Mina tankar snurrar i huvudet på mig varje dag. Jag undrar och funderar på allt kring Fifa. Hur det ska bli och hur det kommer se ut för oss framöver. Jag vet ingenting, det gör mig lite smått tokig. Hur kunde det bli så här? Detta hade vi inte kommit överens om eller planerat. Vi hade, eller jag hade.. planer. Hur kunde de spricka och bli såhär?

Varje kväll går jag ut och sätter mig i Fifas hage. Då kommer hon med sin nyfikenhet, fipplar med mulen i mina jackfickor efter godis. Jag kramar bara om hennes huvud och tycker hon är bra tokig. Hennes envishet till att hitta godis finns kvar och jag utnyttjar detta med att bara mysa och ruska om henne. Min fina fina lilla häst. Fifa verkar på något vis gilla detta även om syftet var och är att leta godis. Hon låter mig krama om henne och pussa tusen gånger om på mulen. Vanligtvis skulle väl en häst kanske inte accepterat mitt burdusa mys, inte Bitter i alla fall, han hade förskräckt slängt upp huvudet och gått sin väg, tyckt matte varit alldeles för på och konstig, men inte Fifa. Hon är så medgörlig och oberörd och vårat band stärks allt mer. Trots hennes starka vilja och när det är på hennes villkor verkar hon förstå när jag behöver den här stunden som mest, hon tillåter mer när mina tankar och min oro är som starkast. Hon är klok min lilla häst.

Ibland går hon iväg och gör annat, det är verkligheten, men jag sitter kvar. Ibland kommer hon tillbaka och lägger huvudet i famnen, mulen fipplar på min jacka i hopp om något trevligt. Ibland kommer hon inte tillbaka, antingen går jag hem eller så kan jag inte motstå och sätter mig bredvid henne igen. Hennes nyfikenhet har inte slocknat för det, hon hälsar och är intresserad av vad jag gör, intresserad av vad jag kan ha med mig. Den här tiden är inte speciell för någon annan. Det sitter en tjej i en liten hage bredvid sin häst, inget speciellt med det, men för mig är det otroligt underbart, för det här är den ända tiden som vi två njuter av tillvaron tillsammans, något annat kan vi inte göra för tillfället och vi vet heller inte hur det kommer se ut för oss i framtiden, vi får leva här och nu, hoppas och försöka.

Om Fifa älskar mig, det kan jag inte svara på, men det finns ingen obekvämlighet hos henne när jag är där. Hon springer inte av lycka när hon ser mig men spetsar öronen och vill gärna vara till lags när det passar henne. Hon säger inte och hon visar inte känslor för mig som jag gör för henne på mitt mänskliga sätt men hon visar när hon uppskattar det jag gör. Hon väljer inte mig framför maten men hon väljer mig framför en tråkig stund. Hon är bara en häst som finns där och är en.. häst. Det är inte som ur en film där hon skriker efter mig varje gång jag dyker upp, det är ingen saga där hon följer mig över allt vart jag än går. Det bara är och finns, men det jag vet är att från dag ett och varje steg fram har vi kommit varandra närmre, vi förstår varandra så mycket bättre och vi trivs i varandras sällskap mer och mer, jag känner henne bäst av alla människor på denna jord och hon känner mig bäst av alla hästar på denna jord, vi har haft våra duster, vi har haft våra magiska stunder och vi har upplevt en hel del tillsammans på den senaste tiden, DET är unikt och det är våran verklighet.



                                                                                        Linda