Vänta tills du själv får barn
Att bli mamma förändrar massor. I alla fall för mig. Jag ser mycket på ett annorlunda sätt nu mer, jag känner annorlunda och tänker annorlunda. Jag har blivit känsligare och mer beskyddande. Sedan jag fick min lilla flicka så är det jobbigare att se och läsa om barn som far illa. Jag såg nyss en film där en jänta står och skriker efter sin älskade nanny som lämnar henne i en dålig mors händer och tårarna bara rann på mig. Jag tänkte direkt på min fina Linnéa. Visst är det konstigt, att man går till sitt eget barn? Jag tror inte man kan förstå sådant på riktigt innan man själv blivit förälder. Det är som att man får något mer vid födseln, det är inte bara ett barn som föds, utan även någonting i sig själv. Något som alltid kommer finnas där och som bara en förälder kan identifiera sig med. Vem har inte hört " Vänta själv tills du får barn " ? Och så är det verkligen. Även om man kan tänka sig tanken så kan man aldrig vara så nära att förstå som när man har ett eget barn.
Snäll bebis
Vad jag älskar mitt barn. Finaste Linnéa, hon är helt underbar. Vilken snäll liten tös vi har fått. Hon är enligt mig den absolut sötaste bebis som finns, jag smälter så fort jag ser henne, och alla dessa olika miner, gosch jag dör <3 Ni som väntar erat första barn, vad mycket kärlek ni kommer att uppleva, det är absolut det finaste man kan få. Jag är så tacksam över att vi har fått en sådan perfekt liten flicka, jag ska göra allt i min makt för att ge henne det bästa liv hon kan få.
Att hon är så fruktansvärt snäll i precis allting förstår jag inte, hon älskar att bada, hon tycker det är spännande att ligga på mage och lyfta huvudet för att försöka se sig om, hon ligger gärna för sig själv (upp till en timme) och sprattlar på för fulla muggar, sover om nätterna förutom när hon ska upp en gång för matens skull. Sover länge och ofta, har en rutin på eftermiddagen där hon sover upp till 3-4 timmar, har hänt att hon sovit längre till och med. Hon är ofta positiv och glad, haha vad är det för fel på vår unge? ^^ Är det fler där ute som har så lugna och snälla bebisar?
Självklart hamnar hon i gråt när det är dags för mat, blöjbyte, sova eller då hon vill ha närhet, men oftast läser jag av henne vad hon behöver innan det blir tårar. Det är väl när mamma är lite seg och det tar lite tid, men då är det inget gallskrik, eller så kan hon inte skrika så högt än haha. Dock är hon aldrig otröstlig vilket jag säger hallelulja till. Hitills tycker jag det är väldigt "lätt" att vara mamma i vardagen åt Linnéa och jag får väl hoppas att det håller i sig. Kanske kan det vara så att jag "pallar" rätt bra också? Enligt min barnmorska ska man vara tyst om sånt här, det kan göra andra föräldrar tokig som inte alls har den där lätta vardagen. Och jag får lite dåligt samvete faktiskt, för rätt som det är sitter det någon/några där ute som läser min blogg och har det jättekämpigt, då vill jag säga: En eloge till er!! Vilka starka föräldrar ni är!! <3
Sedan SKA ju dessa faser, utvecklingssprång som det så fint heter, komma. Så jag förväntar mig mer kläng, gråt, vakna stunder och kanske missnöje framöver. Det liksom ingår ju i deras utveckling. Det finns en jättebra sida på nätet där man kan läsa om barns utveckling och om dessa utvecklingssprång. Enligt den sidan så får barnet "klängperioder" kring veckorna 5, 8, 12, 15, 23, 34, 42, och 52. www.vaxaochupptackavarlden.se Ska bli intressant och se hur det stämmer :)
Linnéas första bad <3
Pink power
Detta är ett fleece set från IELM jag kommer köpa till Linnéa framöver, jag är galet kär i det! Fast hon måste bli lite större först, kanske mot hösten :)
Fosterrörelser
Tjohoo! Jag kände rörelser i Fifas mage idag <3 Så nog är det ett föl där inne alltid. Vad spännande! Passade på att busa lite med hästarna också, de har mycket energi och alla tre leker lite till och från om dagarna. Speciellt Bitter och Kaera, de är verkligen bästa vänner. Fifan hon är pigg och glad kexchoklad. Att hon orkar springa så snabbt och studsa med den magen!? Och spansk skritt skulle hon göra och stegra och ja hon var verkligen på bushumör med matte, lilla flickan min, härligt att se sina hästar så busiga och glada, då mår man gott. Nu får vi vänta med spänning på vad det är för en liten krabat som kommer titta ut...
Fifa och hennes förra föl
Kvällspromenad
Tog en underbar liten promenad med världens bästa i ikvällssolen <3
Dagsfärska bilder på Fifan
Här kommer lite dagsfärska bilder på min tjockis. Jag har inte låtit göra ett ultraljud på henne så om hon väntar föl eller ej vet vi inte, och det är en häst som är fett glad i mat och som i stort sett har gått på fri tillgång under hela vinterhalvåret. Däremot så tycker jag att formen på magen kanske kan säga oss något? Ni som är van att se dräktiga ston kanske kan se om det är fetmage eller fölmage?
Fifa for till hingsten den 8 juli och hem den 18 augusti. Föl kring juli om jag räknar från september.
Till dig
Jag vill skänka min tanke till en person som tyvärr inte kommer få fullfölja sin graviditet och uppleva bebislyckan som det var tänkt <3 Det gör ont i mig och jag lider med dessa två personer som så såg fram emot det lilla miraklet, kan inte ens föreställa mig känslan. Livet är orättvist och fruktansvärt många gånger, men nya chanser kommer och då flödar kärleken och värmen på nytt och det livet kan istället få en chans att ta plats här i världen.
Ta hand om dig och din sambo fina du, jag tänker på dig massor <3
Börja i tid
Jag tror att man ska börja sätta vanor så tidigt som möjligt. Jag vill att Linnéa ska kunna somna och sova i sin egna säng och när pyjamasen åker på så är det kvällen/natten, vilket betyder att det snart är läggdags. Därför låter jag henne inte sova med oss i sängen, får hon det nu, så kommer det säkert bli svårare att få bort det sen. Det ska kännas tryggt och skönt att sova själv. Vi har ju fått in lite rutiner nu, hon sover ungefär samma tider om dagarna och hon lägger sig också kring samma tid på kvällarna. Vaknar gör hon också nästan prick på klockslaget varje morgon. Förr kunde jag vagga henne i famnen till söms, men nu kan hon somna själv och jag är extra noga med det när hon vaknar mitt i natten eller väldigt tidigt på mornarna, då får hon sin mat sedan lägger jag henne direkt i sängen oavsett om hon slumrat till eller inte och det har funkat jättebra, inget gnäll eller gnöl. På mornarna har hon någon gång fått somna om efter amning i sängen, men det är mer en liten mys stund och inget som hon kopplat hitills till "sova på riktigt tid"
Och vi försöker följa tiderna lite snyggt. Jag tror att håller man på att ändra rutinerna så kanske man rubbar något som är så pass bra och fint. Det är ju samma med hennes vakna stunder. Nu får hon sova så länge hon vill under dagarna men börjar det bli att hon sover 5-6 timmar mot kvällstid så kan jag försöka få liv i henne genom att byta blöja eller locka med mat, så att hon är vaken en stund i alla fall innan läggdags, och det har hitills funkat jättefint.
