Buuuhuuu och wiiiiiieeee! Hur kan man känna så samtidigt? Det ska jag förklara, kort och gott om det går, jag brukar ju ha en tendens till att babbla vidare i mina inlägg precis som jag gör nu, suck, Linda!
Idag red jag nämligen hemåt, det var blandade känslor. Lina följde med en sväng på Sjöfn, våran sista tur tillsammans, jag vet inte om hästarna kände av det då de på något sätt tydde sig närmre varandra i stallet och hade världens krutbus i kroppen under turen. Det gick verkligen bra. Jag måste säga att gårdagens "hårda tag" gav resultat, nu töltade hon på väldigt fint utan vikterna. Kruuut det hade damen i sig, jädrar i min själ, jag känner inte igen min häst, hon har verkligen blivit till den bättre :) Vi töltade där sista sträckan sida vid sida med våra krutponnier som töltade på med världens vilja. Jag fick hålla in Fifa en hel del och kunde inte släppa fram henne som jag ville, då skulle hon bara rusa iväg, men trots detta fick hon en väldigt trevlig kort tölt. Vid vägens "mitt" stannade vi och kramade om ett tråkigt hejdå. Det kändes rätt så vemodigt samtidigt som det kändes roligt och skönt att ta henne hem igen.
Vi fortsatte framåt och Lina vände. Fifa tittade brytt efter dom de första meter sedan lade hon in växeln och vi galopperade upp för en skogsbacke. En bit fram la vi i en töltväxel och här försökte jag ta fram henne igen.. wooooow, det var verkligen wooooow! Hoppsan hejsan jag blev ganska paff, så har hon aldrig töltat utan vikter, det var världens påsjukt, fram, höga lyft, friskt tempo och hon bar sig som aldrig förr, häftigt, vet inte vad som hände, som om något lossnat eller att en polett trillat ner, och hon gjorde det stadigt och länge. Tillslut växlade jag upp i busgalopp, jag vågade inte tölta längre för att riskera att den skulle tappas av sig självt. Jag var ganska så paff, min lilla häst hur kan hon göra såna här framsteg? Jag fattar inte, är jag i en dröm? Eller är hon en utomjordningshäst? Det spelar ingen roll jag lever verkligen på en stor lycka, det är så fränt och jag blir alldeles lyyyrisk. Hon töltade minst lika fint nästa gång och nästa och nästa, wooow. Sedan blev det skritt en bra bit sista vägen hem, det var hon värd, hon hade verkligen satt matte på pottan!
När vi kom hem skrek Bitter i stor glädje. Fifa svarade lika glatt, jag blev paff, trodde inte de hade saknat varandra såå mycket? Bitter var tokig och hingstade sig, svansen rätt upp, kastade med huvudet, stampade med fötterna och skrek som en dåre, oookej? Haha men det var väl ett trevligt "Välkommen hem"
Ja men det var ju ett väldigt trevligt välkommen hem, tror både hästar och Erikslund saknat oss!
Linda
