Tänk, vad små små framsteg i sig kan vara så stort. Att de små framstegen kan ge en sådan stor lycka kanske rentutav en befrielse? En lättnad? En sådan glädje som är obeskrivlig. För oavsett vad det framsteget handlar om så kan lyckan vara lika stor hos en ryttare som äntligen fått sin häst att börja fatta tölten som en ryttare som nyligen klassat upp sig till A-klass. En glädje går inte att mäta, för varje framsteg vi tar med våra hästar är lika betydelsefulla oavsett vart vi ligger i utbildningen. Den lyckan jag hade för exempelvis Fifas tölt för ett år sedan den mängden lycka upplever jag självklart också idag, även om det är en sådan stor skillnad på gångarten, för det spelar ingen roll var man ligger med sin häst, varje litet framsteg betyder så oerhört mycket.

 

Jag kommer förmodligen alltid få uppleva wow känsla med min häst ju mer vi utvecklas framåt. Det där WOW som kanske inte är wow för någon annan. Traven som har varit något vi slitit och kämpat med, traven som inte funkat eller funnits på plats, traven som ibland försvann i perioder eller som gav guldstunder, traven som många gånger överraskade en, den där traven som kanske för en annan ryttare är något hon själv bara åker på med sin häst. De finaste travstunderna för mig kan vara så självklart för en annan, FÖR att man ligger på olika nivåer och FÖR att man har olika förutsättningar, eller hästen i varje fall. Man kan inte mäta lycka. Det är egentligen inte hur pass fin häst man har eller vart man ligger med sin häst som är priolyckan, det är de där små framstegen man gör med dom som gör den ärligaste och finaste lyckan.

 

För mig blir lyckan personlig, jag kan inte, jag kan INTE uppleva den där finaste lyckan, det där wow med en annan häst, det går inte. Det spelar ingen roll om jag får sätta mig på ett första klass sto eller en betydligt flottare och mer utbildad häst än Fifa. Det kan absolut vara fränt för stunden men jag upplever INTE den där spirande lyckan, ni vet.. när man vill rulla ner för en kilometers kulle och smälla hundra ballonger. FÖR lyckan grundar sig i de små framstegen.

 

Ibland kan jag tro att en del kanske kan ha svårt att förstå sig på andras lycka. För dom, som jag nämnde tidigare, kan det ju vara en självklarhet eller något som inte utmärker sig som något speciellt, men vi får inte glömma att de små framstegen är enorma steg för just den ryttaren och den hästen. Jag kom faktiskt på mig själv en gång när jag var in i en blogg och läste. Det var en tjej som var så lycklig över sin hästs tölt, hon hade verkligen kännt det där wow och beskrev lyckan så stort och så något fantastiskt, hästen hade klockat på något så underbart. Givetvis fanns bilder och jag reagerade lite som att "Ne men det där var ju inte alls som jag trott". För det såg inte märkvärdigt ut, det gjorde det inte..men.. sakta i backarna, det är ju ett stort framsteg för DOM, det är ju ett steg fram från hur det varit förut. De kan ha kämpat ofantligt mycket för att nå dit dom hade kommit. Den lyckan vill man inte ta ifrån det ekipaget oavsett hur långt fram de ligger. Så hur kan vi ha rätten att dömma? Lycka går inte att mätas och lyckan handlar inte om på vilken nivå man är på, det handlar ju om de där små framstegen som blir stora jättekliv.