Gud vad jag låg och funderade igår. Efter den där toutchen. Det ska ju vara rätt tidigt att kunna känna en spark med handen, men det jag kände det var.. jag kan inte förklara, det kändes verkligen som någon levande varelse i min mage petade upp på min handflata. När vi sedan gick och lade oss för natten hade jag handen mot magen ett bra tag, men det ända jag kunde känna var min puls och tarmarna som nästan slingrade sig som en orm där inne. Tarmarna rör sig ofantligt mycket, låter gör dom också, bara det är ju ganska fränt att känna, hur kroppen lever runt invändigt, men den där toutchen, som var så tydlig, en sån fick jag inte känna mer, och då tänker jag, hur sjutton skulle jag kunna ta fel på just den rörelsen? Jag känner så mycket olika rörelser i min mage, tarmar som bubblar, eller "ålar sig", hjärtat som slår, gaser/luft som tullar runt, och alla dessa olika rörelser jag alltid kännt har jag varit så säker på att det INTE är någon bebis, men det jag kände igår fick mig att rycka till, det var något nytt och något som sedan inte kom tillbaka, det borde ju ha varit en liten? Den var ju så tydlig också. Ja man kan faktiskt aldrig veta eller säga 100 % att det var bebisen, det är ganska tidigt än och vad vet jag om fosterrörelser liksom? Jag får gå på min magkänsla och leva lite på att det faktiskt var våran första kontakt :)