På bara ett par dagar har det tvärvänt för Linnéa. Nu har hon blivit mammig vilket hon aldrig varit förut, då har vem som helst dugit för lilla fröken, men nu kommer surläppen fram och sedan gråten. Inte ens mormor och morfar eller farmor och farfar som hon har träffat så mycket dög. Och främlingar kan ju bara glömma. Sitter hon dock i min famn så får folk komma och prata, då ler hon stort, pratar och kan bjuda till småskratt, fast ibland kan det bli för mycket och då säger hon till så får de backa. På ett sätt känns detta som att min roll som mamma blivit tydligare, jag ÄR verkligen mamma och som bara duger för mitt barn just nu, jag ÄR hennes trygghet, och jag är den som kan trösta och få fram de där underbara leenden från den ledsna stunden. Pappa funkar också men jag tror mamma är bäst för tillfället. Det är som mormor min säger: Hon har fått ett mer medvetande nu. Och då blir väl saker och ting lite läskigt ibland.