Jag har fött ett barn!
Det är en märklig känsla, jag har fött barn men minns knappt något av det, är det inte konstigt? Är det kanske meningen att man ska glömma? Förtränga? Jag minns att jag hade det jobbigt, men jag kan inte "känna igen" känslan hur det var att föda, för det är borta, kaputt. Och att jag faktiskt HAR fött ett barn, det är för mig helt otroligt, jag, Linda, har gjort det som jag har gruvat mig för i hela mitt liv, jag har tryckt ut en unge! Ni vet, man har väl som en lista på saker och ting som man kommer möta i livet någon gång, såna saker som är så pass stora att det är helt otroligt, skrämmande och näst intill omöjligt. Jag har/hade en sån lista i alla fall. Några av dessa punkter var: att förlora oskulden, att träffa mannen i mitt liv, att ta körkort, att skriva en tenta, att dra ut en tand, att föda ett barn.. ja på min lista finns det några punkter som är avbockade och att föda barn var nog den absolut mest skrämmande och största punkten jag hade, och nu är det gjort! Jag kan inte riktigt fatta det. Jag har varit med om en förlossning och nu har jag ett barn. Helt otroligt!
Magen BF+4 VS magen ca 1 vecka efter förlossningen
Ligga på mage
Idag har vi tränat att ligga på magen för första gången. Det ska bli jättespännande att se hur det utvecklas, hon kan ju byta sida med huvudet, men det kanske alla småttingar kan vid den här åldern? Få se när hon försöker hålla upp huvudet, det ska bli riktigt roligt när hon är lite mer stadig och kan balansera upp sig själv, samtidigt så vill jag inte att tiden ska gå för fort! Det har hänt lite under dessa två veckor faktiskt. Hon fäster blicken mer och rör sig vildare med kroppen. Har börjat lyssna lite lite till rösten.
Hur ofta och länge låter ni era små ligga på mage?
Vänta du bara
Det är något jag har fått höra under hela min graviditet och något som folk fortfarande säger till mig. Det är ganska uttjatat och irriterande. Man menar på att det ska bli värre, att min graviditet skulle bli jobbigare med tiden och att tiden med Linnéa kommer bli tuffare, för en sån snäll bebis finns inte. Varför vill folk försäkra en om att det ska bli dåligt/sämre? Varför kan det inte bara få vara bra? Varför kunde inte just jag ha en lättsam graviditet eller åtminstonde tycka det? Jag väntade på det där illamåendet som aldrig kom, jag väntade på ryggvärken som alla pratade om, men som inte heller kom, jag väntade på så mycket otrevligt jag verkade ha framför mig enligt folk - men som aldrig kom? Nu har vi Linnéa och hon är verkligen världens snällaste lilla flicka. Man frågar sig själv om det verkligen ska vara så här "lugnt" och fint? Ska hon inte skrika mer? Ska hon inte hålla oss vaken om nätterna? Ska jag inte dra mig i håret och falla på knä i gråt emellanåt? Folk säger - vänta du bara.
Så jag går ju liksom väntar på stormen nu. BVC var här igår, och jag berättade hur jag Linnéa var, så snäll och lättsam som hon är och när det kunde tänkas vända, men enligt barnmorskan så behöver det absolut inte vända, man kan se en del av barnets personlighet redan nu. Är det en lugn och nöjd bebis så blir det förmodligen det också. Allt behöver inte vända till det sämre. Och tänk vad skönt det var att få höra det, att få höra något positivt istället för negativt. Ingen vet hur det blir, men en sak är säker och det är att Linnéa är våran lilla ögonsten som bara fyller på våra kroppar med kärlek varje dag <3
'
Duktig bebis!
Jag måste ha världens snällaste bebis!? Hon sover på nätterna, kliver upp vid halv nio på mornarna. Äter som hon ska och är nöjd efter maten. Är aldrig missnöjd så länge hon får det hon behöver. Kan ligga/sitta för sig själv i babysittern och babygymmet utan att ha mamma och pappa med sig hela tiden. Hon är helt otrolig. Jag hoppas att detta håller i sig, för då är det verkligen lyx. Jag sitter här och håller på att somna, trött är man ändå, men hua så fin bebis vi har fått, vilken liten tjej!! Mamma blir så stolt. Och just detta med att hon är nöjd med att vara "själv" emellanåt. Igår satt hon i babysittern nedanför soffan och sprattlade på, pratade och kikade i en timme. Nu ligger hon och sover i babygymmet med ett leende på läpparna efter att ha sprattlat omkring där för sig själv. Hon är otrolig. Jag tycker det är hur bra som helst att hon klarar det, att hon inte behöver hänga på mamma eller pappa hela tiden, jag tror det är jätte nyttigt, även om mamma gosar med sin lill tjej massor om dagarna!! Det är svårt att låta bli lillhjärtat <3
En nöjd tjej
Allas Linnéa
Ända sedan Linnéa kom hem från bb har vi haft gäster här varje dag. Till och med första kvällen när vi precis hade kommit hem. Och alla är så glada och lyckliga att få träffa lilla Linnéa. Det är jätteroligt att få visa upp henne och låta alla nära och kära äntligen få möta den lill skatt som ska bli en del av deras liv. Samtidigt är det så fullt upp dygnet runt, man hinner knappt med sig och även om vi fått hyfsade rutiner så är ju allt så nytt fortfarande. Så att ha hit folk kors och tvärs kan bli lite halvt jobbigt också. Det klart, alla vill träffa lill tösen så man får försöka hålla sig pigg och skenet uppe, men samtidigt är jag rädd att en del kanske inte kommer förstå våran omställning. Nu är det Linnéa som kommer först och prioriteras. Vi kommer inte ha samma tid eller ork. All den tid Linnéa sover så får jag passa på att städa, tvätta, diska, laga mat, dona och plocka. Att vara mamma är ett heltidsjobb kan jag säga. Ibland hinner jag inte ens kissa på någon timme, det är full rulle. Egentiden kommer väl sent på kvällen när Linnéa lagt sig för natten, men då är man så jädrans trött och vet att man ändå ska upp tidigt för matning, så då vill man bara gå och lägga sig.
Det ska bli skönt när alla har fått träffat prinsessan så det blir lite lugnare för oss. Just nu blir det ju väldigt mycket såklart och det är en del vänner och släkt som inte varit hit än. Och de som varit hit har varit underbara. Helt otroligt vad fina gåvor Linnéa och vi fått från nära och kära <3 Och så mycket kärlek som finns i luften nu, alla vill hålla och lukta på vår lilla flicka och få ta del av hennes liv. Vi är så otroligt tacksamma över att ha så många fina människor runt omkring oss, och det blir ju extra viktigt vilka man har inpå sitt liv nu när man har Linnéa.
<3
Kärleken till denna tös är obeskrivlig.
