Rädd

Jag fattar inte att jag hela tiden känner mig rädd. Rädd för att det ska hända något så jag aldrig kommer kunna få uppleva stunderna med Kaera, att jag aldrig kommer få rida den hästen och utvecklas som jag vill. Jag är rädd för att hon är för bra för att vara sann. Det har varit så mycket tokerier och "hinder" för sedan hon kom. Först skadade hon sitt ben och fick stå på box i flera veckor med bandage, det tog knäcken på mig alltså. Någon månad senare sträcker hon sig ordentligt i hagen och blir stående på box i några dagar igen. Nu är det blank is överallt och alla har problem med sina barfota hästar, såhär brukar det inte vara men just i år när jag skaffar mig min drömhäst och just denna tid då hon ska gå barfota - DÅ ska det bli livsfarlig halka i hagarna, plus att där vi bor är det upp och nerför, inte plant någonstans. Sist for hon kors och tvärs och landade på framknäna som hon gled på, usch det var otäckt. Nu står de i en liten del av ena sommarhagen och jag hoppas underlaget håller sig hyfsat ett bra tag, men det känns som att den här halkan är ett tecken, något som är menat att ske nu, oturen har följt min lilla häst sedan hon kom hit men inte lyckats ta henne ifrån mig än, men det känns som att den inte kommer ge upp...
 
Jag oroar mig, för jag blir mer och mer kär i den här hästen och mer imponerad, hon är helt otrolig och nästan för bra för mig, jag har aldrig känt mig så säker på en häst förut så snabbt som jag gjort med Kaera, jag känner att hon är alldeles perfekt! Jag är helt tagen med andra ord och bildar drömmar om vår framtid tillsammans. Jag sitter och funderar ofta hur våra år kommer att se ut och hur hon kommer vara att rida. Jag är som ett uppspelt litet barn för äntligen har jag ju här skaffat min drömhäst. Hon står där uppe och är...min?! Kan man bli lyckligare? Därför är jag så rädd att drömmen ska krossas och att det här inte är mer än en.. dröm. Varför är jag så rädd? Ja otur med mina djur har jag haft sen dag ett och det kan ju fler skriva under på, och eftersom Kaera är större än någonsin i mina drömmar - varför skulle inte även det gå på tok? Det känns som att jag sitter och väntar på smällen, jag har bara en sån konstant känsla i min kropp. Hela tiden. Det är inte så att jag går omkring och gruvar mig eller så, men den där känslan den liksom följer med mig varje dag och väntar på att bli hörd liksom.
 
Jag hoppas och ber till någon där uppe att allt kommer bli bra och att jag är värd att få ha kvar denna dröm med denna underbara häst. Det får bara inte gå åt helvete, usch jag skulle bli så ledsen :/ Nej helt jävla förkrossad. Hon är min bebis Och min framtid, jag är väldigt rädd om henne.
 
 





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Kom ihåg mig?