Nu börjar jag på allvar känna lite panik över hur fort Linnéa växer. Hon är snart fem månader. Förstå, fem månader!! Snart ett halvår!! Det är inte lång tid innan min bebis inte kommer vara bebis längre. Jag tycker det känns jättejobbigt. Trodde inte att det skulle kunna kännas såhär. Jag vill att min söta, goa och lilla fisprinsessa ska vara liten föralltid! Mammas lilla bäs. Jag vill bäbisgosa. Huuh, bebistiden är så kort, för kort. Stoppa tiden brukar många föräldrar säga, jag håller med. Det känns lite som att "snart är det slut, snart är det över" men det är det ju inte, Linnéa kommer ju alltid finnas hos oss, och ändå känner jag såhär, som om sommarlovet snart tar slut liksom. Konstig känsla. Samtidigt ser man ju framemot att se henne växa genom åren, men det kunde vi ju vänta lite med, hon kan få vara bebis ett bra tag till, tills mamma tycker att hon är redo att släppa bebistiden. Det händer så mycket nu, hon utvecklas för varje vecka.