Inte lätt att vara förälder
Att vara förälder är inte lätt, det är ganska jobbigt faktiskt. För den kärlek man känner för sitt barn den är så stark att det nästan blir skrämmande. Det är jobbigt att vara förälder just för att man är så rädd om den lilla skatt man har. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om något hände Linnéa. Vi har bara känt henne i elva dagar och ändå är hon det största, det viktigaste och det mest värdefullaste som finns för oss. Ett liv utan henne vill jag inte ha och man vill inget hellre än att sitt barn ska vara lycklig och frisk. Att man ens utsätter sig för att skaffa barn när det blir så påtagligt känslomässigt!? Om något skulle hända sitt barn, om något skulle hända min Linnéa, då har man mött den största smärtan av alla. Så varför utsätta sig för den risken och skaffa barn?? Att vara förälder är inte lätt, men så fruktansvärt underbart <3
Jag kan inte bli lyckligare än såhär, och på ett sätt skrämmer det mig. Min fina fina flicka.
Strumpvantar
Jag har faktiskt inte köpt några vantar åt Linnéa och hon blir ju ganska kall om både händer och fötter, speciellt när vi är ute med vagnen. Det har ju inte varit sommarväder de senaste dagarna precis så jag har gärna velat skydda hennes små händer, och då har strumpor varit perfekt. De sitter som en smäck och är ju lika varmdugliga som ett par vantar.
Svettas i floder
Något som jag har jätteproblem med är mina svettningar på nätterna, det är fruktansvärt! Det började samma natt som jag födde Linnéa och vad jag kan förstå om man läser runt lite så beror det på graviditeten och förlossningen. Att kroppen gör av med all vätska man samlat på sig under graviditeten, och att det kan vara en del hormoner som spökar också. Alltså jag dör, varje natt vaknar jag av att hela lakanet är dyngsurt, håret, ryggen, tuttarna, benen, det bara rinner om mig! Så fryser jag på det, usch. Jag får byta nattröja och bh varje natt, och ibland flera gånger om natten. Jag får vända på kudden som är blöt, vända på täcket och i värsta fall lägga handduk under mig, så pass mycket svettas jag och detta stör min sömn till max! Jag tycker det är väldigt väldigt jobbigt, jag gruvar mig för nätterna faktiskt, och extra jobbigt blir det då Linnéa vaknar och ska ha mat. Då måste jag torka av mig och ibland tvätta av mig vid handfatet, byta kläder och stöka på innan jag kan mata henne, sedan brukar mjölken rinna ur tuttarna på det när bh-n åkt av. Är det någon som känner igen sig? Någon som haft samma sak? När slutar denna skit??
Sömntutan
Linnéa min fina prinsessa. Hon är verkligen en glädjespridare, jag känner mig så enormt glad med henne, sedan är hon så förbannat söt också, gör världens goaste miner. Nu har hon börjat le allt mer, mest i sömnen, gounge. Hon sover väldigt mycket och har börjat få rutiner. Den längsta tuppluren är på eftermiddagen någon gång kring två-tre, ibland brukar jag kunna passa på att sova bredvid henne i vår säng. Sedan sover hon nästan hela natten, vaknar en gång då hon vill ha mat, och det är väl kring halv tre- tre oftast. Hon kan även vakna en sväng vid sju och sedan somnar vi om till nio. Så ser det ut just nu. Det är mååånga gånger hon sover då jag skulle vilja att hon höll sig lite vaken, som när det är dags att suga aktivt på tutten eller en sväng på kvällen så hon sover bättre på natten, haha stackarn hon är en riktig sjusovare, precis som mamma sin. Tydligen var jag en riktig sömntuta själv som bebis! Kanske är det en normal dygnsrytm för nyfödda, jag har ingen aning, men man har ju hört talas om de bebisar som vaknar varannan timme typ, hua. Så lilla Linnéa, sov du, sov på och väx <3
Hur sover era bebisar och ni som har lite "äldre" förändrades deras sömnrutiner med tiden?
Spöket
Bland det bästa "investeringar" som gjort hitills till Linnéa är spöket. En färgskiftande liten nattlampa från IKEA. Den är kanon att lysa med i mörkret om man inte vill tända en lampa, men främst är den kanon åt Linnéa när det ska bytas blöja och vårdas om på skötbordet. Då ligger hon och kikar nyfiket på spöket medans mamma grejar och donar <3
Amningshysterin
Det där med diskussioner kring amning, det förstod jag mig aldrig riktigt på innan jag fick Linnéa. Jag var inte riktigt insatt i ämnet men visste att det pågick någon slags hysteri kring det. Mina tankar när jag såg rubriker om amning och problem med amning var "Det är väl bara att låta bebisen suga på tutten" eller " Vad är det som är så viktigt med att man ammar egentligen?" Sedan har jag inte lagt ner något mer energi eller intresse i den frågan.
Nu förstår jag vad det är folk pratar om. Jag förstår amnings svårigheter och jag förstår vad hysterin handlar om. På bb var barnmorskorna väldigt tjatig och på mig kring amningen, det blev nästan för mycket, jag ammade så gott jag kunde (för mycket till en början till och med) och ändå fick mn höra detta tjat "amma det är viktigt, hud mot hud, låt henne suga, amma mycket så mjölken kommer, se till att amma, amma ofta, amma, amma, amma" usch anamma. Jag har aldrig haft så ont i mina tuttar någonsin som när jag började amma, det var fruktansvärt, det var knappt så jag stod ut med smärtan. Vårtorna blev såriga och blodiga, till en början hade jag stora blåsor också, så man kan säga att tuttarna var helt söndersugna. Eftersom Linnéa gick ner 10 % av sin vikt blev amningen extra pressande och jag, jag föll i gråt av både utmattning men även att jag tyckte jag svalt mitt barn, men ingen hjälp fick man. Amma, amma.
Jag fick känslan av att barnmorskorna blev "oroliga" eller "misstänksamma"så fort jag nämnde hur ont jag hade. Jag inbilliade mig att de inte trodde Linnéa ammades tillräckligt mycket, att jag skulle fuska? För det ända svar jag fick var hur viktigt det var att amma och regelbundet så hon fick i sig mat och att mjölkproduktionen sattes igång. Och vad jag ammade! Och det var hemskt, jag gruvade mig för varje amning
Mjölkersättning verkar vara big no för barnmorskorna. Så fort man nämnde ersättning så fick man en konstig blick eller en tystnad och jag förstår inte det? Okej om man är bekväm av sig och inte försöker på med amningen, men jag menar lite ersättning emellanåt vad fan gör det? Jag ger nu Linnéa ersättning emellanåt. Till en början var det mer för att tuttarna var tvungna att få vila och läka, jag menar om hon sög så hon spydde upp blodklumpar, då mådde inte tuttarna bra, sedan ville jag inte att hon skulle suga i sig mitt blod heller! Och jag måste säga hallelulja för ersättning! Mina tuttar hann läka och amningen gick betydligt bättre, dessutom har jag inte så mycket mjölk. Enligt Linnéa i alla fall med tanke på att hon aldrig blir riktigt mätt när jag ammat henne på varje tutte. Så nu ammar jag på som vanligt, och är hon inte mätt så värmer jag på ersättning också, och det tycker jag låter som en bra plan!
