Åh jag (vi) går bara och väntar på att det ska börja hända något. Jag börjar bli otålig. Och bebisar, dom föds överallt, folk som till och med hade BF längre fram än mig har fått barn. Man blir en aning avis, nu vill vi också ha våran bebis! Fast det är väl en liten skrutt som tänkt stanna där inne så länge h*n bara kan. Inte trodde jag att jag skulle "längta" och hoppas på känningar till en förlossning, men det gör jag faktiskt. Hade ont i ryggen förut, längst ner i svanken som jag hoppades på kunde bara något, men det försvann ganska snabbt. 

 

Och det är faktiskt inte förrän nu som jag börjar små tröttna på graviditeten. På att allt ska vara så besvärligt. Jag är så osmidig och allt känns bara tungt och krångligt. Jag saknar min kvicka och smidiga kropp mer och mer. Sedan är jag trött jämt, jämt och jämt. Sover dåligt och inte lika bekvämt längre. Haha snacka om att PANG bli negativ på bara ett par dagar. Sitter just nu med huvudvärk också och början till migrän (fick synbortfall förut så jag förstod att huvudet skulle bli sämre), så det är väl en faktor till det negativa inlägget. 

 

Jag vill bara att det ska starta nu så vi har det överstökat och får träffa vårat lilla hjärta. Börja livet. Varför dra ut på det när det är så nära? Åh, jag vill veta vilken dag liten tänkt kika ut. Jag förstår känslan hos alla andra som varit i slutet av graviditeten som känt sig mer otålig än någonsin! Det är lite halvt plågsamt.