De senaste två dagarna har vi gått på underbara promenader jag och min sambo, väldigt korta men ändå långa för mig. Tempot har varit väldigt lågt, jag är annars en rask person som vill att det ska gå fort och där min sambo knappt hänger med, nu var det han som fick vänta in mig. Jag älskar att komma ut, och vi har ju världens finaste dagar och kvällar här med strålande varm sol, jag kan bara inte sitta inomhus. Och gud så underbart det har varit att få komma ut och göra något, och tjurig som jag är vill jag alltid gå liite till när min sambo tycker vi ska vända, och han har ju så rätt, för jag orkar egentligen inte gå längre och det har jag ju fått sota för nu. Jag känner av foglossningen en hel del kan jag säga, det gör inte ont men jag är så öm så rörelseförmågan är inte den bästa.

 

Och hur ska jag förklara hur foglossning känns? Ja.. det är ingen smärta, men det känns som en extrem träningsvärk i bäckenet liksom. Jag har svårt att ta ut stegen och röra mig fort. Så.. rörelseförmågan är inte den bästa, jag vankar ännu mer nu och känner mig som en tant. Och det är ju trist, det var liksom mina två promenader det, jag bör inte gå mera eftersom foglossningen känts av mer för varje gång. Så himla typiskt. Nu när det är vääärldens finaste dagar liksom. Jag blir u.t.t.r.å.k.a.d. Bebis, kom nu så jag får komma ut och leva igen!