Till en början hade jag jätte dåligt samvete över att hon fick ersättning och jag var faktiskt lite rädd att ge henne det. Varför vet jag inte, kanske för att barnmorskorna anammat det? Och att hysterin till amningen är så stor? Sedan är det ju inte en, "äkta bröstmjölk" så det klart det känns bättre om man enbart kunde amma, men går det inte så går det inte och jänta kan ju inte gå hungrig!
Psykiskt och fysiskt mår jag mycket bättre nu, amningen är inget problem längre och jag kan till och med tycka det är lite mysigt när hon suger på tutten. Har jag bara gått efter det barnmorskorna sagt då har det inte varit roligt idag. Och jag förstår faktiskt inte varför det är en sån hysteri kring amningen? Jag menar det är inte lätt och alla har inte tillräckligt med mjölk, det borde ju barnmorskorna ha förståelse för? Och även andra som står för enbart amning. Nej jag tänker inte skämmas och jag tänker göra det som funkar för mig och Linnéa, ingen annan vet bättre än vi och det funkar ju bra. Det finns harmoni i luften och den tänker jag inte rubba.
Att vara mamma
Livet som mamma är underbart! Jag kan inte bli lyckligare, Linnéa är helt perfekt och en sådan snäll bebis. Hon skriker sällan och är ganska nöjd med tillvaron. Hon behöver inte hänga över mig hela tiden heller utan kan vara nöjd med att ligga i babygymmet eller vagnen. Hon är en väldigt lugn liten flicka, gör inte mycket väsen av sig. Lätt att få i sömn och äter massor. Hon vaknar sällan på nätterna, någon gång per natt bara. Den här natten vaknade hon en sväng vid halvfyra, då är det inget skrik utan jag vaknar och hör hur hon ligger och små låter, då förstår jag att det är matdags och eventuellt blöjbyte. Sedan vaknade vi halv nio i "morse" hon har kunnat sova ännu längre men mamma tyckte det var dags att klä på sig och få mat i magen <3 Och hennes vakna stunder är hon mest nöjd med tillvaron, så lugn och fin, tittar överallt och är så positiv. Även om hon är en sån lättsam och lugn bebis så går dagarna svischande förbi. Poff så är det natti natti igen och det är klart man är trött som ny blivande förälder men så underbart!
Det jobbigaste med att vara mamma är mammahjärtat. Jag är så fruktansvärt rädd om den här jäntan, hon är mitt allt och jag vaktar henne som en katt. Gud vad jag älskar min Linnéa, det är otroligt hur mycket kärlek man kan känna. Ett liv utan henne? Aldrig. En kväll, när hon låg så fint i min famn och sov sådär djupt och mysigt tittade jag på henne med pirr i bröstet, och snart satt jag och grinade massor. Martin blev såklart brydd varför jag var så ledsen. "Jag älskar henne så mycket och är så tacksam, jag är så rädd att förlora henne" Ja det är första gången jag verkligen gråter av ren lycka och kärlek, men det är jobbigt, väldigt jobbigt att känna den där oros känslan att något skulle kunna hända ens barn. Man kan bara inte förstå känslan förrän man själv blivit mamma, det är helt sjukt. Nu har väl jag en del tokiga hormoner i kroppen också, men det är så stort att få barn, det är det finaste man kan få och man blir som en beskyddare som vill göra allt för sitt lilla hjärta. Hon kommer verkligen först, allt annat får vänta, även om man kanske håller på att kissa på sig eller skulle vilja äta sin frukost som blev väldigt sen, men jag är mer än gärna hungrig och kissnödig för hennes skull, hon ska få sina behov täckta först, sedan får mamma göra sitt :)
Tack för alla fina gratulationer föresten <3 Och jag lovar att ta itu med att svara på kommentarerna :)
Tv tittande
Ikväll var det presentation av årets bönder på bonde söker fru (ett av mina favoritprogram) och i år är det faktiskt en bonde som vi känner, eller jag känner han väl inte men Martin gör. De har haft lite sammarbete med jordbruken och våra förra kvigor bodde på hans ex kohotell. Så det ska bli jättespännande och jag hoppas han får så pass mycket brev så man får följa honom till hösten :) Linnéa låg också bänkad framför tv.n och tittade på bonde. Hon tycker det är jätte intressant med tv, mycket som händer där, sötnos <3
Våra dagar på bb
Vår fina Linnèa hade kommit till världen och vi var så extremt lyckliga föräldrar. Hon var perfekt! Förlossningen var över och jag kunde äntligen andas ut, men riktigt så blev det inte. Första dagen på bb var nog den värsta av de alla, jag var så extremt utmattad med tanke på allt blod jag förlorat och det jobbiga förlossningen jag gått igenom, men det jobbigaste var ju ändå allt där nere, så extremt uppsvullet och blått så jag kände mig som en babian. Kanske inte alls roligt att läsa men jag måste säga att tiden efter en förlossning är inget man hör så mycket om och det har helt klart varit det värsta hitills. Jag hade ingen som helst aning om hur dålig och hur ont man kunde få som jag fick. Hela graviditetn hade varit en dröm, och nu var jag i en mardröm.
Jag kunde inte sitta eller stå, jag fick ligga i sängen och bara det var obekvämt. Om jag vill röra mig, ändra liggposition tog det sån himla tid och det var fruktansvärt obehagligt. Samtidigt låg jag med en kateter i urinblåsan som bara var i vägen. Linnèa kunde jag inte ta hand om, Martin fick byta blöja, gå och trösta och bädda om, jag kunde enbart ta emot henne på mitt bröst för amning och mys. Det var riktigt jobbigt att inte få kunna ta hand om min dotter, men Martin var så otroligt duktig, jag blev så stolt över honom, han som typ aldrig hållt i en bebis förut och nu fick han sköta allting själv med enbart mig på sidan som gav instruktioner så gott jag kunde. Envis som jag var så ville jag komma på benen fort så jag faktiskt kunde ta hand om vår lilla Linnèa. När jag väl satt upp så kände jag bara hur det snurrade och hela kroppen ville vika ihop. Barnsköterskorna tyckte inte alls jag skulle riskera en sväng på benen då jag förmodligen bara skulle svimma, men jag ställde mig upp tjurigt på benen, jag skulle bli bra idag hade jag tänkt. Dock satte jag mig ner ganska snabbt då benen vek sig och öronen började tjuta, det var bara att lägga sig i sängen igen då även jag insåg att det var omöjligt. Besviken till max. Jag ville så gärna ta hand om våran dotter, då gjorde ont i hjärtat.
