Älskade Fifa, tjocka Fifa, men älskade Fifa. Vad duktig hon var idag. Det är så roligt när det börjar hända saker och när träningen ger sådan resultat, för det har det verkligen gjort. Jag bara älskar att hon jobbar på så himla ärligt och fint. Hon lyfter ryggen, söker sig i fin form, jättefin takt, bra steglängd och rör sig genom hela kroppen.

 

Så vad är det vi gör där borta på plan så mycket? Jobbar, hehe ne jag ska förklara i lite mer detalj. Jag har ändrat ridningen helt nu. Nu ger jag henne inget stöd på tygeln alls som jag gjorde förut, förr behövde hon såklart stödet men idag är hon så himla pass säker och balanserad för att man bara ska kunna rida med kroppen. Sedan har väl jag mer eller mindre (ska inte skylla på bara stödet) ridit lite för mycket med tygeln emellanåt, men det är så jävla lätt hänt att man hamnar där.

 

Nu har jag ingen kontakt alls med munnen, alltså ingenting, inte en gnutta (rider för övrigt på hackamore). Jag rider på slappa tyglar (i den längd/form jag vill ha henne) Jag visar heller inte alls med tygeln vart hon ska, ingen ledning ingenting. Utan händerna är uppe med manken och framåt. Jag har ju suttit mycket med händerna ledande så det har varit as-svårt att få bort det, ibland hamnar dom där men jag rättar mig ganska snabbt. Jag styr enbart med min vikt, inte med någon lätt tygelputt-dutt eller annat. Jag trycker ner innerstigbygeln, sitter mer åt insidan och använder min innerskänkel för att böja henne. Det går skitbra. Hon sänker sig ner, böjer sig runt mig kalas och styr dit min kroppsvikt säger. Lyssnar hon inte eller faller bort i koncentration hoar jag åt henne med rösten eller använder spöet, jag duttar med spöet på inner-rumpan om hon inte rundar och kommer ner som hon ska, då flyttar hon innerbenet och söker ner och rundar jättefint.

 

Vill jag att formen ska bli rundare och finare trycker jag till med skänkeln ännu tydligare, och så fort hon får den fina formen och kommer fram med nacken så släpper jag trycket så fort jag kan! Det är väl lite ta för givet saker jag skriver men ska det skrivas i detalj så ska det ;)

 

Jag byter varv väldigt ofta, oftast när hon tar de där guldkornsstegen, då byter jag varv som en slags belöning och avslutning på det hon gjorde i det varvet. Så det är mycket mycket varvbytning, på så sätt finner hon även takten och balansen bättre!

 

Jag gör samma sak i alla gångarter. Ingen tygelkontakt för fem öre, enbart ridning med min kropp. Även i tölten är det helt lösa tyglar och ridning med mina skänklar och vikter. Även fast jag vill ha en högre form i tölten än traven så behöver jag inte ha någon tygelkontakt, jag kortar tyglarna en aning och driver på med min kropp, driver henne fram mot bettet tills hon släpper och ger efter i en ärlig fin form och paddlar framåt sådär jättefint som hon bara kan. Mycket varvbytning även här och jag får vara snabb och noga med att föra fram händerna när hon ger efter och gör rätt så hon kommer framåt och får mer tygel, även om de redan är så slappa och lösa redan.

 

Från början var det lätt att hon gärna hamnade i trav emellanåt, man ska finna mellanläget mellan trav och tölt, och tappar hon ner till traven har hon på ett sätt fattat grejen med det hela (Som Lina så fint beskriver det) hon ska bara hitta mellanläget, det är där hon kommer fram och paddlar på så himla bra. Idag exempelvis tappade hon nästan ingenting, men när hon väl gör det är det sååå viktigt att man är sååå försiktig med att få upp henne igen till tölten, jag menar inte att vänta för länge så hon tar en massa travsteg, utan samtidigt får man vara snabb med att få in henne i tölten för hon får inte trava på för många steg då tappar man nästan grejen, men att man "plockar upp" henne fint och försiktigt igen. Att hon hamnar i traven ska inte tillrättavisas, utan hon har på ett sett gjort ett lyckande där ändå, även om det nu inte blev riktigt riktigt rätt. Men gör man så, man nästan tillåter henne att ha tagit det där travsteget men plockar upp så försiktigt för att visa att "du är på rätt väg men fortsätt i tölt" DÅ börjar man låta utvecklingen ske och sussecivt kommer hon fatta vad jag vill och finna mellanläget till den där fina rörliga tölten.

 

Man rider bakifrån och framåt, haha lät en aning perverst i mina öron men ni fattar grejen. För mycket tygelridning och hästen tappar självaste saken med arbetet i ridning, både rygg och rumpa och en ärlig form, heh det är ju också en självklarhet men tål att nämnas ändå. Sedan ÄLSKAR jag min sadel, för man känner sååå väl när hon lyfter ryggen och hela ryggens rörelse. Man kommer så nära inpå hästen och känner allt.