verkligen fått sig ett lyft de senaste månaderna, speciellt köket som jag inte alls trivdes i, men nu börjar det ta sig :) Så just nu sitter sambon och skruvar ihop detta <3 :
Skor shop
Jag och mammsen var på Erikshjälpen i veckan, jag är ju som sagt inte så för begagnat, det beror på vad det är (och givetvis hur det ser ut) men det fanns något som både jag och mamma dog lite för, och det var två par bebbe skor <3 Ja men dom var så hemskt söta och väldigt billiga, så jag köpte faktiskt dom. Nog för att det kommer ta ett tag innan våran skrutt kommer kunna använda dom, men ser man något så sockersött för ingen peng alls - då går det inte att låta bli ^^
Vecka 37 (36+0)
Vi hoppar in i vecka 37 och jag fattar ingenting, hur kan vi har kommit så här långt redan? Jag vill få att jag är kvar på vecka 32 eller 33, men hallå vecka 37! Hur fort går det inte? Oj oj. Ja som sagt, vecka 37 är här och och du är så välkommen så!.
Veckan har varit utvecklande, det har varit mer ilningar neråt och lite kraftigare sådana, och i slutet av veckan ilade det längre ner än vanligt, mer mot kissen, Undra vad det betyder, om bebben trillat längre neråt eller om det inte har någon betydelse alls? Ja vem vet. Jag har även haft lågt blodtryck en hel del under dagarna, verkar som att jag får dras mer med det ju längre fram i graviditeten jag kommer =/ Sammandragningarna är väl desamma som alla de andra veckorna, inget mer eller mindre med andra ord. Bebis rör sig mycket och stort, förstår inte riktigt hur h*n får plats där inne, ja menar nu är h*n ganska stor, man beräknar att vikten ligger kring 3 kg och längden ca 48 cm i denna vecka. Helt otroligt!
Kondisen är inte den bästa just nu kan jag säga. Det behövs inte mycket till för att jag ska bli väldigt anfådd och trött. Dammsuga är ingen hit, usch jobbigt. Uppförsbackar - kill me. Hoppa in och ut ur bilen - uuuugh. Plocka upp saker från golvet - Skit it! Haha magen ÄR ivägen, det är till och med jobbigt att sträcka sig efter saker på bordet eller så, för magen tar i och stoppar mig. Haha ja men jag älskar lilla kulan och den som ligger i den :) Så att det är lite bökigt och krångligt det gör ingenting. Dock behöver jag sova/vila lunch minst en gång om dagen igen för att orka med, hoppas jag är piggare när bebben tittar ut :)
Bikiniöverdel
Jag har kommit på en sak, än har jag inte hittat någon bra amnings bh, men så tänkte jag på min bikiniöverdel, den skulle jag kunna använda faktiskt! Kanske lite udda men varför inte? Den är ju lättsam att ta på och av samt lätt att vika åt sidan vid amning. Och jag älskar den, den är så bekväm så ibland har jag använt den som bh på somrarna. Ja så får det bli :)
Mer hästrelaterat
Nu blir det ett litet roligare inlägg kanske för de som fortfarande följer bloggen i hästsyfte. Erika hade med sig sin nya hund idag, jätte trevlig husky tik. Hon och Elmo kom bra överrens och det fanns en till som blev otroligt glad och nyfiken av att se den nya hunden. Busiga lill-Kaera! En aningen haaaalt hihi, men hon försökte och tyckte det var jätte roligt när vovvarna sprang in i hagen <3
Erika passade på att ta några bilder på bus lillan!
BB väskor packad och klar
Nu är bb väskorna packade! Det fattas nåågot i våran väska, inget superviktigt. Bebisens väska (skötväskan) är i alla fall helt klar, nu hoppas jag att det är rätt mängd och storlek av kläder som är nerpackat. Man vet ju inte hur länge man blir på bb heller, jag kan tänka mig att vi stannar ett dygn extra då jag äter medicin, det brukar vara en rutinsak. Dock är det ju nära till Birsta om vi skulle behöva något mer under tiden på sjukhuset (om vi nu väljer att föda i Sundsvall) Babyskyddet och basen satte vi i bilen så fort vi fick hem det. Så nu ska man väl bara kunna ta varsin väska och kasta sig i bilen när det behövs ;)
Ny kategori: Graviditetsveckor
Okej kära läsare, nu har jag gjort en ny kategori: Graviditetsveckor. Så alla vecko- inlägg är samlade på ett och samma ställe, lite skönt, då kan man lätt hitta igen veckorna :)
31 dagar!
Idag är det 1 Mars. Tjoho nu har vi gått in i den efterlängtade månaden. Det är ju helt sinnes. Jag kan nog inte riktigt fatta det. Vi är så nära nu! Och jag som drömt och längtat efter ett barn i fem år, och om ca en månad så har vi vår lilla son eller dotter i famnen. Jisses.
31 dagar kvar till beräknad födsel. Det är ju ingenting. Vi får ju säkert lägga på ett par dagar till, eller kanske dra bort, men det tror jag inte, utan då tror jag hellre på att vi får lägga till dagar då det är vanligt för förstföderskor att gå över tiden.
Återigen drömde jag om vår bebis och att det var en liten pojke i magen. Alla runt omkring är så inställd på att det är en pojk och jag har ju själv trott det under hela graviditeten, även sambon. så kommer det en tjej då kommer jag nog bli lite chockad haha. För mig har ju könet aldrig spelat någon roll, men man kan ju alltid gissa eller ha på känn vad som ligger i magen, och nu är man så inställd och säker på en liten pojk eftersom ens egna tankar/drömmar har snurrat kring det samt omgivningen. Vi får se vad som tittar fram :)
Linda