Så var mina dagar, sängliggandes med ett förstört underrede och utmattad kropp. Första gången jag ställde mig på benen fick jag hjälp till toan där jag äntligen skulle få en dusch, dock slutade det med att jag låg på duschgolvet medans Martin duschade mig, och där jag sedan kröp mot dörren och man fick hämta dit sängen från rummet som jag kunde kravla mig upp i. Usch det var bedrövligt och samtidigt så var varenda rörelse så fruktansvärt obehagligt med tanke på hur svullen jag var nertill. På nätterna svettades jag som en gris, mitt nattlinne och sängkläder var dyngsura så jag vaknade alltid av hur jag frusen och kall jag var. Även om det fanns stunder då Linnèa sov djupt och jag kunde ta chansen att sova så fick min kropp aldrig ro. Jag drömde intensiva mardrömmar där det oftast förekom mord och andra brutala scener. Aldrig har jag dröm så jobbiga och stressiga drömmar. Jag började till och med gruva mig inför nätterna. Man ställde Linneàs säng nära mig så jag i alla fall kunde vara nära och se henne hela tiden. Emellanåt kunde jag inte hålla gråten borta, jag var så otroligt less och så trött, kände mig så hjälplös och invalid, man ville bara ge upp, samtidigt som man ville fortsätta kämpa för Linnèas och Martins skull. Martin var en ängel, gud vad han tog hand om sina två flickor <3 Självklart blev jag bättre och bättre för varje dag och snart kunde jag själv gå på toa, även om det gick extremt sakta och var fortfarande besvärligt. Jag blödde ju en hel del och därför fick jag byta de gigantiska bindorna rätt ofta. Mitt i allt elände blev jag förstoppad också vilket resulterade att jag inte hade fått trycka på nästan en vecka. Det kändes som att allt gick emot även om jag mer och mer kunde stå på benen och ta hand om mig själv. Lyckan var ju när jag för första gången kunde gå med Linnèa i famnen <3
På tal om Linnèa så var hon en ängel. Lite kingkig på nätterna men det var det lilla det. Vi hade ännu inte lärt oss hennes sätt att kommunicera så det var väldigt svårt att veta vad som hon behövde de otröstliga gångerna. Jag hade bärjat amma henne men ingen hade lärt eller visat mig hur riktigt så hon fick suga på tuttarna en timme åt gången per tutta typ. Ja det låter ju inte alls bra och ni kan tänka er vilka smärtor jag hade i vårtorna sedan (Det har jag fortfarande). På nätterna sov hon ofta vid min sida, då var hon som lugnast, men även i pappas famn. Vi fann ett sätt som fick henne att somna, Sven Ingvars och dansa i pappas famn. Så fruktansvärt gulligt <3 Även om det fanns otröstliga stunder så var Linnèa ändå väldigt lugn och sov mycket om dagarna, en väldigt snäll bebis, vi var många gånger så chockade över hur hon gick med på allt så bra och hur lugn hon ändå var, stolta föräldrar! Eftersom jag äter medicin så var vi tvungen att vara kvar på bb lite längre än normalt, då man vill ha koll på Linnèa några dagar för att se att allt är ok. De kollar då tempen och andningen regelbundet och varje gång såg det så fint ut.
Personalen på bb, ja vad ska man säga, jag var så jävla less på slutet att jag inte kunde hålla för gråt. Vi hade så otroligt många olika barnmorskor så jag kan inte räkna på fingrarna, och alla sa de olika. Ingen hade liksom en och samma filosofi utan alla tyckte olika. Detta var fruktansvärt förvirrande, jag visste inte vem jag skulle lyssna på. Ena sa att ungen fick absolut inte vara utan kläder, och en andre sa att kläderna ska av för det ska vara hud mot hud. Och så här var det hela tiden, de turades om att komma in och varje gång sa man olika. Amningfrågan var nog värst, där hade man mycket åsikter och ibland fick de mig att känna mig som en dålig mamma. Jag försökte verkligen, det gjorde jag, och jag försökte lyssna och göra som de sa, men när de säger så olika så blev allt bara tokigt och jag blev så himla stressad. Det här var en otrevlig miljö för mig och jag räknade timmar och dagar mot hemfärden.
Sista dagen, dagen då vi äntligen skulle få åka hem så var det dags att väga Linnèa, vilket de inte hade informerat oss om heller (de var dålig på att ge info) hon hade tydligen gått ner 10 % av sin vikt, vilket är normalt, mellan 5-10% går de ner efter förlossningen, men det fick inte gå under 10 och barnmorskorna var väldigt negativa och trodde barnläkaren inte skulle skicka hem oss. Den dagen så blev det intensivamning och fyfan vad jobbigt det var, både för mig och Linnèa. Hon var helt slut på tutten, jah fick väcka henne hela tiden för hon bara sov och sov, men skulle vi lyckas få upp henne i vikt eller att den i alla fall inte fick ner under dagen innan klockan 17 så fick vi fara hem. Jag grinade och grinade, jag kände att får inte jag åka hem ikväll, då pallar inte jag mer. Det var en oerhörd press och tuttarna gjorde så ont att jag knappt stod ut. Jag fick lite amningshjälp där av en äldre barnmorska som var vädligt behövligt, men varför sista dagen liksom?? När vi hade ammat hela eftermiddagen skulle Linnèa tillslut vägas igen, och gud så nervös jag var! Jag vågade knappt titta. Som tur var hade vi gått upp henne 60 gram, snacka om glädjerop! Jag kan säga att från och med det så packade vi väskorna snabbt, stoppade ner lillfisen i babyskyddet och lämnade sjukhuset med ett stort leende på läpparna!! Sju dagar hemifrån och äntligen skulle vi få bli familj. Bye bye bitches hello världen och livet!
Min förlossning 3 - Helvetet på jorden
Den där lustgasen och edan, det var min bästa vän, det gav sån pass bra effekt på mig att jag inte kände ett dyft. Jag var öppen 10 cm men några värkar kände jag inte, ÄN. Dock skulle de vända ganska poff och jag skulle möta djävulen själv. Aj aj, aj nu började mina bästa vänner att svika mig och djävulsvärkarna tog fart. Lustgasen försökte jag använda flitigt, andades högt och stort i den, ylade genom värkarna och suckade djupt i vilopauserna. Här börjar det bli lite mer luckor, jag var så inne i att stå ut med smärtan (fast en smärta som jag trodde skulle ha varit värre) för det som var värst det var ju krystningsfasen. Den fas som många säger ska vara befriande, att få jobba och trycka på. Jag däremot tyckte det var bland det värsta jag upplevt, fyfan vad jobbigt det var. Jag krysta och krysta så jag blev sprängröd i ansiktet, och vad jag förstod det som händet det inte så mycket. Jag tröck på för kung och fosterland, skrek att jag inte kommer klara det här och att jag inte orkade något mer. Usch det var inte roligt alltså och inte tyckte jag att det kändes som någon förändring. Det var lite luddigt mellan värkarna också, jag tror jag krystade på lite onödigt mycket ibland? Jag vet inte, jag kan bara berätta om min upplevelse. Snart fick jag stå på knä och luta mig över ryggstödet, men det var inget jag gillade alls, så ner igen på rygg och krysta på. Lustgasen den blev helt plötsligt min fiende, den gav mig bara illamående, så min egna andning fick bli min bättre vän.
