Eftersom min förlossningsresa stannat upp och inte gått framåt på timmar så bestämde man sig för att göra en igångsättning, det där som jag var så rädd för. Varje gång de skulle undersöka mig eller in med något i puppan på mig blev jag orolig och hejdade dom innan något hände, vid det här laget hade jag blivit undersökt ett par gånger och barnmorskorna visste hur spänd och nervös jag var inför varje ny sak de skulle göra. Nu skulle de nämligen ta hål på fosterhinnorna och jag spände ju ihop benen på en gång. Dock hade jag så bra barnmorskor så de lyckades (självklart) övertala mig ;)

 

Vattnet kom inte på en gång, det sipprade lite men det var inte splasch. Utan för varje värk jag sedan fick framöver kom det lite fostervatten varje gång. Eftersom de tog hål på hinnorna ville man sedan sätta en ett annat instrument på barnets huvud som visade hjärtljuden. Det är som en lite spiralkrok man kilar fast på barnets hjässa. Sjääälvklart ville inte denna fastna på huvudet, så in och ut och in och ut, och där låg jag, och tyckte livet just då var så hemskt då det var fruktansvärt obehagligt. När man väl fick fast denna manick så funkade den inte, suck, de bytte dosor, kolla sladden och bökade på, men utan resultat, så den fick hänga där utan mening. Trots att de tagit hål på fosterhinnorna så hände det inte så mycket. Och in i puppan med de förbannade fingrarna, både studenter och veteranerna. Jag minns att jag många gånger irriterat frågade "måste ni in och gräva hela tiden!" haha.

 

Snart fick jag ett värkstimulerande dropp för att sätta fart på det hela och i samma veva ringde man narkosläkaren som skulle fixa eda (ryggmärgsbedövning) som jag också var extremt nervös över, en spruta rätt in i ryggraden liksom vem vill det??? Ja sagt och gjort så började man jävlas i ryggen på mig och visst det var inte SÅ farligt men helvete vad det ilade när han satte min slangen, oooh, tänk en riktig ilande tand fast i ryggraden. Nu började värkarna göra riktigt ont och jag var otroligt glad över edan som jag fått, meeeen det jävlades även här, för den tog bara på höger sida. Så jag höll på att dö på min vänstra sida, medan jag på höger inte kände ett dyft. Jag fick då lägga mig på vänster sida och med ett upphöjt ben för att försöka få smärtlindringen att sprida sig mer jämnt, men det funkade inte alls.

 

Här fick jag prova på lustgasen innan narkosläkaren kom tillbaka för att titta på problemet. Från början gillade jag inte alls lustgasen, jag blev så förbannat yr (som i en fylla) och mådde illa, men barnmorskan insisterade på att jag skulle använda den aktivt så den faktiskt hann ge någon effekt. Och effekt, det gav den. Helvete vad skönt det var. Nu började man känna en sån där riktigt härlig lullig fyllekänsla och det rusade i hela kroppen. Och när väl narkosläkaren fixat till edan så den spred sig över hela området ja då svävade jag på moln, jag kände INGENTING, och var jag var heeelt borta. Jag minns att jag kände en värk och började jämra, men plötsligt övergick detta till ett gapskratt. Jag skrattade och skrattade så hysteriskt och hade så hemskt roligt. Nu var det många barnmorskor i rummet och jag tror de hade minst lika roligt åt mig. Jag skrattade, skämtade och pratade massor med skit "Fyfan vad lättsamt att föda" skrattade jag och bara njöt av tillvaron. Här vet jag inte riktigt vad de gjorde runt omkring mig för jag var så inne i min höga värld och lustgasen den använde jag mer än vad jag behövde, jag höll den som my precious!! Nu var livet härligt!!