Hur har de senaste två åren varit? Dom har varit tuffa. För två år sedan vaknade jag mitt i natten, en blåsig höstkväll och skulle som vanligt gå upp för att kissa. Nyvaken och lite borta. Nu har jag förträngt så mycket av dessa "attacker" så jag kan nog inte beskriva med rättvisa, men jag började känna krypningar i ena benet, som sockerdricka, så jag går till sängen sätter mig på kanten och slår benet i golvet för att få bort krypningarna. Sedan får jag en otäckt känsla i kroppen som är omöjlig att beskriva, men min kropp skriker i panik och jag förstår inte vad som händer med mig. Något är fel, något är verkligen inte som det ska och jag börjar känna en otäck rädsla. Jag ligger i sängen och känner hur min kropp sjunker, jag har ingen kontroll längre.

 

Jag bestämer mig för att gå ut, så jag ställer mig i bara trosor och tröja ute på bron, mitt i natten mitt i stormen. Det blåser något extremt men jag vill väcka mig, för jag finns inte riktigt där. Jag slår och slår och slår på mig själv, hårt så det gör ont och låter vindarna kyla ner mig. Jag är riktigt rädd och rusar in till Martin och försöker väcka honom, han är inte så lättväckt. Till slut får jag liv i honom och jag grinar, vad jag grinar och säger att något är fel, vi måste ringa ambulansen. Jag sätter mig i sängen, ögonen snurrar och jag känner inte igen mig, varken min kropp eller mitt inre. Martin fattar ingenting. Jag tror jag ska dö, jag kommer dö, JAG KOMMER DÖ! Hjärtat slår hårt och rädslan har ett fast tag om mig, aldrig har jag upplevt rädslan på det sättet. Om och om igen grinar jag att jag kommer försvinna inom mig, jag kommer bli galen och försvinna, Linda kommer inte finnas kvar, bara min kropp och något främmande.

 

Jag ber Martin gå runt med mig i huset, mitt i natten, han är halvvaken men håller i min hand och följer mig runt runt mellan rum till rum. Jag andas högt, ser mig omkring i skräck och förstår inte vad som händer. Jag kommer dö skriker jag om och om igen och tårarna strömmar. Martin försöker lugna mig så gott han kan och berättar att dö det kommer jag inte göra, men jag är så övertygad om att det här är min sista tid på jorden, jag känner hur döden lockar sig till mig och livet rinner ur. Till slut vill jag att vi åker en sväng med bilen, och min fina sambo klär på sig och sätter sig sedan vid ratten där vi åker runt genom byn, men allt blir värre. Nej nej jag vill inte far hem jag får ingen kontroll på omgivningen, det går inte jag vill inte åka mer. Tankarna far och hjärtat slår, svetten rinner, jag är dyngsur. Man kan tro att jag håller på att bli tokig, och det är just det jag själv tror, livet är snart över, jag kommer försvinna långt i mitt inre och stanna där för evigt i skräck.

 

Väl hemma igen går jag till hästarna, jag kramar om min Fifa som står så lugnt och fint på höjden med en vacker stjärnhimmel övanför sig. Jag kramar om hennes varma goa päls, luktar och bara säker trygghet hos min Fifa. Pulsen börjar sakta men säkert gå ner, jag blir allt lugnare och mina förvirrande tankar börjar släppa, jag börjar bli mig själv igen, tryggheten och räddningen finns hos Fifa och jag väljer att stå kvar där med armarna om hennes hals tills jag känner mig alldeles lugn igen. Jag hade fått upplevt min första ångestattack som senare skulle komma bli allt fler och allt värre som innebar både sjukskrivning, medicinering, besök på akuten/psyk, mängder av läkar- och kurator besök och en isolering till omvärlden och ett handikapp till det man tar så för givet i vardagen. Två år av mörker och ett rent helvete men där hästarna blev den betydligaste medicinen för att bli bättre. På skala 1-5 låg jag på 4 enligt en undersökning, så ni som aldrig tog mig på riktigt allvar, ni som alltid var tvungen att reflektera till er själva eller ni som inte riktigt brydde er.. ja  vad ska jag säga, ni är ur spel och vet väldigt lite om människan. 

 

Idag mår jag bra, men måste fortfarande få fortsatt stöd, men jag är så tacksam över de tider då vardagen flyter på. Vad man tar mycket för givet när man är frisk, jag har fått andra ögon på livet och världen, min panikångest är det värsta jag upplevt någonsin och jag vill aldrig mer nå ner på det djupet jag var på ett tag, men jag har även formats så mycket av den sjukdomen, jag har blivit en annan människa och förhoppningsvis till det klokare. Jag vill tacka er som hjälpt mig igenom det här, jag vet att det inte var lätt för alla er, särskilt inte för min sambo som många gånger var helt förkrossad och hjälplös, men han gav aldrig upp. Tack! <3

 

Och ni som har ångest eller ni som känner någon med ångest, det ska tas på allvar, det är något som ingen riktigt kan förstå om man själv aldrig har upplevt det. Sök hjälp du som är drabbad eller ge stöd du som finns vid sidan, jag hade aldrig klarat mig igenom det här utan mina nära och kära, terapi och riktig regelbunden medicinering, det var många gånger jag inte ville leva kvar, det finns till slut ingen livskvalité och man lever i ständig skräck och lidande. Ångest ska tas på allvar, det är en sjukdom som alla andra, en skada i ditt inre och inget man ska skämmas för, många i din omgivning kommer inte ha förståelse men det finns dom som faktiskt vill försöka, sök dig till dom och skaffa hjälp. Jag skämdes, jag skämdes något fruktansvärt och sa det inte till vem som helst, en del försökte verkligen stötta, andra hade attityden som "ryck upp dig" det går inte att rycka upp sig från en sjukdom, man behöver oftast hjälp. Som att: ryck upp dig från cancern, ja något liknande. Det finns många olika grader och typer av ångest, jag hade en som förstörde mitt liv just då, en ångest jag inte klarade av själv. Min ångest blev så pass jobbig att den övergick till en depression som medförde mycket besvär. Var rädd om dig själv, var rädd om dina nära för livet är inte lätt alla gånger <3