Barnmorskorna började bli lite stressade, jag såg på dom hur de diskuterade med varandra, hur de skulle gå vidare med denna tröga förlossning, för nu började jag bli riktigt trött. De lade någon handske fylld med varm vatten nere vid puppan, var kanske för att det skulle bli mer avslappnat? Jag vet inte, jag körde bara på och gjorde som barnmorskorna sa. Något som var riktigt jobbigt var att hålla emot, när jag INTE fick krysta, helvete vad jobbig känsla. Jag kan ju inte här nu minnas helt hur allt kändes, men jag vet hur jag upplevde det hela och det var verkligen svinjobbigt. Barnmorskorna "skrek" och hejade på mig att jag skulle krysta och ta i, haha kändes lite som en match där alla stod på sidan hejade och puschade. Och vad de töjde mig med sina egna fingrar, hela barnmorskan skakade ju förfan i armarna, låter brutalt men alltså de var ju tvungen att verkligen ta i och hjälpa till för att det skulle gå framåt. Snart var huvudet längre ner och jag kände en rejäl spänning. Det här var som upploppet där alla hejade och jag tröck allt vad jag kunde, sedan såg jag hur de började ändra arbetssätt nedanför mig och då förstod jag att vi var nära, så en extra växel på det och plupp så kom hon ut <3 7/4 kl. 00.55. Snacka om att allt släppte, allt de jobbiga, mitt fokus blev direkt på vår lilla Linnèa som kommit till världen. Barnmorskorna torkade och donade med henne ovanför min mage, jag och Martin kikade nyfiket om det var en flicka eller pojke, och där såg vi lillpuppan, åååh <3 I en hel timme hade jag krystat, men det var det värt!
Jag bara njöt av att se min lilla flicka, men Martin han såg förstörd ut, han såg inte alls lycklig ut. Jag blev orolih och tänkte "Nehe han blev inte glad över att få barn" det sved rätt hårt i hjärtat att se hans blick. Jag blev jätterädd och visste inte riktigt hur jag skulle reagera eller vad jag skulle säga. "Hon skriker ju inte" säger han sedan. Han var rädd att det var något fel på Linnèa, då han lärt sig att varenda unge som föds skall gallskrika på en gång, dock gnydde hon och flaxade med kroppen, harklade lite och gav ändå ut läten, så jag var inte ett dugg orolig, men Martin, min lilla Martin såg förstörd ut, helt likblek. Snart började lill jänta att skrika, precis som de ska och jag hoppades på att se en lättnad och glädje hos min sambo, men det gjorde jag inte, för nu satt han nästan och grinade och jag blev återigen rädd att han inte var lycklig, att han hade ångrat allt. Det är väl nu hans helvete började. Jag hade spruckit rejält långt inne i slidan. Martin hade råkat gå förbi och sett hur blodet forsade ner från mig, ner över barnmorskans händer som höll för och ner i någon bytta. Här hade inte jag någon aning om vad som skedde, jag var så lycklig och fokuserad på Linnèa samtidigt som jag låg och oroade mig över Martin. Jag fattade nog inte allvaret då riktigt men Martin har efteråt förklarat hur det var, och så många barnmorskor som yrade omkring stressat och försökte stoppa blödningen. Man kom fram till att här måste jag åka ner på operation på en gång. Martins tårar börjar rinna, han sitter i stolen bredvid, helt förstörd, han vill inte hålla Linnèa så en barnmorska får ta hand om henne. Nu är han väldigt ledsen (han tror nämligen att det är kört och att jag ska förblöda, dö, stackarn!) och jag helt lugn säger att det kommer bli så bra så bra, men det klart hur kunde han kunna tröstas av det då jag själv inte visste hur läget var. " Snälla ta hand om min Martin, han är så känslig och ledsen nu, ni får inte lämna honom ensam, hjälp honom " sa jag innan jag rullades ner mot operation.
Här var jag väldigt trött, frös och mådde illa. En läkare mötte oss och såg förjävla bra ut "Ja det är väl typiskt att det är en snygg läkare" skojade jag, men dessa människor hade inte humor för fem öre. Nere på operationssalen försökte jag också lätta stämningen, de var ju ändå kring 7 personer och där låg jag med benen rätt upp i vädret " Det här är väl alla tjejers dröm, att bli sydd i puppan " skämtade jag. Inte ett ord. Så jävla tråkiga. Och läkaren som sydde var en jävla surpuppa, fyfan. Eftersom jag hade slangen kvar i ryggen sedan edan så använde det som smärtlindring och återigen kände jag ingenting. Här hade de bäddat om mig ordentligt med filtar och hade någon värme som blåste under dom. Mot mitt illamående fick jag syrgas och jag var så extremt trött, jag nästan sov där emellanåt och var så svag, aldrig har jag varit så trött i hela mitt liv. Det tog omkring 45 min för dom att sy ihop mig, det var tydligen inte så lätt att få till då det var så långt in, och nästan en liter blod hade jag förlorat. Ja de lyckades sy ihop mig tillslut och jag rullades sedan tillbaka till förlossningsrummet där Martin låg i en säng med Linnèa, orolig och helt slut som han var kunde han äntligen andas ut, älskade vännen <3 Och nu, nu kunde jag äntligen få träffa min dotter på riktigt! Min finaste lilla tjej, resten av tiden den natten sov hon på mitt bröst, varm och go där jag kände hennes lilla kropp som andades i takt med min, jag var så otroligt trött men så lycklig, äntligen var det över och nu kunde det bara bli bättre... trodde jag ja.
Finaste Linnèa och en något slutkörd morsa ^^
Min förlossning 2 - Igångsättning
Eftersom min förlossningsresa stannat upp och inte gått framåt på timmar så bestämde man sig för att göra en igångsättning, det där som jag var så rädd för. Varje gång de skulle undersöka mig eller in med något i puppan på mig blev jag orolig och hejdade dom innan något hände, vid det här laget hade jag blivit undersökt ett par gånger och barnmorskorna visste hur spänd och nervös jag var inför varje ny sak de skulle göra. Nu skulle de nämligen ta hål på fosterhinnorna och jag spände ju ihop benen på en gång. Dock hade jag så bra barnmorskor så de lyckades (självklart) övertala mig ;)
Vattnet kom inte på en gång, det sipprade lite men det var inte splasch. Utan för varje värk jag sedan fick framöver kom det lite fostervatten varje gång. Eftersom de tog hål på hinnorna ville man sedan sätta en ett annat instrument på barnets huvud som visade hjärtljuden. Det är som en lite spiralkrok man kilar fast på barnets hjässa. Sjääälvklart ville inte denna fastna på huvudet, så in och ut och in och ut, och där låg jag, och tyckte livet just då var så hemskt då det var fruktansvärt obehagligt. När man väl fick fast denna manick så funkade den inte, suck, de bytte dosor, kolla sladden och bökade på, men utan resultat, så den fick hänga där utan mening. Trots att de tagit hål på fosterhinnorna så hände det inte så mycket. Och in i puppan med de förbannade fingrarna, både studenter och veteranerna. Jag minns att jag många gånger irriterat frågade "måste ni in och gräva hela tiden!" haha.
Snart fick jag ett värkstimulerande dropp för att sätta fart på det hela och i samma veva ringde man narkosläkaren som skulle fixa eda (ryggmärgsbedövning) som jag också var extremt nervös över, en spruta rätt in i ryggraden liksom vem vill det??? Ja sagt och gjort så började man jävlas i ryggen på mig och visst det var inte SÅ farligt men helvete vad det ilade när han satte min slangen, oooh, tänk en riktig ilande tand fast i ryggraden. Nu började värkarna göra riktigt ont och jag var otroligt glad över edan som jag fått, meeeen det jävlades även här, för den tog bara på höger sida. Så jag höll på att dö på min vänstra sida, medan jag på höger inte kände ett dyft. Jag fick då lägga mig på vänster sida och med ett upphöjt ben för att försöka få smärtlindringen att sprida sig mer jämnt, men det funkade inte alls.
Här fick jag prova på lustgasen innan narkosläkaren kom tillbaka för att titta på problemet. Från början gillade jag inte alls lustgasen, jag blev så förbannat yr (som i en fylla) och mådde illa, men barnmorskan insisterade på att jag skulle använda den aktivt så den faktiskt hann ge någon effekt. Och effekt, det gav den. Helvete vad skönt det var. Nu började man känna en sån där riktigt härlig lullig fyllekänsla och det rusade i hela kroppen. Och när väl narkosläkaren fixat till edan så den spred sig över hela området ja då svävade jag på moln, jag kände INGENTING, och var jag var heeelt borta. Jag minns att jag kände en värk och började jämra, men plötsligt övergick detta till ett gapskratt. Jag skrattade och skrattade så hysteriskt och hade så hemskt roligt. Nu var det många barnmorskor i rummet och jag tror de hade minst lika roligt åt mig. Jag skrattade, skämtade och pratade massor med skit "Fyfan vad lättsamt att föda" skrattade jag och bara njöt av tillvaron. Här vet jag inte riktigt vad de gjorde runt omkring mig för jag var så inne i min höga värld och lustgasen den använde jag mer än vad jag behövde, jag höll den som my precious!! Nu var livet härligt!!
Min förlossning 1 - lugnet före stormen
Söndagen den 5/4 hade jag haft lite gaskänningar i magen som kom och gick. Eftersom jag var så hård i magen antog jag att det var det som orsakade det onda. Dagen fortsatte och jag pysslade på som vanligt. På kvällen tog jag, Martin och Elmo en sväng med cykeln, eller ja, Martin cyklade och jag gick så gott jag kunde. Här började jag känna av "gaserna" ännu mer och de började ändra karaktär, det liksom kom och gick. Och så blev det resten av kvällen där det onda förändrades till en mensliknande kramp som blev mer och mer regelbunden. Jag förstod att det var något på G här.
Vi gick och lade oss för natten trots att värkarna blev allt mer intensiv. Jag klockade och de låg på 1 minut lång och med 3-4 min mellan varje värk. Jag kunde dock inte sova utan var uppe och gick, packade ner lite mat i bb väskan o.s.v. Tillslut börjar det kännas som att en färd till förlossningen vore smart, så jag ringer ner och förvarnar, väcker Martin som sover som en stock och sedan ilar vi ner (8 mils färd) Jag var ganska lugn men värkarna gjorde allt ondare så jag ylade igenom dom (det kändes på ett sätt skönt att låta och grymta genom värkarna) Haha Martin gasade på som fan när jag fick en riktig jobbig värk, även om det gjorde ont så kunde vi skratta emellanåt.
Fyra-halv fem var vi framme vid sjukhuset. Oturen började med att en hemlös alkis som satt och vaktade porten skulle hänga och klänga, jag var hans fru och vi skulle föda barn och hela kittet. Jag som stod där med värkar trodde fan det inte var sant och inte öppnade dom porten åt oss, så vi stod där ute i minst tio minuter, med en jobbig främling hängandes över axeln.
Inne på förlossningen kom vi in till ett litet rum där en barnmorska (som jag inte gillade) tog en ctg kurva. Bebis mådde bra och jag hade hyfsat regelbundna värkar. Värkarna upplevde jag inte som något hemskt eller som en stor smärta, men det var inte skönt så ett varmt bad med citodon gjorde susen, då kände jag ingenting! Här har en annan barnmorska undersökt mig redan där man konstaterade att jag var öppen 2 cm men inte helt utplånad. Efter badet undersökte man mig igen och då var jag öppen 4 cm. Eftersom mina värkar inte var så starka och något som skulle kunna sätta igång en förlossning än fick vi gå till patienthotellet och sova där över natten.
Nästa dag hade värkarna nästan avtagit, de kom med väldigt långa mellanrum och det kändes som allt hade pausat upp. Besviken var bara förnamnet, där låg jag i sängen och hoppades på att få mer värkar och mer smärta, jag ville ju föda! Eftermiddagen kom och jag tyckte värkarna blev lite mer regelbundna igen. In för undersökning igen, men jag var fortfarande bara öppen 4 cm. Här började man fundera på hur vi skulle gå till väga, skicka hem mig eller göra en igångsättning.
Ligger i badet och glassar med kexchocklad ;)
Wow <3
Nu har vår lilla prinsessa kommit till världen, och känslan är obeskrivlig. Lilla Linnèa tittade ut den 7 april klockan 00.55 på Sundsvalls förlossning. Såhär lycklig, får man vara det? Gud vad jag älskar våran lilljänta, hon är helt underbar! Det är verkligen något magiskt att bli förälder, jag tror inget kan vara större att slå det. Jag känner bara wow, hon är vår, våran lilla ärta som är helt perfekt. Jag blir alldeles knäsvag när jag ser henne, älskade lilla tjej. Jag är världens lyckligaste och stoltaste mamma just nu.
Jag sitter dock här med helt uppsvullda ögon och är totalt slut. Allt går jättebra men jag har sömnbrist om jag säger så. Tiden och orken för att blogga har inte funnits. Det finns extremt mycket att skriva om, såsom förlossningen och tiden på bb. Hemfärden och tiden här hemma. Vi kom hem igår, så vi har varit på sjukhuset i nästan en vecka. Jag lovar att skriva mer när ork och tid finns, vi har inte riktigt landat än i rutinerna eller tagit igen oss på sömnsidan, men lovar att återkomma snart :)
Våran helt underbara och perfekta Linnèa Sundberg <3
<3
Våran älskade lilla flicka <3
Nått nytt
Jag tycker först och främst att magen sjunkit lite till med tanke på att jag inte ser min navel längre. Sedan är det något med bäckenet. Det liksom, hakar upp sig, eller.. det kanske inte är rätt ord meb det händer något där emellanåt. Jag måste vara försiktig i mina rörelser annars kan det bli ett obehag. Kan det vara att bäckenet är så pass rörligt och löst nu för att bebisen ska komma ut och att det lätt kan "hamna fel" ? eller ja.. jag kan inte riktigt beskriva det mer än att det blir ett litet obehag om jag inte rör mig försiktigt, och det är just på höger sida som det händer. Måste jag ta det försiktigare nu eller kan jag ta mina små promenader tro?
BF + 4
Att gå över tiden
Ingen bebis har tittat ut. Och som jag känner mig nu så skulle jag inte orka klämma ut någon heller. Är helt slut och har ett varmt pulserande tryck i huvudet, och känner mig allmänt slö. Man vill gärna känna sig pigg och allert innan man ska föda, känns det som.
Jag har funderat på hur många dagar över tiden de flesta går innan bebis vill titta ut? Det verkar vara väldigt många som föder efter bf och det bör ju finnas någon slags statestik på vilken dag de flesta föder på. Ni som läser bloggen som har barn, när födde ni ? (ni som gick över, hur många dagar gick ni över?)
Gravidforum
Jag har alltid tyckt att hästforum kan vara extremt känslig, men jag tror gravidforum tar priset. Jag älskar att diksutera och föra intressanta samtal, dela varandras tankar och meningar, höra olika former av åsikter och andras erfarenheter. Jag hade där ett tag slutat med forum då jag tycker det är extremt svårt att föra en seriös diskussion utan att det spårar ur, det blir alldeles för mycket missuppfattningar, skrik och grin för ingenting. Jag upplever många gånger att så länge du håller med andra så är det lugnt och fint.
Jag är dock inte intresserad av att gå in på ett forum, gulla med andra och klappa på kinden, jag vill lära mig mer om ämnet, problemet eller människan. Att genom diskussioner tillsammans med andra ger dig mer karaktär, förståelse, erfarenhet och utveckling av tankar, man utvecklar sig som människa. Det vill säga om man kan föra en diskussion och se det goda och positiva i det. Inte att man ska välja vilken sida man ska stå på och hur högt man kan gapa till motparten.
Det finns så mycket intressant jag skulle vilja prata med andra om, men som verkar rent omöjligt med tanke på att det många gånger är ett känsligt ämne, men är det inte detta som det många gånger är viktigt och nyttigt att prata om? Är det inte dessa ämnen som behöver få komma ut och rensa luften och låtas få en större förståelse och en större bild för andra? Ett ämne jag är väldigt intresserad av är rökning och graviditet, och det har ett flertal gånger tagits upp på ett och samma "forum" som jag är medlem i, och det slutar likadant varje gång. Folk blir vansinniga och förstår inte hur människor kan vara så grym som måste stampa och mosa på dessa stackars rökare, som har detta beroende och en kamp att ta sig ur den. Här får man bara inte ha en annan åsikt än att smeka den beroendes blöta kind. Jag tycker det är jätte tråkigt för det är ett intressant ämne och om folk bara kunde lugna ner sig så skulle det kunna bli en givande diskussion. Om jag inte tycker som du så behöver vi inte vara ovänner. Oftast är det admin som "förstör" med att låsa dessa trådar då dessa anser att det bara kommer spåra ur och att de nyfikna läsarna är enbart ute efter att trycka ner andra. Det hinns knappt med att en sådan känslig tråd startas tills att admin låser, vilket är väldigt tråkigt.
Så återigen sitter en mängd människor bakom sin datormskärm med ett frågetecken över huvudet, där de hade förhoppningar om att få en klarare bild av det ämnet som hade tagits upp. Många frågor utan svar. Jag tror det är viktigt att sådana här forum har bra och starka admins. Som inte låser allt så fort det kommer till en öm liten punkt. Att de inte ska utnyttja makten för mycket eller på fel sätt. Det är skillnad, en väldigt stor skillnad på en pågående mobbning och en pågående diskussion, och då tror jag att det är viktigt som admin att se denna skillnad, vilket kan vara lite svårt för en del då oftast en starkare och mer vågad åsikt kan tas som något dömande och provocerande, och därmed kan det aldrig bli en givande diskussion om dessa människor inte får föra sin talan.
Jag tror problemet oftast hänger i att folk läser en kommentar på massor olika sätt. De väljer att läsa en kommentar i den attityd hon vill. Du har oftast en röst i huvudet som läser upp orden för dig, och det är just den rösten som styr attityden, HUR du läser och hur du väljer att läsa det som står. Du kan välja att ta den personligt, eller så kan du välja att ta den mer som en generell åsikt. "Jag tycker det är fel att röka om man är gravid" det är en åsikt, en mening och början till en diskussion, vad DU tycker om innehållet, huvudfrågan som vi ska prata om. " Jag tycker att du Lena är dum som röker nu när du är gravid " Det ÄR skillnad på dessa meningar. Den sistnämna blir personlig medans den övre handlar om rökning och graviditet mer generellt som mycket väl skulle kunna leda till mer intressanta och djupa tankar från båda håll. Det skulle till och med kanske kunna leda till bra "lösningar". Jag tycker att alla ämnen, oavsett hur känsligt det är bör få vara välkommen in i den diskuterande världen. En diskussion behöver inte handla om vad du och jag tycker och sedan är det slut där, genom en givande och bra utförd diskussion kan man faktiskt ha gett varandra något. Det är många gånger jag har läst igenom en bra diskussion mellan olika parter ändrat uppfattning om huvudfrågan. Jag kan helt plötsligt tänka annorlunda och där min åsikt jag hade från början bleks och blandas med något nytt. Ja, jag kan faktiskt ha fått "hjälp" att tänka om och komma in på nya tankebanor, ändrat åsikten. Jätteintressant ju!
Tyvärr tror jag det där med en bra och givande diskussion på internet ligger långt bort. Det finns allt för många gapkärringar och grinpellar som inte förstår vad en diskussion är. Utan allt ska bli personligt och i en form av mobbning så länge man inte flätar varandas hår och smeker kind. Och om det någonsin kan funka i internetvärlden det är jag osäker på. Synd för där är väl ändå en bra och möjlig plats där så många olika människor från hela världen kan mötas och dela av varandra.
Påsk
Ingen bebis än, däremot är den lille otroligt livlig. Det sägs ju att det ska bli lugnare i magen ju större bebisen blir med tanke på att utrymmet blir mindre. Jag måste säga att de senaste dagarna har den här lilla fisen varit otroligt rörlig, känns som att magen ska spricka, så jag får nog säga att det har varit tvärtom här, mycket livligare än vanligt.
Dock är bebisen väldigt lugn om nätterna, jag vaknar aldrig av några rörelser vilket är skönt för jag sover ändå så pass dåligt annars. Kanske blir det en bebis som kommer sova om nätterna? Man tror ju att bebisens karaktär i magen kan stämma överrens med hur h*n är sedan utanför magen. Kunde ju hoppas för då blir det ju rätt lugna nätter med tanke på hur det är nu.
Nu nalkas påsk och det blir premiär för grillning ikväll. Gud så gott! Annars blir det lugn för mig. Tog en promenad nyss och nu är jag halvt död. Hoppas ni får en mysig påskhelg!
BF + 1
Jahapp då är det BF+1 idag då. Våran lilla rövaronge verkar trivas i mammas mage. Jag däremot tycker det börjar bli lite trångt. Något som blir lite annorlunda nu är ju att det blir lite mer spänning. Ja menar nu har vi gått över tiden och nu kan det ju verkligen säga pang bom så vill liten ut! Och alla nära och kära sitter på helspänn, vi får mycket frågor om bebisen har kommit eller är på väg. Jag tror Martins ena kompis var mer nervös än han själv haha, aja vi får väl se när det kommer till kritan ;)
Idag är det första april och jag är rätt glad ändå att bebis inte hunnit komma på detta dygn än. Jag vill inte att vår skatt ska bli retad som ett aprilskämt, så den här dagen kan vi faktiskt hoppa över. Däremot så blir jag alldeles till mig när jag ser alla nyfödda vackra bebisar. Jag älskar det där ögonblicket när bebisen föds och kommer upp i mammans famn, då ler jag så fånigt och tänker att snart kommer vi få uppleva det. Det är ju verkligen en vacker syn. Vill ni se såna ögonblick kan ni söka på one borne every minute på youtube. Jag kan just nu ha lite svårt att se själva förlossningarna, men jag tittar gärna när bebisarna precis kommer ut.
Linda
